Olika slags gudstjänster II
Det finns, i den kyrkotradition som vi står i, två grundmodeller för mässans firande:
1. Det gamla sättet - Ad orientem (= mot öster)
Så har mässan firats under lång tid. Så sker fortfarande i den ortodoxa traditionen och så har katoliker gjort i alla tider (eller i vart fall länge). I de nordiska folkkyrkorna bevarade vi den modellen vid reformationen (ofta är vi inte medvetna om hur "katolska" vi egentligen är i svenska kyrkan). Altaret står längst fram i kyrkan (ända vid korväggen i de flesta fall) och prästen står framför altaret och vänder sig beroende på till vem han* talar. Vänd mot altaret när han, tillsammans med församlingen, ber till Gud, vänd mot församlingen när det är deltagarna som tilltalas.
Fördelar
a) prästen och församlingen har en gemensam böneriktning. Vända mot öster - om kyrkan på traditionellt sätt har koret i öster. Kyrkan har alltid riktat sin bön mot öster och haft sin förväntan att det är därifrån som Herren kommer vid sitt återvändande.
b) evighetsperspektivet blir tydligt. Vi tänker ju att evigheten (himmelen) symboliskt finns bortom altaret och korväggen. Vi brukar säga att altarringen osynligt har sin andra halva på andra sidan och att där deltager de heliga som är i härligheten hos Gud. Församlingens och prästens gemensamma riktning påminner om att vi är ett folk på vandring mot evigheten.**
Nackdelar
a) prästen kommer (särskilt om koret är långt och smalt) långt bort från församlingen och ingen ser vad han gör vid altaret. Prästens agerande blir lätt lite hokus pokus***
b) man kan få intrycket att prästen, som står långt framför församlingen, skulle ha någon slags större närhet till Gud än de övriga troende.****
2. Det nya sättet - Versus populum (= mot folket)
Ett sätt att gestalta mässan som började spridas på 60- och 70-talen och alla Luleås distriktskyrkor som är byggda från 1974 och framåt är byggda för att kunna användas på detta sätt. Altaret står fritt från väggen och prästen står bakom altaret, vänd mot församlingen.
Fördelar
a) pedagogiken. Mässfirandet blir mer begripligt och tydligt. Människorna ser vad prästen gör, "tog ett börd, tackade, bröt det..." det blir mycket bättre kontakt mellan präst och församling.
b) man får en tydligare upplevelse av nattvarden som en gemensam måltid omkring vilken vi är samlade
Nackdelar
a) prästen får fel böneriktning, han ber åt "fel håll"
b) det kan bli lite inomvärldsligt. Betoningen ligger på "Kristus mitt ibland oss", istället för på den Kristus som kommer till oss från evigheten. Evighetsperspektivet minskas genom att prästen "felvänd" "står i vägen"
Vad blir då slutsatsen? Vad ska man välja? Hur man än vänder sig (!) har man viss kroppsdel bak, som bekant. Fördelar och nackdelar med båda modellerna. Personligen har jag alltid upplevt att det pedagogiska överväger. Firar prästen mässan versus populum så ökar kontakten med församlingen och det är lättare få gudstjänstfirarna med sig i ett gemensamt agerande.
Men utvägen att plocka det bästa ur båda modellerna blir:
- prästen står bakom altaret under själva mässdelen, men bara då
- under "förliturgin" har prästen sin plats någonstans där han tillsammans med församlingen kan be i riktning mot altaret (öster), åtminstone snett mot altaret och kan vända sig snett mot församlingen vid tilltal, tex vid böneuppmaningar*****
Det är en sådan plats jag nu skapat i Hertsökyrkan genom att möblera om en anning. Prästens böneplats blir framför det högra bänk- (lösa stolar!)kvarteret. Inget märkvärdigt. Så har många kyrkor redan haft det i årtionden, men hos oss har jag hittills inte riktigt orkat (vågat) ta initiativ till de (små, men synliga) ommöbleringar som det kräver.
Det innebär att man får tre tydliga platser i kyrkorummet. Var ock en med sin egen liturgiska funktion: ambon (och/eller predikstolen): ordet; altaret:****** nattvarden; sediljan (prästens böneplats): bönen.
