Dop och Dag

Nu är det dags skriva något så besöksstatistikkurvan inte dalar för mycket. Sista veckorna har dagliga besökstalet pendlat kring hundra. Vilka läser egentligen denna ringa blogg? Idag träffade jag helt oplanerat två unga män som tillfälligt befann sig i Luleå. Åtminstone den ene erkände sig skyldig till att ha läst här på bloggen. Alltid utmanande när man inser att det finns konkreta personer som läser det man skriver. Den "tänkte läsaren" som jag någonstans inom mig annars manar fram en bild av är nog en person här i nordligaste norrland, förankrad i det andliga livet här. Och så min gamle kamrat förstås.
 
Idag har jag haft två dop, båda i Björkskatakyrkan. Inför första dopet skrev jag först fel i både dop- och fadderbrev. Det blev Mjölkuddskyrkan som dopplats kanske pga att jag just kom däriftån efter att ha hämtat handbok och almanacka som blev kvar efter gårdagens begravning. Som tur var upptäckte jag felet i tid.
 
Dopen gick bra och barnen var söta. Vid dopsamtal hade jag lovat att under själva dopet tycka att detta är världens sötste barn men att jag omedelbart efter hemkomsten skulle återgå till gällande ordning i det avseendet: barnbarnet är sötast. F ö fick jag sms av tvillingbrodern att hans yngsta dotter fått en flicka.
 
På Dag Sandahls blogg (som väl alla läser som är intresserade av vad som verkligen sker i det som synes ske i det kyrkliga) pågår just nu en debatt om/med anledning av det som Dag uttryckt visst "raseri" över: det svekfulla sätt på vilket kvinnoprästsaken drivits igenom i kyrkan med "lögnen som vapen och sveket som verktyg" och sveket att många "anständiga kristna" inte protesterar mot "lögnväsendet"
 
Radikalt och provokativt skrivet som vanligt men också tyvärr - jag kan inte säga annat - sant. När man börjat uppnå den aktningsvärda ålder som jag nått då minns man ju tider som yngre kollegor bara kan få höra talas om och möjligen i framtiden läsa om. Många som idag enkelt och naturligt - givetvis utifrån personlig uppriktighet och ärlighet - stöder kvinnoprästsaken borde någon gång våga tillåta sig fundera över varför, och hur det påverkat att den drivits igenom med delvis så rostiga vapen.
 
Dag Sandahls kapitel i boken "Värstingkristna i drevet" (Artos) kan bidraga till att öppna några ögon i denna sak.

Kommentarer
Postat av: Stig Sundström

Härmed erkännes att även jag läser din blogg då och då. Ibland mera regelbundet än jag själv skulle vilja erkänna, andra gånger mer lågfrekvent. Blandningen av lättsam spräkförpackning och ibland stimulerande provokationer tilltalar. Fortsätt så!

Svar: Även roligt få ett livstecken av kollegan som jag inte längre vet var han finns. För du är väl inte längre i Älvsbyn? Du ser att vad som händer "nere vid Piteälva" det bryr vi Lulebor oss inte om utan "det får ni klara själva".
Torbjörn Lindahl

2014-05-11 @ 20:26:16
Postat av: Ylva Willborg

Kände bara att jag ville bredda din bild av läsaren. Har aldrig varit norr om Gävle, men uppskattar mycket det du skriver. Tack!

Svar: Tack. Roligt höra av dig.
Torbjörn Lindahl

2014-05-11 @ 23:46:40
Postat av: Stig Sundström

Haha, nej jag är inte kvar i Älvsbyn. Det har hänt någonting på två år...

Svar: Jo, jag hade nog aning om saken.
Torbjörn Lindahl

2014-05-12 @ 06:58:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0