Stiftets framtidsforum. Vad tyckte jag om det?
Om Stiftets Framtidsforum i allmänhet tyckte jag inte. Jag tror att jag uttryckt mina ytterst obefintliga positiva förväntningar för länge sedan här på bloggen. Man kan naturligtvis inte helt utesluta att negativ förhandsinställning påverkar upplevelsen, men jag måste säga att så många kollegor från stiftets olika hörn har uttryck mycket djupa spontana besvikelser utan att vara påverkade av mig, så jag är inte ensam.
Vad är det som gör att jag önskade annat? De två dagarna har ju i praktiken varit en enda lång arbetsmiljökurs. Sådant är inte fel, men när man samlar större delen av stiftets kyrkliga personal så borde man kunna låta det vara en manifestation av vår tro, vårt uppdrag, vår tjänst, vår gemenskap kring vår Herre och Frälsare. Man borde kunna ge något av central kristen undervisning till uppbyggelse, inspiration, förnyelse och fördjupning.
Av detta intet! Man undrar: är vår biskop för svag eller har han för dåliga rådgivare omkring sig? De flesta som hör biskop Hans predika i andra sammanhang, tex vid församlingsbesök, uttrycker nästan enstämmigt att biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre än det han lämnar efter sig i officiella stiftssammanhang.
Att ta arbetsmiljön och jämställdheten som tema när man samlas för att tala om en Trovärdig kyrka är verkligen inte trovärdigt. Jag upprepar (ungefär) det jag förut skrivit att om vi ska betona vår trovärdighet så ska det gälla vår trohet mot vårt grundläggande uppdrag. Den nu aktuella vinklingen innebär ju i praktiken att vi säger till "världen": "se på oss så trovärdiga vi är. Vi är likadana som ni!"
2. Föredragen
Eftersom jag i grunden tycker att hela konferensens tema var fel så åker väl alla föredrag ut på samma bananskal. Första föredraget var mest positivt tänkande "Se möjligheterna". Lite kul var det att göra en övning med sin bänkgranne där man fick se hur mycket starkare man blev i armarna om man tio gånger sade "jag är stark och värdefull" tyst för sig själv jämfört med om man tyst sade "jag är svag och värdelös". Men i övrigt gav det kanske inte så mycket. Helt påpassligt råkade jag få telefon när en tredjedel av föredraget var kvar. Snabbt ut ur lokalen där jag träffade en kollega som drog med mig till hotellfoajén. Där träffade vi en organist som också gett upp (den första förmiddagens intryck blandades ju med inledningsgudstjänsten - se nedan). När vi tre satt och samtalade så kom domprost Peder förbi. Vi pratade lite om ditt och datt. Men när han gått så konstaterade vi att han inte frågat vad vi tyckte om det vi hört. Vi undrade om han undvek för att han anade svaret.
Andra föredraget handlade om diskrimineringslagen. Här fanns utan tvekan en viss faktaförmedling, vilken jag dock avstår från att dela med kära läsarna. Vid kvällens middag fick vi som satt vid samma bord dock anledning fundera på om vi inte ägnade oss åt indirekt diskriminering. Man hade nämligen satt rosa respektive ljusblå servetter vid varannan plats för att få män respektive kvinnor på varannan plats.* Vi undrade om det inte ligger något diskriminerande i detta att placera män och kvinnor omväxlande vid borden. Det förutsätter ju att alla som bordssällskap vill ha en person av motsatt kön. Är inte detta ett subtilt förtryck? Man borde givetvis ha haft ett bord med bara blå servetter och ett med bara rosa så att de som föredrar en bordskavaljer av samma kön kunde sitta där!
Själv bröt jag mot reglerna och satte mig vid en dam-plats vid ett i övrigt fullt bord. Det innebar att jag fick kollegan Mats som kavaljer. Jag väntade att han vid första dansen skulle bjuda upp sin "bordsdam" men det gjorde han inte!
Tredje föredraget var väl lite intressant. Det gav verktyg för att se sin personlighetstyp. Givetvis ska man genomföra ett noggrannare test. Det har vi gjort i vårt arbetslag i Hertsön för några år sedan. Det gav många roliga och igenkännande skratt. Och kanske antyder jag här min andra grundläggande upplevelse inför dessa "arbetsmiljödagar": detta skulle passa bättre hemma i de enskilda arbetslagen. När man skulle placera in sig själv i den cirkel som var delad i åtta "tårtbitar" så är det ingen tvekan om att jag själv hamnar till vänster i cirkeln. Alltså mer utredare/rådgivare - nytänkare/innovatör än högersidans organisatör/avslutare/producerare. Enkelt uttryckt: mycket idéer men får inget gjort.