Så är det tänkt. Kom och se med egna ögon!
* notera: han, inte hen :)
** ett perpektiv som blir underbart tydligt i Örnäsets kyrka där en stor del av korväggen upptas av den 100 kvadratmeter stora mosaiken av det himmelska Jerusalem.
*** ordet hokus pokus kommer från den latinska mässans Hoc est curpus meum som betyder detta är min kropp
**** Och kanske ännu mer: prästen kan upplevas som en slags medlare mellan Gud och människor på ett sätt som kunnat föra tankarna fel. Det var väl bla detta som de lutherska reformatorerna tyckte sig ha upplevt då dom reagerade mot den medeltida tillämpningen och tolkningen av begreppet mässoffer. F ö är det ju intressant att det i vår kyrka ofta blivit konservativa lutheraner som starkast försvarat detta gamla sätt att fira mässa trots att det samtidigt är den gestaltning av mässan som är lättast att förena med tanken på mässoffer.
***** flera alternativa lösningar finns:
- fira förliturgin från ambon. Dåligt alternativ. Då blir man lätt vänd i fel riktning. Ambon (predikstolen) är ju platsen för tilltal till församlingen, inte en böneplats
- stå bakom altaret hela tiden. Så har jag gjort i över tio år i Hertsökyrkan, men alltid upplevt det som en nödlösning
- stå framför altaret fram till tillredelsepsalmen och sedan bakom altaret. Lite "halvfärdigt", kan jag tycka
****** sedan kan man ju funder mycket mer över vad altaret ska symolisera och påminna oss om. Det är värt att notera att vi i svenska kyrkan valt att fortsätta att kalla denna möbel för altare och inte, på lågkyrkligt och frikyrkligt vis bara för nattvardsbord. Ett altare är platsen för ett offer. Det betyder att altaret dels är platsen för de kristnas böners och lovsångers offer men också att det inte bara ska påminna oss om bordet vid den första nattvarden, utan om Golgata, där Kristus en gång för alla frambar sig själv som ett offerlamm. Och det är ju frukterna av Kristi offer på Golgata- försoning genom hans utgivna och utgjutna kropp och blod - som vi blir delaktiga av i nattvarden. Verkligt delaktiga, inte bara påminda om!
Allt funkar, bara jag slipper sjunga "Du vet väl om att du är värdefull". Den står jag bara inte ut med, alltså.
Som du säger: den modell du valt är ju väl beprövad sedan många årtionden både av Rom och SvK.
Sedan undrar jag om inte versus populum är den ursprungliga modellen och att ad orientem växte fram långt (kanske runt 800 - 1000talet) senare när teologin utvecklades till att föra Mässans offer till något så högheligt att lekfolket inte ens fick se det som skedde på altaret?
I urkyrkan firades ju Mässan vid ett vanligt bord, bakom vilket aposteln satt.
Kanske detta kan vara intressant: http://adorientemversus.blogspot.se/2010/10/versus-populum_30.html
Maria!
Du törs komma till Hertsön utan att riskera behöva sjunga den sången!
Leif!
Hej på dej förresten! Har vi någonsin setts sedan studietiden?
Det är nog din synpunkt som gjort att man vågat införa versus populum i tron att det har traditionsstöd. Men ortodoxins tradition är inte den äldre?
Gabriel!
Den sidan känner jag till.
Delar bloggaren synsätt till fullo men kan tänka mig att spetsa tidd det lite till: Prästen har inget vid altaret att göra - vare sig framför eller bakom - om det inte är Mässa, och då först från och med Offertoriepsalmen då bröd och vin bärs fram och måltiden dukas.
Konstaterar sedan med ett leende i mjugg att i det kyrkorum jag fått förtroendet att ansvara för - kapellet vid Älvsby folkhögskola - har jag i mer än 15 års tid "legat före" min nog ändå lite högkyrkligare kamrat och vän. Känns bra. ;-)
Det här liturgiska rörelserna och positioner du räknar upp här, vars i Bibeln står det! Jag vill inte ha några historiska påståenden om hur man alltid har gjort osv... Utan ren och skär undervisning från skriften om liturgin och nödvändigheten av vissa rörelsemönster o positioner innanför och utanför skranket.
