Andra söndagen i fastan
är det redan. Förra söndagen låg jag i influensa och orkade inte ens skriva något på bloggen trots att jag hade tänkt förgylla kära läsarnas liv åtminstone på söndagar så här under fastetiden.
Under veckan då jag inte orkat med så mycket mer än ligga på soffan, har jag läste en del.
Först Operation norrsken som handlar om Östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget. Dom jobbade verkligen på, tålmodigt och långsiktigt. Intressantast var det givetvis att läsa om prästkollegan (fd) Radler som verkade i Stasis tjänst på olika sätt mer än 25 år. Mycket som står i boken är väl känt, men här får man det komplett, kronologiskt och systematiskt.
Det jag bla funderar över är den reaktion som ibland uttrycks, att "det minsta Radler kan göra" är att åka till dem som blev offer för hans angiveri och be om förlåtelse. Nu är det visserligen svårt att alltid ana "tonen" i skriven text, men jag upplever ibland att dylika ord är aningen förmanande eller bestraffande. Lite som föräldrar som kan säga till bråkande barn "nu får du lov att be om förlåtelse". Som om bönen om förlåtelse är en bestraffning. Så är det naturligtvis inte. Bönen om förlåtelse är trons första frukt. Det är när man själv anser att man handlat fel som man av fri vilja och kärlek ber om förlåtelse för att hjälpa och återupprätta den man gjort illa.
Läste sedan en av de bästa böcker jag läst på länge: Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Kan verkligen rekommenderas. De bakåtblickande beskrivningarna av det hans föräldrar råkade ut för var kanske inte så mycket nytt för den som läst en del om förintelsen, men boken var så oerhört fint skriven. En verklig litterär njutning trots den tragiska bakgrunden. Det som också grep mig var bokens slut om vilka svårigheter hans pappa upplevde efter några år då allt verkade ha blivit så bra och då alla i omgivningen tyckte att det är väl bara att "gå vidare"; hur svårt det då blev för fadern som alltmer blev "ensam" med sin verklighet. Tänkvärt. Kan nog gälla även andra som har traumatiska upplevelser i bagaget.
När jag väl var inne på det spåret så tog jag mig för att läsa de tvåhundra sista sidorna i del två av Saul Friedländers Tredje riket och judarna. Det är nu ganska länge sedan jag började med första delen (bortåt två år) och den läste jag fort. Den handlade om tredje riket under trettiotalet, om de successiva åtgärder som nazisterna vidtog för att utestänga judarna ur det samhälleliga livet. Om judarnas resignation och det övriga folkets acceptans.
Del två, som jag började med för ett år sedan, behandlar krigstiden 1939-1945 och efter femhundra sidor orkade jag inte mer så den har fått stå fram till nu. Att jag inte orkade läsa allt i sträck beror inte på att det var så hemskt utan på att det var så monotont. Han tar ett halvår i taget och beskriver sedan vad som hände i land efter land. Och nästa halvår och land efter land och nästa halvår land efter land.... Och det monotona är att det sker exakt samma sak i varje land ungefär under samma tid. Allmänt diskriminerande lagar och regler, sedan samling i getthon, sedan transport till förintelselägren. Enda riktigt stora undantaget är Ungern där större delen av den judiska befolkningen fanns kvar ännu år 1944. Annars skedde ju den stora massförintelsen under 1942 och 1943.
Det som återkommer i båda delarna av detta monumentalverk är att kyrkorna inte helt tog det ansvar som vi (i alla fall vi som ser det i efterhand) tycker att dom kunde ha tagit. Kyrkornas beslut att ofta inte protestera högljutt och samfällt grundade sig på övervägandet att det skulle göra saken värre, att det var bättre försöka behålla en relation till makthavarna och påverka i det tysta. Ett resonemang som kan ställa utmanande frågor även till dem som står i andra kyrkokamper. De flesta gånger då kyrkors representanter trots allt tog bladet från munnen så gällde det motstånd mot särbehandling och deportation av döpta personer av judisk börd, men ytterst sällan hördes kyrkornas stöd för "vanliga" judar. Det gäller även den sk Bekännelsekyrkan i själva Tyskland.
