Vad händer nu

inom frikyrkligheten och i svenska kyrkan?
 
Ulf Ekman lämnar Livets Ord och blir katolik. Man kan läsa hans egna ord i DN eller en intervju i Världen idag. I båda är det mycket intressant och riktig argumentation.
 
Livets Ords nuvarande förstepastor Joakim Lundqvist säger också i intervju i Världen idag att detta inte påverkar församlingens vägval utan att detta bara är makarna Ekmans eget beslut. Men det är klart: en liten omskakning i frikyrkligheten måste det ju bli när en av de mest profilerade företrädarna för ett alternativ till katolska kyrkan och andra historiska kyrkor nu själv ger upp med sitt alternativ. Man kan t ex kolla in ledaren i Dagen. Att han skulle återvänt till svenska kyrkan hade ju varit en möjlighet. Men knappast längre någon idé. Lika bra att gå hela vägen. Svenska kyrkan framstår ju alltmer som ett protestantiskt sidospår som förlorat kontakten med de livgivande källorna.
 
Visst har Ulf rätt när han i DN-artikeln uttrycker att hur mycket gott han än sett genom Livets ords verksamhet så har han till slut blivit övertygad om att han varit en del av den "protestantiska fragmentiseringen av kristenheten". Utan att berömma mig alltför mycket så tänker jag: om han bara lyssnat några minuter på mig när vi praktade tillsammans hösten 1978 så hade det inte tagit honom 35 år att komma till den insikten.
 
Idag var jag till Boden och fick för första gången se barnbarnet livs levande. Lite märkligt då att just idag påminna sig att barnbarnets moder, min äldsta dotter, döptes av Ulf Ekman. Hans första barndop bara några veckor efter hans prästvigning i svenska kyrkan.

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Jag jobbar ju här i Iggesund med en präst som tog spåret tillbaka till Svenska kyrkan (och EFS). Men Ulfs resonemang påminner lite för mycket som en nybliven hbtq-entusiasts (utan alla jämförelser i övrigt): vi var så fördomsfulla och sa så många fula saker om dom men har nu upptäckt att de (typ Wilfrid Stinissen och Peter Kreeft) är riktigt vettiga. Ja, men har de rätt? I att påven är ofelbar ex cathedra? I att inte alla utom Jesus har syndat och gått miste om härligheten från Gud (Marias syndfrihet alltså, trots att hon helt uppenbart försökte skylla på 12-årige Jesus när de lämnat honom ensam i Jerusalem och trots att hon försökte stoppa 30-årige Jesus från hans frälsande verksamhet när hon och hans syskon/halvsyskon/kusiner trodde att han hade blivit galen)?

Peter Kreefts i övrigt utmärkta bok "Till den kristna trons försvar" förstörs ju delvis av de avslutande kapitlen (ungefär som Harrisons bok om glädje, där min fru storknar av kap. 19 "Om glädjen i att vara lutheran"), som helt enkelt inte är tillräckligt katolska - och det blir en paradox när den överlägset mest citerade och beundrade författaren i Kreefts bok är C S Lewis, som vägrade konvertera till Rom "p.g.a. era två hädelser - den om påven och den om Maria" (Sayers: "Jack - en biografi").

Det lite konstiga är ju att "alla" har vetat om vart Ekmans varit på väg, men själva verkar de ha varit allt annat än öppna om processen. Kanske för att de helt ärligt inte vetat var den skulle sluta - men kanske också för att hinna gå i pension och lämna över herdestaven i lugn och ro et c. I vart fall har ju "konspirationsteoretikerna" haft rätt - i stort sett - och Livets Ord som församling har under processen pacificerats rätt grundligt i förhållande till romerska kyrkan, vilket jag inte bara kan se som positivt (nej, jag tycker inte att vi ska förhålla oss okritiskt till vare sej "gamla" eller "nya" Livets Ord heller). Vet man inte varför man existerar skild från romerska kyrkan och får man inte längre p.g.a. vänskapskorruption(?) argumentera mot påvestolen och dess läror kan man ju lika gärna lägga ner på en gång. (Katolikerna får minsann argumentera mot oss hur mycket de vill).