Då är det väl bara att du läser Bibeln själv. Var välsignad i ditt bibelläsande!
Jag ska diskutera dessa frågeställningar lite mer i ett kommande inlägg.
När jag var nere i Roms katakomber förklarade guiden att ad orientem startade just i katakomberna, eftersom det var för ont om plats för versus populum där när man under förföljelsetiderna firade gudstjänsterna under jord. Vet inte om det är (hela) sanningen, men det kan väl vara ett litet svar till JanneL: Bibeln säger nog (med reservation för att du eller Torbjörn hittar något jag inte tänkt på) att vi är fria att stå hur vi vill - stå på huvudet om du tycker att evangeliet lyfts fram bättre av det! Men historien visar att det finns starkare skäl för vissa positioner än andra - huvudstående har fått mycket få anhängare under kyrkohistorien. Så varför inte lära oss våra fäder i tron och tacksamt dra nytta av deras erfarenheter? Sättet att stå är inte bindande för oss på samma sätt som evangeliets innehåll är det. Men allt man gör i ett liturgiskt rum talar något liturgiskt. Torbjörn har ju ovan väldigt bra beskrivit konsekvenserna av att stå med ryggen mot eller inte. Och utan att vi är bundna av GTs föreskrifter om gudstjänsten i tabernaklet/templet, visar de ändå tydligt oss att det är ganska viktigt för Herren hur mötet med honom sker, hur det hela utförs, att agerandet sänder rätt pedagogiska signaler, osv.
Jag ser fram emot nästa blogginlägg med mer om detta!
Du skriver och understryker hur viktigt liturgin är osv... Då vill jag att du med skriften visar hur "viktig" liturgin är för människors salighet och frälsning.
Nu tenderar det att enbart vara katolskt dravel och prästernas egen få stå i centrum och vara den avgörande länken mellan Gud o folket typ! Hyckleri på högsta nivå. Predika vad som står i Bibeln och sluta tramsa om på vilken sida av staketet du skall stå. Vars och vilken riktning Gud kan tänkas vara mottaglig för våra böner och teater.
Det är otroligt att Präster och kyrkan inte ser att det är deras eget beteende som sänker den kyrka som skulle vara en tillflyktsort för söndriga och trasiga människor i själar och lekamligen. Nu är där bara en tom och skramlande tunna.
Inte har jag nått emot en altaring och att det man gör i kyrkan är värdigt. Men någon måtta på spektakel får det väl ändå vara.
Och var i Bibeln står det om kyrkobyggnad, altarring och att det man gör i kyrkan skall vara värdigt? Var står det om att man ska knäppa händerna och blunda när man ber?
Gud har skapat den här världen materiell. Det är gnostiskt (och därmed kristendomsfientligt) att tro att det är betydelselöst vad vi gör med kroppen.
Antingen kan man tänka att om det inte står i Bibeln vill jag inte ha det. Eller kan man tänka att om det inte förbjuds i Bibeln vill jag använda det så länge det inte skymmer evangeliet.
Men det har du rätt i, att om liturgin blir ett uttryck för att prästen är medlare mellan Gud och människor, då blir det fel.
Men det rätta är då inte att låta bli liturgi (för det går inte - t.o.m. de enklaste bönhusmöten har sin liturgi), utan att ha en rätt liturgi!
Det är intressant att läsa det du skriver. Jag är själv av en tradition som skulle kunna etiketteras "lågkyrklig", och av en annan ämbetssyn än din (jag är prästvigd och kvinna) men jag tycker om att ta del av vad folk tycker som inte tycker som jag :) Jag undrar bara av ren nyfikenhet vad du anser om att kvinnor predikar? Du kanske har bloggat om det någon gång, men jag har bara läst din blogg sporadiskt. Ha en fortsatt bra tisdag!
Gud är den som frälser människorna, men kyrkan borde som andra trossamfund kunna ta emot och hjälpa och undervisa om Herren Jesus, för att dom (otrogna) skall väckas ifrån sin synd osv...