Den antisemitism som förintelsen byggde på kom inte plötsligt och oväntat neddimpande från ingenstans med nazismen. Den var djupt rotad hos många européer. Ett av de mest uppseendeväckande jag läste i Friedländers verk var ett citat ur Tidningen Navod, det polska Kristdemokratiska arbetarpartiets tidskrift, 15 augusti 1942 (samtidigt som gasningarna i Treblinka - dit bla Warsavagetthots judar fördes - var som mest intensiva):
"...främmande , ondskefulla individer har i hundratals år befolkat de norra delarna av vår stad...Så låt oss inte uppträda med falskheten hos professionella gråterskor vid en begravning....Vi tycker synd om den individuelle juden, människan, och så långt det är möjligt räcker vi honom en hjälpande hand...Men vi tänker inte låtsas att vi sörjer ett försvinnande folk som, trots allt, aldrig stod våra hjärtan nära."
Är det så svårt att förstå att nazisterna till så stor del lyckades i sitt uppsåt?
Tror någon att jag med intresse läser böcker om Förintelsen och Andra världskriget?. Det är rätt. En annan bok jag läste i höstas hette Ensam i Berlin. Också den ytterst gripande och fint skriven. Handlar om två makars, i Berlin, ensamma och fåfänga kamp mot det nazistiska förtrycket. Dom försöker skapa opinion genom att lägga ut små handskrivna brevkort med uppmaningar till motstånd. Till slut blir dom gripna givetvis och romanförfattaren har fått stommen till sitt verk från officiella protokoll hos Gestapo.
- - - - -
Återstår bara att påminna om årsmöte för Frimodig kyrka i Luleå stift lördag 2 mars.
Plats: EFS Bergsviken, Piteå. Raningsvägen 32
Fr kl 11 kaffe
kl 12 årsmötet och övrig verksamhetsplanering mm
(vi fixar lunch tillsammans för årsmötesdeltagarna)
15 Föredrag av Bertil Murray (Stiftsadjunkt i Uppsala och gruppledare för Frimodig Kyrka-gruppen i Kyrkomötet) "Vi som vägrar sluta hoppas - om längtan efter förnyelse i Svenska kyrkan"
Kaffe, smörgås. Möjlighet till samtal och frågor.
18 Kvällsgudstjänst. Predikan av komminister Henrik Berglund, Lycksele. Sång av Ylva och Joel Gerdås,
Servering
Alla intresserade välkomna! Kom hela dagen, eller på den del som intresserar dig.
O Jesus Krist, i dig förvisst
mitt enda hopp jag äger.
Till dig jag ber. Min nöd du ser.
Ditt ord mig ger
det ljus som visar vägen
Dig, Herre vill jag höra till
och dig i sanning dyrka.
MIn Gud du är. Ditt bud mig lär!
Du själv min tro vill styrka
Nu helt åt dig jag lämnar mig.
Låt ske med mig din vilja.
Du är mitt stöd, ej lust, ej nöd,
ej liv, ej död
skall från din nåd mig skilja.
Kommentarer
Postat av: Håkan Kero
Intressant att läsa om det som hänt på 30-40-talet. Frågor som uppstår är: Hur kunde man få så många människor att tycka illa om judar? Var det avundsjuka? Man har ju läst om att många judar var framgångsrika på många områden. Fanns det någon missförstådd sammanblandning på vanliga judar och skriftlärda/fariséer bland de kristna? Blev judarna för många i Europa, samtidigt som arbetslösheten steg efter krugerkraschen?
Av en händelse läste jag om en teori till nazismens framgångar på tidigt 30-tal, samtidigt som jag hörde nyheterna på radion om snabbt växande främlingsfientlighet i Grekland där massarbetslösheten växte snabbt. Sedan hör man om liknande tendenser i andra länder. Då var de judar, nu gäller det muslimer. Det är lätt hänt att man börjar dra paraleller.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Postat av: Populisten
Det besynnerliga i sammanhanget är ju att just den tyska judiska befolkningen innan tredje riket var integrerad i samhället mycket mer än i andra delar av Europa. 50% av äktenskapen var t.ex. blandäktenskap har jag läst någonstans. Förintelsen genomförs alltså av det samhälle där antisemitismen synbarligen varit minst.
Tittar vi närmare i tiden så ser vi samma tendens när barbariet bryter ut i forna Jugoslavien. Visserligen finns urgamla motsättningar mellan folkgrupperna, men de hade också levt som ett folk under någon generation.
Sannigen är inte så enkel som man vill göra den till. Vi måste hitta de djupare sambanden. Är det inte en observation värd att gå vidare med att, åtminstone i dessa två, fall sker ondskans plötsliga framträdande i jämförelsevis sekulariserade samhällen?
Trackback