Svar: Jo, nog tycker jag att det länge varit uppenbart vart Ulf varit på väg. Jag kan väl hålla med om att han borde varit öppnare med processen under längre tid. Nu är det svårt att inte hålla med ledaren i Dagen att hans handlande också blir ett övergivande av många anhängare.Men hans sena insikt om att han bidragit till "fragmentiseringen av kristenheten" är riktig. Redan när LIvets Ord grundades (och vid andra liknande tillfällen då folk brutit sig ur sina sammanhang och "startat en ny församling") så har jag tänkt: låt någon (=Gud) bedöma detta i ett längre perspektiv. Det man tycker sig vinna genom att start nytt där man kan vara eniga och frimodiga i evangelisation mm kan på längre sikt visa sig vara ett minus för den samlade kristenheten genom all splittring och bråk som följer.
Torbjörn Lindahl

2014-03-10 @ 06:15:25
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, det är sant. Flera insikter är positiva, och det kan väl också sägas vara positivt att Ulf Ekman nu böjer sej inför en annan ledare. (Benny Hinn och Yonggi Cho blev kanske också lite jobbiga att gå arm i arm med till slut). Men man måste väl också säga att Rom och påven själv bidragit till fragmentiseringen av kristenheten genom sina ohemula anspråk och 1800-talsdogmer som gör det mer eller mindre hopplöst att återförenas med de ortodoxa och "protestantiska" kyrkorna. (Tänk om påven ex cathedra kunde förneka sin egen ofelbarhet ex cathedra! Men ultramontanismen är kanske en förutsättning för att imponera på blivande konvertiter?).

Dessutom handlar splittringen det ofta om uteslutningar, som i Luthers och Lewi Pethrus fall, mera tveksamt i Ulf Ekmans, och vad ska man då göra? (Skulle Luther och Pethrus ha handlat mot sitt samvete i fråga om avlaten eller det slutna nattvardsbordet?). Senmedeltidens kyrkliga enhet var ju f.ö., liksom den svensk-lutherska 1600-talskyrkans, en enhet under stark repression och således inget att "hänga i julgranen", direkt.

Jag ser Missionsprovinsens och t.ex. laestadianernas situation i samma "ljus" - jag menar, vägras rörelsens unga män prästvigning, nb även av påven, vars icke-katolska särläror man ju inte kan acceptera utan vidare, så får man arbeta i den situation och det ljus man fått.

Men visst är det tragiskt att se hur den svenska reformationen och bröderna Petris positiva ansträngningar malts ner och förstörts av den politiska inblandning som sannerligen inte minskat sedan Gustav Vasas tid (då kunde ändå präster som Olaus ryta ifrån mot kungamakten, så även vid Uppsala möte, då både Johan III:s och Karl IX:s teologi fick på tafsen). Der Teufel lacht dazu.

Positivt är väl dock att Ulf Ekman numera åter betraktar dopet av din dotter som giltigt och i överensstämmelse med både Skriften och traditionen!

Allt gott i fastan! Kul att du inte bloggfastade just detta år! (Men nu ska jag fasta från fler kommentarer :o).

Svar: Jo visst kan man i någon mån sägaatt även den romerska kyrkan bidragit till
fragmentiseringen av kristenheten men
några rimliga proportioner får det väl vara.
Av världens ca två miljarder döpta
människor är en miljard katoliker.
Om man vill argumentera mot katolska
kyrkan och för vår egen (i sverige) så tycker
jag det bästa argumentet är det som Dag
Sandahl ger på sim blogg idag, nämligen
Att det finns en avgörande bit av katoliciteten
i sverige som bara svenska kyrkan äger
nämligen kontakten med svenska folket
under hundratals år.
Din argumentation - finn flest fel hos den
andre - är mer riskabel. Du fann (föreg komm)
två minus hos katolikerna: Maria o påven.
Hur många hittar vi i vår kyrka?
1 kvinnliga präster
2 äktenskap för enkönade par
3 (din käpphäst) ärkebiskopen tycker att
män kan föda barn.
Tre mål i baken på direkten. 3-2 till Rom.
Nej den finalen känner jag mig inte trygg
med att vi kommer att vinna
Torbjörn Lindahl

2014-03-10 @ 11:39:44
URL: http://efsidag.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0