1. Timoteusbrevet 4:7: Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i stället själv i gudsfruktan.
1. Timoteusbrevet 4:8: Ty LEKAMLIG ÖVNING gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande.
1. Timoteusbrevet 4:9: Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
1. Timoteusbrevet 4:10: Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare, först och främst deras som tro.
1. Timoteusbrevet 4:11: Så skall du bjuda och undervisa.
Före bibeln fanns, fanns liturgin. Innan böckerna nedtecknades, firade de kristna gudstjänst (främst nattvard) OCH deltog i tempelgudstjänsten. Med inspiration av judiska böner och riter formades det som vi även idag skulle känna igen som en mässa. Exakt hur vi har klätt oss, gått, stått, suttit och knäböjt har varierat genom tiderna. Vad vi har sjungit och bett också. Det betyder inte att det är oviktigt. Vi behöver tänka kring vilka signaler det sänder, eftersom evangeliet förkunnas inte bara med ord, utan minst lika mycket genom kroppen. I det innesluter jag både arkitektur, kroppsspråk och våra kärlekshandlingar mot varandra.
När en "högkyrklig" liturgi är som bäst, gör den människorna delaktiga. Vi blir inte längre bara åhörare utan medverkare. Det ger utrymme åt många olika moment att få tala till våra sinnen, till kropp, själ och ande, om Jesus Kristus själv.
Vilken härlig assistans jag får på bloggen!
Känns nästan som att Dan o Pär tillsammans skrivit i stort sett hela mitt kommande inlägg :)
Till Linnéa!
Normalt skulle jag givetvis utan tvekan säga att jag tycker att kvinnor inte ska "predika". Men vad är det? I vissa sammanhang så kan nästan allt talande i andliga ting som sker till mer en en person kallas predikan! Men har man den ämbetssyn som innebär att det är skillnad på (vissa av) mäns och kvinnors uppgifter i församlingen så får man ju fundera vad det är för slags grunsdstruktur man därmed vill eftersträva. Vad det ytterst gäller är ju att man tror att en man ska vara huvud ("fader") för den andliga familjen, församlingen, och vara den som representerar Kristus som en "levande ikon" (för att nu använda ett ortodoxt uttryck). Nu uttrycks ju den rollen främst genom det offentliga sakramentsförvaltandet (fira mässa) och gemensamma undervisandet (predikan).
Men det betyder inte att kvinnor är hänvisade till att göra ingenting. Paulus talar om att äldre kvinnor ska undervisa de yngre, hans vän och trossyster Priscilla undervisade (tillsammans med sin man) Apollos osv.
Exakt var gränserna går är inte alltid så lätt se och dom dras säkert lite olika i olika andliga traditioner även om man är överens om grundsynen.
Vad jag tänker om viss lågkyrklig tradition (tex delvis EFS inom sv kyrkan) är att när man där är för kvinnor som präster som är man egentligen inte alltid på allvar för "kvinnliga präster" utan egentligen att kvinnor kan vara precis samma sak som män som är präster, dvs egentligen ingenting eftersom man på djupet inte tror att det är någon avgörande skillnad på präst och lekman. Så egentligen kan vilken lekman som helst leda nattvarden, och då spelar det ju ingen roll om det är en man el kvinna. Men tror man verkligen (som jag) att prästen ÄR något som ytterst är en gåva från Kristus själv, då blir det nog lite viktigare var, när och hur den gåvan (prästämbetet) ska brukas och förvaltas.
Visst har jag berört ämnet förut, men var bland de hundratals inläggen...?
Hehe, kopiera och klistra in till nästa inlägg? Nej, jag hoppas på fler meningsfulla både in- och utsikter!
Kom i alla fall att tänka på en sak angående versus kontra ad o. I ortodox tradition sker ju hela den eukaristiska bönen i det fördolda, på andra sidan ikonostasen. För dem står det för att det gudomliga också är fördolt för oss. Visst har vi fått uppenbarelser, främst i Kristus, men ändå kan vi inte uttömmande tala om allt. Ett mer apofatiskt förhållningssätt präglar därför även liturgin. Raka motsatsen till elevation, som infördes när prästen vände sig ad orientem så att folket kunde SE sakramentet. Och intressant nog var det inte någon slags "vi präster har något hemligt för oss" som ledde till ikonostasen, utan snarare lekfolkets känsla att "nej, det här är för intimt, för centralt, vi ska inte se det". Ingen såg heller uppståndelsen...
