Lite eftertankar, dvs tankar jag tänkte efter det att jag varit på Stormötet. Egentligen handlar de inte så mycket om själva Stormötet utan mer om vad jag apropå Stormötet kom att tänka på.
Det slog mig bara att det delvis var en lite udda skara präster som deltog i nattvardsutdelandet. En präst vigd inom Missionsprovinsen. Förvisso på alla rimliga sätt en "riktig" präst men likväl stående på sidan om svenska kyrkans officiella organisation. En präst, som visserligen finns i svenska kyrkans tjänst men som prästvigdes i Finland eftersom han inte kunde* bli vigd inom svenska kyrkan. En finsk präst som nu är anställd av den laestadianska organisationen, men som förlorade sin anställning inom finska kyrkan pga ovilja att kompromissa bort sin övertygelse i ämbetsfrågan. Ska jag räkna mig själv till de udda? En del tycker kanske det. I vart fall så hör jag till de präster inom svenska kyrkan som i praktiken är anställd - och prästvigd - på "dispens". Med den övertygelse jag har - och om jag vill låta den få de praktiska följder jag hittills gjort - så skulle jag inte bli prästvigd idag. Inte heller har jag någon chans att bli kyrkoherde** - eller biskop för den delen! Systemet (Kyrkoordningen) är utan tvekan emot mig och dem som delar mina övertygelser.
Så är det: det finns ett officiellt kyrkosystem som har pengarna, byggnaderna, organisationen och makten, som rent faktiskt inte vill ta vara på vissa mänskliga resurser som skulle vilja stå till kyrkans förfogande. Som rent faktiskt sätter hinder ivägen i många fall.
Vid sidan av detta finns ett stort "inomkyrkligt" andligt liv organiserat, ibland i större eller mindre samarbete med den officiella kyrkan, men i princip självständigt. Men egna organisationer, ibland egna anställda, frivilliga aktiva, egen ekonomi. I dessa kyrkliga subgrupper - laestadianer, Bibeltrogna vänner, aKF, OAS-rörelsen, Missionsprovinsen, Kyrkliga förbundet mm - lever en stor del av kyrkfolket sitt praktiska andliga liv, och många skulle nog känna att det skulle vara svårt vara kristen utan den gemenskap och den undervisning och predikan som bjuds i dessa sammanhang.
I praktiken nästan två parallella "kyrkor". En officiell och en icke-officiell. Den officiella i praktiken krävande vissa övertygelseställningstaganden som är i överenstämmelse med det för den dominerande politiska makten gällande. Den inofficiella kyrkan fri för egna ställningstaganden. Men jag vill givetis inte förneka att det även inom den officiella kyrkan finns - och kan levas - äkta kristet liv.
Många som inom den officiella kyrkan inte kan göra stora karriärer kan i den inofficiella bli betrodda med större, både organisatoriskt och andligt, ansvar. Utan att skryta - även om jag gissar att det kommer att uppfattas så - vågar jag ta min enkla person som pedagogiskt exempel. Det finns alltså karriärvägar inom svenska kyrkan som är stängda för mig, men inte för många av mina kollegor, men inom den "inofficiella kyrkan" blir jag given ansvar och uppdrag som många av mina arbetskamrater, och sådana som gjort bättre karriär än jag, inte skulle vara i närheten av.
Jag kom osökt att tänka på vad ett par fd missionärer berättade på ett konvent för några år sedan. I Kina - där det både på den katoska och den protestantiska sidan finns både en officiell och en icke-officiell kyrka - kan samma person vara präst i den officiella kyrkan, men biskop i den inofficiella.
Är det dags snart att vi drar jämförelsen med Kina till sin spets och säger att även vi har dels en officiell, statligt bevakad och kontrollerad kyrka, dels en underjordisk fri kyrka. Och vad drar vi för konsekvenser av det?
* eller inte ville skulle kanske den säga som tror att övertygelser inte är mer än "åsikter" som vid behov kan bytas
** för mig personligen gör det inte så mycket då jag knappast betraktar mig som en kyrkoherdetyp, men det faktiska medvetna hindret som lagts i vissa prästers - och därmed kyrkfolkets - väg ska inte förnekas och döljas
