Olika slags gudstjänster I*
I går gick jag på två olika slags gudstjänster. Först i Hertsökyrkan förstås där jag celebrerade mässan. Min tvillingbror från Umeå var på besök (han är också präst) så vi hade tillsammans - på hans förslag, jag hade erbjudit honom predika själv men han surfade undan på detta sätt - en samtalspredikan. Jag har givetvis våndats hela helgen över om ett sådant tilltag ska betraktas som något nytt i kristendomen och därför helt otillåtet.** Men jag får erkänna att det var ganska roligt. Blev predikan dubbelt så bra när den hölls av två? Eller kanske dubbelt så lång? Som jag tidigare nämnt så börjar Hertsökyrkan få karaktär av prästmöte ibland: ytterligare tre präster fanns i församlingen.
Efter gudstjänsten talade jag lite om sättet att fira liturgin, det gamla ad orientem (prästen står framför altaret) och det nya*** versus popululm (prästen står bakom altaret). Jag ska referera vad jag sa i ett kommande inlägg. Vi fick också se ett förslag till ikon som en av församlingens präster erbjudit sig måla för kyrkan. Senare på eftermiddagen besökte jag - som ofta - östlaestadianska bönhuset. Två personer talade, först en yngre broder som ombetts bekänna sin tro**** och sedan predikan av en av de ordinarie predikanterna. Fick också uppleva den nya gudstjänstordningen med både syndabekännelse, kollektbön och delar av gamla introitus "Såsom hjorten trängtar..." (läst givetvis, inte sjunget!).
Ingen tvekan om att de två gudstjänsterna har helt olika karaktär. Men, som jag sagt många gånger, jag trivs i båda sammanhangen. Och fr a är det skönt att ibland själv lyssna och inte predika. Och lyssna är ju det man mest gör i en bönhusgudstjänst, till skillnad från en liturgi där man själv är mer aktiv. Jag får utveckla det i ett annat inlägg.
* sätter ett nummer på detta inlägg eftersom jag avser låta det följas av två inlägg om det jag antyder i detta inlägg: dels skillnaden mellan de två sätten att fira liturgin och dels skillnaden mellan en liturgi och en bönhusgudstjänst
** kalla det bara inte dialogpredikan för då ger det mig samma modernitetsångest som gudstjänstverkstad och workshops!
*** nytt och nytt. Tidsprespektivet är Kyrkans, som famnar århundraden, inte den enskildes som möjligen famnar årtionden. Det "nya" har ju redan tillämpats i distriktskyrkor i staden (mer eller mindre konsekvent och genomtänkt) i snart fyrtio år.
**** innebär i tornedalslaestadianismens sammanhang att man får tala en stund utan allvarliga krav och förväntningar. Ett sätt för församlingen att pröva om detta kan bli en framtida predikant.
Efter gudstjänsten talade jag lite om sättet att fira liturgin, det gamla ad orientem (prästen står framför altaret) och det nya*** versus popululm (prästen står bakom altaret). Jag ska referera vad jag sa i ett kommande inlägg. Vi fick också se ett förslag till ikon som en av församlingens präster erbjudit sig måla för kyrkan. Senare på eftermiddagen besökte jag - som ofta - östlaestadianska bönhuset. Två personer talade, först en yngre broder som ombetts bekänna sin tro**** och sedan predikan av en av de ordinarie predikanterna. Fick också uppleva den nya gudstjänstordningen med både syndabekännelse, kollektbön och delar av gamla introitus "Såsom hjorten trängtar..." (läst givetvis, inte sjunget!).
Ingen tvekan om att de två gudstjänsterna har helt olika karaktär. Men, som jag sagt många gånger, jag trivs i båda sammanhangen. Och fr a är det skönt att ibland själv lyssna och inte predika. Och lyssna är ju det man mest gör i en bönhusgudstjänst, till skillnad från en liturgi där man själv är mer aktiv. Jag får utveckla det i ett annat inlägg.
* sätter ett nummer på detta inlägg eftersom jag avser låta det följas av två inlägg om det jag antyder i detta inlägg: dels skillnaden mellan de två sätten att fira liturgin och dels skillnaden mellan en liturgi och en bönhusgudstjänst
** kalla det bara inte dialogpredikan för då ger det mig samma modernitetsångest som gudstjänstverkstad och workshops!
*** nytt och nytt. Tidsprespektivet är Kyrkans, som famnar århundraden, inte den enskildes som möjligen famnar årtionden. Det "nya" har ju redan tillämpats i distriktskyrkor i staden (mer eller mindre konsekvent och genomtänkt) i snart fyrtio år.
**** innebär i tornedalslaestadianismens sammanhang att man får tala en stund utan allvarliga krav och förväntningar. Ett sätt för församlingen att pröva om detta kan bli en framtida predikant.
Kommentarer
Postat av: Hanna Johnselius
Hallå Tobbe!
Nu har jag börjat blogga igen - ordning på torpet!
Postat av: Pär
Ja, att påstå att versus populum skulle vara nytt blir väl på sin höjd halvsant. Gregory Dix framhåller i vart fall att det var så det oftast gick till från början. Medan Ad orientem utvecklades under medeltiden.
Postat av: Tobbe
Pär!
Se kommentarer till nästa inlägg.
Kul se att du lever. Numera följer man ju dagligen din blogg via "Dagens kyrka", men det har varit stilla på din blogg ett tag.
Trackback