Avslutande föredraget som hölls av nya stiftsdirektorn borde givetvis ha hållits av biskopen själv. Är denna lapsus bara ytterligare ett resultat av den dela-med sig-så alla-får-göra-nåt-så alla-känner-sig-bekräftade - attityd som numera ligger som en "blöt rysk pälsmössa" över kyrkolivet?
3. Gudstjänsterna
Gårdagens inledningsgudstjänst var inget mindre än en katastrof. De reaktioner man hörde från folk var av typen "jag stod inte ut", "jag gick ut", "det är en annan religion" osv. Min grundläggande upplevelse var att det inte var något som helst innehåll. Ingen av de grundläggande delar som formar en gudstjänst. Som allmänt trevligt välkomstord hade väl en del av innehållet kunnat fungera, men som gudstjänst? Jag säger bara: "någon med mig skämta aprilo".
Denna morgons morgonbön innehöll mer av tänkvärda tankar, men som vanligt i de flesta kyrkliga sammanhang, den form som de flesta av oss ärvt och oreflekterat tagit över: bön blir mest prat. Varför inte låta huvuddelen av morgonbönen upptas av sång, bibelläsning, gemensamt bedda psaltarpsalmer och tid för enskild tyst bön. Då skulle morgonbönen bli bön.
Avslutande sändningsmässa: vilken sorg! God vilja bakom planeringen givetvis, men likväl. Stor sorg, för att så stora delar av liturgins rikedomar får ligga oanvända eller bli så ytterst styvmoderligt behandlade. Det är inte utan att man längtar tillbaka till Gunnar Wemans biskopstid, då var det lite mer ordning på gudstjänsterna. När man dessutom varit med på ett flertal stora OAS-möten (och som i mitt fall även varit ansvarig för ett antal festhögmässor på norr-OASerna) då blir man ju fullständigt utmattad av att uppleva hur liturgin misshandlas och hur de stora personella, sångliga, textliga och i övrigt liturgiska rikedomar som finns på mindre än en armlängds avstånd bara får ligga helt outnyttjade. Jag frågar mig igen: har biskopen fel rådgivare? Inför nästa större biskopsledda stiftsmässa erbjuder jag mig att frivilligt på obetald fritid ställa upp som rådgivande liturgikonsult!
Något av det jag då skulle föreslå:**
1. biskopen ska leda hela liturgin och gärna själv predika och under alla förhållanden ska biskopen a) ge avlösning (gjorde han inte idag), b) leda hela nattvardsliturgin (inkl prefationen fr o m "Upplyft era hjärtan...") (gjorde han inte idag) c) välsigna (gjorde han idag).
2. kollektbön + minst två textläsningar
3. mer av de underbara nya lovsånger som finns
4. separat förbön (eller en betydligt kortare förbön om den tveksamma modellen med förbönen inlagd i nattvardsbönen ska användas)
En starkare biskopsroll i kombination med ett tydligare budskap i texter och böner och sånger skulle ge ett mer kristocentriskt fokus. I dagens sändningsmässa är det ingen tvekan om att det fanns en väldigt inkluderande ambition. Den tog sig uttryck i att inledningshälsningen även lästes på meänkieli, samiska och finska; att flera andra medverkande utförde uppgifter som borde varit biskopens; på att lekmän var med och distribuerade trots att präster och diakoner fanns i överflöd; på att en hand uträcktes till EFS genom distribuerande EFS-präst i civila kläder. Men om detta inkluderande agerande ska fungera som måste det bäras av en stark och rätt fokuserad liturgi - jfr tex med Påvens TV-sända julnattsmässa från Rom där förbedjare kommer från alla världsdelar mm - men i dagens mässa - där liturgins centrum var så svagt - där blir det det "inkluderade" som blir centrum. Alltså blir hela mässan människocentrerad istället för Kristuscentrerad." Alltså lämnar den, tyvär, bara en fadd smak i munnen.
Tråkigt, när man vet att det med så ytterst enkla medel går att göra så mycket, mycket mer så mycket, mycket bättre.
4. Samtal om en gemensam resa
Ett samtal som genomfördes på scen inför publik mellan biskop Hans och domprost Karin Burstrand, Göteborg (Karin är, som väl de flesta vet, f d Lulestift-präst).
Så mycket gemensamt resande tycker jag kanske inte att det var. Det var mest biskopen som varit på resa, från en övertygelse (det är fel med kvinnor som präster) till en annan (det är rätt med kvinnor som präster). Personligen har jag flera gånger hört både Hans och Karin berätta det väsentliga i detta resande, så det var inte så mycket nytt mer än i detaljer.
