Men igår kväll kändes det som att jag höll på att få en. Det var när jag läste div material som kommit från informationsenheten på kyrkokansliet i Uppsala. Fick det mig tillsänt via kollega i sydligt stift där stiftsinformatörerna skickat ut det till alla församlingar. Det är visserligen alltid ett hot mot hälsan så fort man är i beröring med "kyrkans nationella nivå" men på det här sättet! När jag berättade min upplevelse för kollega så fick jag rådet att aldrig ta del av något som kommer från det hållet. Och han som sa det verkar vara vid synnerligen god hälsa så det måste vara ett gott råd.
Va va´re om?
Den 28 maj sänds det program av Uppdrag Granskning som omtalades för några månader sedan då en reporter fejkat ett själavårdssamtal och istället med dold mikrofon spelat in samtalet. När Uppdrag gransknings arbetsmetoder i vintras blev kända så väckte det stor kritk att man inte respekterar det skyddade rummet i själavården. För prästerna blir det ju ännu besvärligare eftersom en präst inte får yppa något om vad som sagts i ett själavårdssamtal, inte ens kommentera att det överhuvudtaget förekommit, och därför inte kan försvara sig mot eventuella anklagelser.
Nu har alltså kyrkokansliet producerat div material som skickas ut till församlingarna så att beredskap ska finnas om programmet väcker frågor hos allmänheten. Man förväntar sig kanske då att huvudsakligen finna material till stöd för prästerskapet i den ytterst osäkra situation det alltid kan innebära att vara själasörjare men aldrig ha rätt försvara sig om något skulle påstås om ens handlande och lite positiv uppmuntran att förstå det stora värde som prästerlig tystnadspliktsskyddad själavård kan ha. Men...
...vad finner man? Jo, förutom lite sakinformation om innehållet i kyrkomötesbesluten 2005 och 2009 och gällande regelverk för vigslar och enskild själavård så finns tänkta frågor och svar som helt bygger på hypotesen att de smygfilmade/smyginspelade prästerna ska visa sig ha felaktiga åsikter i något avseende i relation till homosexuella vilket TV-tittarna förväntas bli upprörda över och att därför församlingarna behöver hjälp att ta avstånd från dem. Kollektiv uppmaning alltså till kyrkans representanter i församlingarna att två sina händer och skudda stoftet av sina fötter så ingen misstanke om kyrklig homofobi ska uppstå.
Bakgrunden är att i samband med 2005 års kyrkomötes beslut om kyrklig välsignelse över ingågna partnerskap så uttalades att svenska kyrkan inte "bör sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att 'bota' homosexuella från deras läggning". Det var för att testa efterlevnaden av detta som Uppdrag Granskning lät en reporter låtsas att han var homosexuell som ville få hjälp förändra sin läggning och därför bad om förbön. Om då prästen faktiskt bad en bön så menas att det kan ifrågasättas om han brutit mot kyrkomötets policy. Så har jag uppfattat upplägget enligt vad som skrevs i media när saken blev offentlig. Redan här brister ju logiken eftersom en enstaka förbön som svar på en enskilds önskan är långt från "en organiserad verksamhet".
Personligen har jag väl alltid tyckt att uttalandet vid 2005 års kyrkomöte var onödigt politiskt korrekt. Men eftersom jag aldrig deltagit i någon organiserad veksamhet av antytt slag så har det inte berört mig. Men det som nu till sist var det verkliga skälet till min nära död var att kyrkokansliets informationsenhet flyttar fram positionerna ytterligare - och det utan något som helst stöd i kyrkomötesbeslut - när man låter frågan inte bara handla om "organiserad verksamhet" i syfte att "bota" homosexuella utan om tron att en homosexuell människas läggning överhuvudtaget skulle kunna förändras. Om en präst bara så mycket som uttrycker tanken att en homosexuell människa skulle kunna bli fri från sin läggning så har han enligt kyrkokansliet uppenbarligen gått över gränsen, "skuldbelägger" och man levererar direkt information om att saken bör anmälas till biskopen och redogör för följderna för en felande präst, allt från erinran till avsked. En visserligen fin men i sak ganska avgörande piruett. Var det någon som hann uppfatta den? Så imponerande att en konståkningsdomare säkert skulle ge 9.8 för det tekniska och 9.9 för det konstnärliga.
Min fråga till kyrkokansliet blir: är det tillåtet tro på Gud i svenska kyrkan? Jag tror att Gud både kan hela och uppväcka döda. Får man tro det? Att Gud kan göra det? Min erfarenhet säger mig visserligen att de flesta av oss är underkastade vanliga mänskliga villkor när det gäller sjukdom, död - och sexualitet. Men att Gud skulle kunna göra under, hela, förändra. Får vi inte tro det? Någon gång har jag fått del av något lite av detta. Får vi inte be om det? Får vi inte önska det och längta efter det? Och framför allt: får vi inte be tillsammans med en människa, som själv vill be, om vad som helst som hon vill be för?
* efter vännen Per-Erics kommentar gör jag den förändringen att jag flyttar upp inläggets första sats till rubriken så minskas kanske risken att jag sprider infarkter omkring mig (18/5).
