Olika slags gudstjänster IV
Dock tror jag att mycket av det jag vill säga om detta redan blivit sagt, tex i vissa kommentarer till de föregående inläggen, och jag inser när jag kollar bakåt att en del blev nämnt redan i inlägget om Traditionell liturgi - hållbar än i dag, vilket jag skrev för en knapp månad sedan.
Men jag ska likväl försöka sammanfatta det hela:
1. Högmässan är de troendes gudstjänst. Den är högtidlig, fylld av liturgi, även estetiskt vacker - särskilt om den firas i ett smyckat gudstjänstrum - pga den liturgiska sången, de liturgiska kläderna mm. Skälet till att högmässan också ska vara vacker för örat och ögat (och gärna även för luktsinnet, om rökelse används!) är att den är biblisk, tar i anspråk alla de gudstjänstens uttryckssätt som vi kan se i Bibeln, men framförallt därför att den är en, visserligen svag och bristfällig, men dock, avglans av den eviga himmelska gudstjänst som är målet för vår pilgrimsvandring på jorden.
Att fira högmässa/liturgi är alltså ett sätt att "öva" sig inför himmelen. Gudstjänsten är då en försmak av det som i Skriften kallas både bröllop och måltid.
2. Det frikyrkliga/lågkyrkliga mötet/predikogudstjänsten är i grunden ett väckelsemöte som i princip lika gärna kunnat förekomma på gator och torg - gärna det, det är ju där som det väckande ordet ska höras - bland människorna! - men som sedan, i princip sekundärt, flyttat in i "lokalen" och blivit den nya väckelsens "huvudgudstjänst". Tyvärr bara då att den på vägen tappat så mycket av den ursprungliga kristna liturgin. Absolut inget fel på predikomöten och väckelsemöten - jag har otaliga gånger vittnat om hur jag känner mig lika hemma i sådana sammanhang och med glädje predikar där - men det blir en brist när detta i praktiken får ersätta den kompletta liturgin som den centrala gudstänstformen.
3. I mötet är man lyssnare/åhörare, i mässan/liturgin deltagare/gudstjänstfirare. Långa tider i svenska kyrkan - särskilt under 1800-talets förfallsperiod - skalade man dock bort så mycket av liturgins rikedom att man i praktiken gjorde om högmässan (som oftast dessutom firades utan nattvard) till en ren predikogudstjänst. Under 1900-talet har vi sedan i svenska kyrkan succesivt fått restaurera högmässan och återupprätta dess rikedom. Det är detta skeende som många upplevt som "katolskt". Själv ser jag det bara som en rikedom.
I ett möte är man alltså till allra största delen bara lyssnare. I vissa fall kan sedan någon form av respons erbjudas genom personlig förbön, eller som i laestadianska sammanhang att man ber varandra om syndernas förlåtelse. Allt gott och väl - jag uppskattar det också! - men i princip ändå helt ett producent (talare/ev sångare) - konsument (åhörarna)förhållande. I en komplett liturgi är man däremot deltagare/gudstjänstfirare i hela gudstjänsten.
4. Detta, att även vår högmässa under långa tider på många platser helt förfallit till att till största delen förpassa deltagarna till en passiv åhörarroll, gör att många som vant sig vid detta värjer sig inför att möta en liturgi där man förväntas vara aktiv.
5. Detta sista gör att jag i praktiken tror att högmässan/liturgin kan vara väl så utmanande för den enskilde som en aldrig så eldig väckelsepredikan. I liturgin utmanas man att bekänna sin tro inte bara i den högt lästa trosbekännelsen, utan i varje liturgiskt moment där den enskilde förvantas vara aktiv, ända ner till minsta, högt uttalade, Amen. I mötet däremot, kan man mycket lättare längre stunder sjunka ner i en passiv lyssnarroll.
6. Sedan kan man ju se att många av de rörelser (frikyrkliga/lågkyrkliga) som länge levt med det enkla mötet, senare, efter några generationer, sakta börjar restaurera sin gudstjänst efter mönster av högmässan (ibland vägen via söndagsgudstjänstens ordning). Det är som att högmässoliturgins form har en inneboende kraft som sakta tränger sig tiillbaka. Men o vilken onödig omväg att först slänga bort liturgin och sedan efter 3-4-5 generationer försöka återvinna den på nytt.
7. Alltså behåller vi liturgin. Som komplement till varandra fungerar dom bra: högmässan på förmiddagen och bönhuset på eftermiddagen.
Bra analyserat och kommenterat. Jag skulle vilja lägga till att, inte minst här i Västerbotten, har fri/lågkyrkliga mötet utökats med "underhållning" (d v s trevligfierad musik) i stället för den omgärdande gåva som bjuds i den litrgiska musiken och liturgin. Prestation i stället för relation.
Om man ser liturgin som ett språk så är det många idag som inte talar det språket som högmässan använder sig av. Hur ska det språket läras ut?
Helt rätt Stefan. Jag missade tydligt ta med det fast det fanns i min tanke: när den liturgiska musiken (som sjungs av hela församlingen) försvinner så kommer ofta "uppträdande-sång" istället från div grupper, körer och solister.