Dock håller jag med en kollega som sade att "dom berättar ju mer om sin personliga vänskap än om övertygelser".*** Lite tokigt kan det ju kännas att detta samtal så starkt får förmedla upplevelser som nu ligger flera årtionden tillbaka i tiden. Tex när Karin berättade om sin första prästtid då hon var med på ett flertal stiftsungdomsläger innan hon som prästvigd kvinna fick delta i gudstjänstlivet. Till vilken nytta - för andra än stiftshistoriska sällskapet - sprider man nu dessa berättelser? Idag är ju läget nämligen totalt annorlunda. Nu är kvinnor som präster med i exakt alla officiella kyrkliga sammanhang!
I den mån även Karin varit ute på resa så handlade det, som jag uppfattade det, mer om att hon nu inte bryr sig lika mycket om "kvinnoprästmotståndare". Den "resa" jag skulle ha velat se är att hon kommit fram till att också de som har den gamla ämbetsuppfattnigen även för framtiden ska beredas ett rimligt utrymme i kyrkan. Jag minns ju från den tid då Karin var min chef hur vi till församlingen fick en ung adjunkt om vilkens "renlärighet" i ämbetsuppfattningen vissa tvivel rådde; hur Karin då vid två tillfällen såg till att han blev tvungen distribuera när prästvigd kvinna celebrerade. Och dessa tillfällen ordnades på ett sätt som jag - som då varit i församlingen i åratal och kunde dess normala rutiner - inte kunde annat än bedöma som ytterst krystade och påhittade. Hade givetvis varit underbart om Karin berättat att hon nu rest ifrån dylikt tvångsbeteende.
5. Gemenskapen
När 1300 personer är samlade så hinner man bara träffa några. Men dom man mötte var trevliga. Festkvällens middag var trevlig. Tisdagseftermiddagens fria val använde jag till att simma i äventyrsbadet. Roligt det med. Strax före läggdags igår hann jag och två kollegor med att bilda St Pauli bönegemenskap. Nu är det dags att gå iväg för att uppfylla dagens förpliktelse enligt gemenskapens enkla regel.
* Givetvis skulle männen ta rosa platser och damerna ljusblå! Tyvärr är det ju så att dylikt tvärtom-beteende inte längre fungerar som utmaning. Det har för länge sedan förlorat sin överraskningseffekt. Sedan lång tid tillbaka är man ju urless på könsrollsutmanande TV-reklam där mamma vaxar bilen och pappa gräddar bullar. F ö: när såg du senast ett modernt svenskt TV-drama där prästrollen innehades av en man? Skulle man ha utmanat så skulle man naturligtvis gjort tvärtom mot tvärtom, dvs beordrat män att ta ljusblå platser och kvinnor de rosa. Då hade nämligen alla insett att de planeringsansvariga varit utmanande nog att göra tvärtom mot vad man förväntar sig på en kyrkligt organiserad jämställdhetskurs.
F ö fick jag idag - skriver denna not som ett tillägg dagen efter inlägget - höra om en vaktmästare som tyckte att hela servettjafset var så barnsligt kränkande att han valde åka hem.
** om mina skriverier i detta stycke även kan uppfattas som kritik mot enskilda medverkandes agerande/roller så ska detta naturligtvis inte tas personligt. De enskilda personerna har givetvis bara gjort det som är naturligt när biskopen frågar: med glädje tackar man ja till den uppgift som blir en anförtrodd. Felet är att hela upplägget tvingar in deltagare i helt orimliga och felaktiga roller.
*** (tillägg till bloggposten dagen efter) lite försökte dock biskopen tala om övertygelse, men det blev inte så bra. Han försökte nämligen ta Luther som intäkt för sin nya övertygelse. Enligt biskopen så skulle - på något sätt som jag inte riktigt uppfattade - Luther egentligen varit på väg mot accepterande av kvinnor som präster men "nådde inte riktigt fram". När man på detta sätt hör människor läsa in sina egna önskedrömmar i Luthers tankar, då önskar man nästan att man skulle kunna återuppväcka framlidne professor Ingemar Öberg ur graven.
- - - - - - - - -
Till min oförställda glädje och stolthet konstaterar jag att jag är före min gamle kamrat med att å blogg kommentera Framtidsforum
Kamraten dröjer alldenstund - underbart gammalt ord - hans tankar ännu är så osorterade enär - annat gammalt ord - gamla demoner väckts till liv.
Jag delar till fullo din upplevelse av mötet. Att träffa gamla kollegor var behållningen utan tvekan.