Detta enligt Gregory Dix "The shape of the liturgy".
Menar att de två perspektiven inte behöver utesluta varandra. Det finns poänger på båda håll. Men mycket av det här inträder som en förlängning av den konstantinska vändningen på 300-talet. Det blir under medeltiden allt mer prästens mässa, prästen som är den enda nödvändiga för firandet (både i öst och väst). Medan urkyrkan nog snarare betraktat det som att ALLA hade "sin" liturgi i mässfirandet. Prästen (eller då snarare: episkopos) hade sin. Diakonerna sin. Lekfolket sin. Riktig mässa blir det inte bara för att prästen gör si eller så, utan för att hela församlingen gör tillsammans. (Återigen Gregory Dix.)
Som jag redan skrev i en kommentar om biskopens predikan, så ser jag som kyrkobesökare att liturgin är möjlighet och ett uttryck för tillbedjan av Gud.
Att tillbe Gud är inte det samm asom predikan, även om man kan se själva liturgin som en form av predikan.
Så delvis blir det också ett svar till Janne. Det står utryckligen i Bibeln att vi ska tillbe Gud, och att följa med i Liturgin på mässan, är för mig en tillbedjan av Gud. (Beror delvis på att jag inte kan sjunga, jag har då inget naturlig sätt att tillbe Gud på)
Problemet är inte tillbedjan, utan att man inbillar sig att man frälser folk med en massa konster och ritualer i kyrkan.
Predika vad Gud har anbefallt. Men det innebär också i våra dagar i Sv-kyrkan och samhälle stor risk att man får kicken osv...
Sen Per-Eric! det handlar inte om dig eller andra troende utan om dom som fortfarande är vilse och utanför Gudsrike.
Men det är ju klart. Om man får dela ut nattvarden efter alla andra konster så är ju saken biff. Då är dom frälsta typ, då har folk kommit i "rätta stämningen".
Kan åtminstone inte uppfatta att ovanstående kommentatorer skulle inbilla sig att man frälser folk med en massa konster och ritualer. Det är förstås riktigt att liturgi i sig inte frälser någon och att liturgi utan det grundläggande innehållet blir mest "konster" - men det är inte riktigt det som diskuteras.
Liturgi är för mig pedagogik. Man kan ju bara tänka tillbaka på sin egen skolgång. Vilken lärare var det man lärde sig mest av? Var det den som oengagerat och med entonig röst bara läste innantill i läroboken utan någon som helst dialog med eleverna, eller var det den som brann för sitt ämne och kunde beskriva komplicerade skeenden på ett livfullt sätt och med användande av olika audiovisuella hjälpmedel involverade eleverna i lärandet? Det var samma sak de båda lärde ut men det den ene sa fastnade effektivare än det den andre sa.
Jag har plockat bort några kommentarer på slutet då jag uppfattar att dom börjat hamna långt på sidan om innehållet i mitt inägg. Kommentarer ska gälla inläggets innehåll - inte en massa andra idéer.
Varför dröjer inlägget med rubriken "Olika slags gudstjänster III"?
Därför att en ny idé - med arbetsnamnet "Olika slags gudstjänster 2,5" - plötsigt fötts i mitt huvud.
Gudstjänsten bör anpassas efter vårt mångkulterella samhälle. Alla bilder måste tas bort. Jämsides med orgeln bör en böneutropare placeras.
Om en ny idé med arbetsnamnet "Olika slags gudstjänster 2,5" plötsigt fötts uppfattar åtminstone jag inte något trippande av små fingrar över tangentbordet. Kanske var det inte när allt kommer omkring en födelse utan i stället en befruktning så att det är först en god bit in i första kvartalet nästa år vi verkligen skall vara i väntans tider. Eller?
Lugn, bara lugn!
Däremot har jag ju skrivit ner en annan rolig idé som jag mailade dig om igår. Har du kollat din epost?