Johans fråga är berättigad. Svaret är nog i princip "learning by doing" (man lär sig genom att deltaga). Och lämpligen kan viss undervisning om gudstjänstfirandet ske då och då i lagom stora portioner i samband med gudstjänsterna. Den tröskel som finns för många att gå in i detta lärande har nog till största del inte att göra med att själva lärandet är svårt utan att man känner sig osäker i ett sammanhang där man inte känner så många. Att de troende, vana gudstjänstfirarna och "nybörjarna" blir bekanta med varandra så att den sociala tröskeln kan slipas ner är nog det allra viktigaste.
Och "uppträdande-sången" (inte nödvändigtvis något ont i sej) är ju inget nytt, frikyrkligt fenomen, inte ens ett Oscar Ahnfelt-fenomen (vi firar väl 200-årsminnet nästa år?), utan åtminstone sedan Gregorius den stores dagar har väl "konstmusiken" till dels trängt undan församlingens aktiva deltagande (om jag förstått kyrkohistorien rätt).
En av - den lutherska - reformationens poänger var ju att återföra församlingen till ett mer aktivt deltagande, så det är ju lite ironiskt att senare utveckling återigen reducerade församlingen till lyssnare (i o f s också en viktig och ansvarsfull uppgift).
Men som sagt, väckelsemötet och den offentliga, djuplodande undervisningen har också sin plats, och jag kan förstå den oro som kyrkfolk ibland känner över att liturgins utvidgning och den söndagliga mässan sker på bekostnad av en riktigt grundlig predikan. (När 11-gudstjänsten i praktiken blir enda undervisningstillfället är ju det lite synd, även om också textläsningar och goda psalmer innebär en myckenhet av biblisk undervisning).
Bland alla "temamässor" vi excellerar i nuförtiden har jag ibland undrat om vi inte också borde ha en Pehr Brandell-mässa och Lars Levi Laestadius-mässa ibland, d.v.s. med en rejäl, helst timslång predikan till varning och tröst (men det är ju inte varje präst givet att tala så brinnande och uppväckande).
Man får försöka kombinera. Jag tror att ju mer aktiv församlingen är i liturgin deste längre orkar dom lyssna på predikan. (Man ska vara medveten om att församlingsaktivitet i liturgin inte nödvändigt tar särkilt mycket längre tid än om prästen säger allt själv inför en tigande åhörarskara).Men ska dom sitta stilla och bara lyssna under både liturgi och predikan då blir det långtråkigt.
En laestadiusmässa? Kändes först som en skojig utmaning, men sedan återföll jag i min vanliga surhet: jag uppskattar Laestadius för mycket för att dra ner honom i temamässeträsket. Nästa steg blir väl att vi ordnar workshops med gudstjänstverkstad där vi skapar en liturgi med formuleringar ur hans texter :)
Liturgin "kvalitetssäkrar" gudstjänsten med texter, böner och bekännelser, direkt eller omskrivet ur Bibeln. Och dessutom en massa sådant.
Mötet kan väl också ha "kvalitet" - om förkunnelsen är bra, klar, central och redig. När så inte är fallet känns det som inledningen i omkvädet i verserna i Psalm 779.
Tack för Dina bidrag om gudstjänster (I-IV) - har tagit mig friheten att samla dem i min blogg:
http://missionsprovinsen.se/blog/2012/04/29/gudstjanster/
Biskop Roland!
Det gläder mig att du kunnat uppskatta något av det jag skriver.
Ja, även jag tycker som låg- och frikyrklig lekman mycket om dessa i bästa mening katolska/allmänkyrkliga gudstjänst- och liturgireflektioner. Jag ska följa biskop Rolands exempel och länka tydligare till dem.
De påminner faktiskt rätt mycket (inser jag nu) om min farbror komministern - hur olika ni än är som personer - som verkligen liksom du försökt kombinera det bästa i både liturgisk och homiletisk tradition.
När jag första gången hörde honom benämnas "högkyrklig" höll jag på att skratta - jag såg honom ju bara som bönhusfostrad "rosenian" - men jag insåg senare att hans omsorg om de liturgiska momenten, särskilt i mässan, och väl också hans som det uppfattades patriarkala ämbetssyn, nog kunde motivera även det epitetet. Den apostoliska uppmaningen "Pröva allt - behåll det goda" (med lika tonvikt på bägge leden) förtjänar verkligen att tillämpas också på detta område. Vett och urskiljning behövs, och både glädje över det sköna Herren ger i t.ex. arkitektur och orgelmusik OCH beredskap att, om så krävs, fira gudstjänst i de enklaste av enkla förhållanden. "Vi är inte hemma ännu..."
PS. Tänkte förrensten också på att den starka och stundtals ymniga församlingssången (som ju hör till de mest upplyftande inslagen i en "laestadiansk" gudstjänst, oavsett skilda åsikter om tempo och instrumentbeledsagning) förmodligen har utvecklats just som ett sätt för församlingen att mer - trots en i övrigt till stor del nedmonterad liturgi - aktivt delta i gudstjänsten. Många psalmer/sånger är ju av bönekaraktär, andra av undervisande/förkunnande - f.ö. inte så sällan skrivna av kvinnor! DS.
Intressant. Jag återvänder, som i kommentarer till tidigare inlägg, till Gregory Dix. I urkyrkan skilde man på en samling och en huvudgudstjänst. Det var två olika grekiska ord (som undflyr mitt minne för tillfället), där det ena var mer av "nu är vi några kristna som samlas för att be" och det andra var församlingens huvudmöte, som följde en viss ordning. De levde sida vid sida och kompletterade varandra. Idealet vore väl om vi kunde gå åt det hållet även i vår tid.
