OAS och lite till
De flesta bland läsarna torde väl veta vad
OAS-rörelsen är. Om inte kan man man ju kolla in länken jag just gav. Ikväll har vi varit en liten grupp som har telefonsammanträtt för att besluta mer inför sommarens OAS-möte på Storstrand, Piteå den 1-3 augusti. Temat blir
Se, jag gör allting nytt och medverkande blir bla Hans Weichbrodt Oas-rörelsen, Torkel Lindahl Umeå och Matias Gädda från Finland (Helsingfors, tror jag).
Vill bara återigen påminna om saken så att du skriver in det i din almanacka (vägrar ordet kalender!). Prioritera att åka dit. Jag vill särskilt uppmuntra just dig här i norr som aldrig förr varit på ett OAS-möte, som har din bild av OAS genom rykten, andrahandsberättelser, fantasier och skakiga yuotube-klipp. Kom och se med egna ögon! Våga! OAS-rörelsen utgör enligt min ringa mening en av de få bäckfåror i den i övrigt till stora delar uttorkade svenskakyrkliga flodfåran där det fortfarande rinner levande vatten.
Själv har jag just fått kallelsen medverka vid stora OAS-mötet i Kungälv som pågår veckan innan, tisd-lörd. Själv ska jag tala fred 25 juli på förmiddagen. Läs om alla årets OAS-möten på OAS' hemsida, använd länken ovan.
Lite märkligt kanske: i mer officiella kyrkliga sammanhang (och då menar jag inte stora och märkvärdiga, utan bara att det är "svenska kyrkan" som står bakom) har jag inte blivit kallad särskild mycket (vid sidan av församlingstjänsten) under mina prästår, men i lite mer halvinofficiella sammanhang har jag kallats många gånger i hela landet och någon gång även utomlands (Finland). Kanske är detta faktum ägnat ge mig en insikt om var jag hör hemma. Eller är det kanske en del av kallelsen att följa frälsaren som dog utanför stadsmuren?
För första gången i mitt liv har jag senaste månaderna börjat känna mig en aning uppgiven över svenska kyrkan. Att vår kyrka gjort flera olyckliga kyrkopolitiska vägval, att kyrkan ofta representerats av div synnerligen svaga/luddiga/ teologiskt oklara personer - det har jag kunnat leva med. För kyrkans grund har likväl varit 1) bekännelsen 2) den faktiska allmänkyrkliga tradition vi stått i. Men nu börjar även detta senare vackla. När Antje Jackelén blir ÄB och börjar viga biskopar som i sin tur ska viga präster då blir det ytterligare en förtunning i det arv som ligger, inte bara i de enskilda representanternas personliga tro - sådant kan ju "enkelt" åtgärdas genom att personerna blir omvända, utan i själva kyrkostrukturen, själva skelettet så att säga.
Vad betyder det? På lite längre sikt - och då menar jag inte till hösten eller nästa vår, och i vårt stift knappast så länge nuvarande biskop är kvar - så måste människor som vill fortsätta att leva i allmänkyrklig tradirtion hitta en plats där det arvet kan föras vidare. Alternativet kan vara Missionsprovinsen eller att konvertera. Tro nu för all del inte att jag genom dessa skriverier uppmuntrar vänner i de lågkyrkliga leden att bara så där gå ur svenska kyrkan. Bort det! (som Paulus säger). Man MÅSTE tillhöra en riktig kyrka. Så länge det kan vara svenska kyrkan så ska det vara det, men går det inte längre så måste man välja en annan. Riktig kyrka alltså. Att bara tillhöra en "väckelserörelse" utan gediget ämbete och sakrament duger inte (anser jag).
Och därmed erkänner jag - till vissa läsares glädje och andra läsares stora sorg! - hur katolsk jag numera blivit . Dock inte romersk (om nu kära läsarna förstår skillnaden!)
Kommentarer
Svar:
Hoppas ni får en fin dag men det Är väl snart dags att vi har Norrlands-
Oas-mötet i Umeå.
Torbjörn Lindahl
Svar:
Jag har nog skrivit ganska mycket om det förut men jag orkar inte riktigt leta på bloggen. Men ordet katolsk betyder ju allmännelig eller allomfattande el dyl. Och det är ju något som vi alla borde vara eftersom vi bekänner det i trosbekännelsen. Att vara romersk-katolsk innebär ju att tillhöra den romerska kyrkan. Att ha en "katolsk" grundattityd i sin kristendom innebär att man vill ha så mycket som möjligt, så rikt och fullt som möjligt av det som finns i den kristna traditionen. Motsatsen är att vara minimalistisk, dvs man tar så lite som möjligt, bara det som är absolut nödvändigt. Skillnaden märktes bla under reformationstiden på 1500-talet där det gällde att rensa bort det felaktiga i den förfallna medeltidskyrkan. Enkelt (och ytterst schablonartat beskrivet): de reformerta som var minimalistiska sade vi slänger bort allt i den kyrkliga traditionen. Sedan plockade man bara tillbaka det som klart och tydligt nämns i bibeln. Då fick man gudstjänstlokaler helt utan bilder och utsmyckningar och en gudstjänst med bara bön, psalmsång och predikan och - i värsta fall - nattvard bara en gång om året, på skärtorsdag och "präster" utan liturgiska kläder. Den lutherska traditionen som var "katolsk" till sin anda sade istället: vi behåller allt och rensar bara bort de "få missbruk" som "smugit sig in". Det betyder att man behöll liturgin, prästkläderna, de vackra prydnaderna i kyrkorna, biskopsämbetet, mm och bara rensade bort det som tydligt och klart stred mot Bibeln, tex att man kunde köpa avlat för pengar (vilket f ö även den romersk-katolska kyrkan avskaffade bara några årtionden senare!).
Torbjörn Lindahl
Svar:
Jag lockar väl inga från ert OAS-möte i Söderhamn. När jag vänder mig till folk här "i norr" så menar jag norrbottens län:)
Torbjörn Lindahl
Svar:
Hej SSu! Roligt att du läser.Nej, det är kanske ingen nyhet att vi inte delar ämbetssyn, men du kan ju vara trevlig för det :)
Välkommen att vara med i de OAS-sammanhang som kan vara aktuella.
Torbjörn Lindahl
Svar:
Man går på OAS-möte för att man fått en sådan kärlek till bönen, ordet och nattvarden att man vill ta del av det i än rikligare mått. En del går både på söndaglig mässa och på ytterligare (en eller flera!) veckomässor under veckan. Behöver väl inte bli jippo för det.!
Torbjörn Lindahl
Trackback
