Torbjörn Lindahl

Detta är alltså inte det ursprungligen tänkta inlägg nr tre i denna serie utan det som jag i kommentar till föregående inlägg kallade två och en halv. Den tidgare tänkta trean får bli fyra!

Innan jag kommer fram till att skriva det som ursprungligen gett denna inläggs-serie sitt namn Olika slags gudstjänster så måste jag skriva något om synen på liturgin och dess uppkomst överhuvudtaget.

Ibland tänker vi oss att det ursprungliga kristna gudstjänstsättet var helt fritt, kanske karismatiskt, men helt utan särskild högtidlighet, bestämda ordningar och liturgi. Liturgin och de mer fasta ordningarna anses enligt denna syn snarast vara resultatet av kyrkans förfall och förstelning. Dött, med andra ord.

Skälet till denna syn är att vi ofta uppfattar de första lärjungarna som helt obildade. Kanske hade dom inte gått i någon skola i modern mening, men det betyder inte att dom var totala religiösa analfabeter när dom kallades av Jesus. Vi tänker oss ofta lärjungarna - som framträder för vår inre bild på stranden vid Genesarets sjö med fisknät i händerna - som ett slags norrländska lekmannapredikanter, som möjligtvis deltagit vid en "söndagsbön" i ett hem, men aldrig sett något som liknar en stor kyrka och det gudstjänstliv som firas där.

Verkligheten var ju den att lärjungarna var troende praktiserande judar. Som sådana gick dom sannolikt varje vecka i synagogans gudstjänst (såsom hans sed var, står det ju även om Jesus själv). Synagogsgudstjänsten var på intet sätt liturgifri. Bokrullarna förvarades på sin särskilda plats, bars fram och behandlades med vördnad. texter reciterades, böner och psaltarpsalmer lästes.

Dessutom gick dom troligen, tillsammans med stora skaror ur befolkningen, upp till Jerusalem och till templet minst någon gång per år, kanske vid varje av de tre stora vallfärdshögtiderna. Vad såg dom där? Först och främst templet självt. En del av läsarna har, i verkligheten eller på bild, sett den muslimska Klippdômen (ofta felaktigt kallad klippmoskén - det är inte en moské) som nu reser sig på den gamla tempelplatsen. Det är en imponerande byggnad, men man ska då komma ihåg att det s k Herodes tempel (det tempel som fanns på Jesu tid) var betydligt större (högre).

Detta var alltså vad de till högtiderna vallfärdande såg. Och mer: stora skaror levitiska präster i sina prästerliga dräkter utföra sina liturgiska sysslor, djuroffren, rökelsen, hörde sången och psaltarpsalmerna. Och dom fylldes varje gång dom kom dit av den jublande glädje som kommer till uttryck i psaltarpsalmerna, "jag gladdes när man sade till mig: vi ska gå upp till Herrens hus". Den glädje som också fick lärjungaskaran att utbrista i sitt hosianna när Jesus sista gång var med dem.

Givetvis var lärjungarna också medvetna om Jesu ord "O att du idag ville förstå vad din frid tillhör" och "här ska inte lämnas sten på sten", men vad jag vill säga med denna redogörelse är att vi måste förstå vilken lärjungarnas religiösa och liturgiska bakgrund var. Det är ju alldeles tydligt att det är synagoggudstjänsten i kombination med offret (Kristi offer på Golgata, förebildat i tempelgudstjänsten) som bildat stomme - redan från första början - i det som blivit den kristna huvudgudstjänsten: högmässan.

Jag vill alltså bestämt motsäga den tanke som återkommande blommar upp så fort man diskuterar liturgi och gudstjänst: att lärjungarna skulle varit helt utan liturgiska ideal och föredömen. Så länge det var möjligt så deltog också de första kristna i det gudstjänstliv som firades i tex templet. Det står ju tex i apostlägarningarna att apostlarna gick till templet vid den bön som hölls vid nionde timmen (Apg 3:1). Och det var helt klart en liturgiskt styrd bön med en stomme av psaltarpsalmer. Och det var efter det att dom uppfyllts av den Helige Ande som dom gillade det :)