Intressant att frukten ändå kan bli en bönegemenskap med en regula. Skriv mer om regeln och varför det är viktig med disciplin i de andliga livet.
Intressant att ta del av dina intryck. Min känsla var ändå att det började på botten för att sedan steg för steg arbeta sig uppåt. Toppnivån var inte däremot inte skyhög. Trots vissa av dig påpekade brister i mässan kändes det ändå för mig som en positiv avslutning. Väl så lång predikan för en kryptokatolik som mig, förstås...
En helt annan fråga: Mer om Pauli bönegemenskap! Nu blev jag nyfiken!
St (!) Pauli, givetvis (din kryptokatolik)! Återkommer med mer info efter ytterligare samtal med de två övriga grundarna av gemenskapen.
Lång predikan? Alldeles för kort för en kryptolaestadian som jag!
Dessutom var ju - med "resesamtalet" som bakgrund - det faktum att just Karin predikade lika mycket en ideologimarkering som en predikan. Nu säger någon att det spelar väl ingen roll. Jag säger bara att om man inte tror att alla dessa "markeringar" som tillåts flyta in i gudstjänsten (jfr även det jag skrev i inlägget) suger andlig kraft, så är det bara att jämföra med gedigna gudstjänster som är befriade från dylika sidoblickar. Problemet är väl att de flesta aldrig upplever något sådant eftersom vi nu lever i en tid med temagudstjänster och behov av "bekräftelse" åt höger och vänster.
Vill bara till bloggaren och eventuellt andra meddela att jag nu så sakteliga börjat arbeta mig upp ur den självvalda digitala tystnad jag ålade mig vad gäller Framtidsforum. Två inlägg - korta jämfört med denne bloggares - finns nu på min blogg och mer kommer.
Har noterat att min gamle kamrat är på G. Men du har ju redan länkat till mitt inlägg - vad finns då mer att tillägga?
Jo, det där med moralpanik var bra. Det kanske jag utvecklar i ett inägg så småningom om andan faller på.
"...vad finns då mer att tillägga?"
Massor givetvis - förutom tidsnära bedömningar av olika inslag i ett stort väl genomfört kyrkligt halligalli. Medvetna - och kanske omedvetna - orsaker till att det blev som det blev. Effekter - anade och påtagliga - av att det blev som det blev. Funderingar kring teologi, könsmaktordningar, hierarkier, ansvar, brist på ansvar, syndabockar och inte, tendenser för framtiden och allt möjligt annat.
Herren ser, hur "kyrkan" kastar bort så mycket av vad Han ger oss. Tänk, att miljöaspekter även i kyrkan har så stor betydelse, att inte det salt och det ljus som ska finnas runt Ordet får större plats!
Bibeln som Guds Ord måste få större plats och större värde - Hjälp oss Jesus, att gå Din väg.
Eftersom du säger att jag kommenterar i din blogg så får jag väl ta och göra det också.
Jag var också på det där framtidsforumet, och jag förstod återigen varför jag oftast undviker att fara på sånt där. Att leva och jobba i svenska kyrkan går bra på lokalplanet, men så fort man kommer upp på stiftsnivå och sånt så blir det ganska olidligt. Under inledningsgudstjänsten och det första föredraget höll jag på att dö, typ. Och det var nog tur att jag inte träffade på den där Bosse i nån matkö eller nåt för då hade jag kallat honom "snömosprofet!". Värsta dravlet. Tänk positivt, fast foten är i kläm. Sen blev det bättre, men jag var inte på sista föredraget och sändningsmässan. Och jag var helt slut dagen efter, nä, jag stannar nog hemma nästa gång. Man orkar inte i min ålder.
FJORTON ÅR VAR TILL PENSIONEN!!! Tjohooo!
Jag antar att du syftar på mig när det gäller EFS präst i civila kläder. Det var åtminstone ytterligare två präster i likhet med mig som bara hade civila kläder med prästskjorta. Det var inte ställt något krav på att vi skulle ha alba/röcklin. Själv hade jag med mig alba men hade glömt ta med mig något cingulum så då fick det vara. Personligen har jag inget emot prästkläder, ser många fördelar med dem, men tycker att det tillhör de adifora tingen. När det gäller lekmännen som var med och distribuerade så ser jag det bara som positivt, som ett uttryck för det allmäna prästadömet. Något annan syn var kanske inte att vänta för mig som tillhör EFS som vill vara en lekmanna rörelse.
Magnus!
Visst var det dig jag syftade på. Tydligt har vi lite olika syn på detta. Min personliga hållning:
1. Lev ut rikedomarna så mycket som möjligt. Det innebär tex att man gör det så högtidligt det är möjligt bla genom liturgisk klädsel. För mig så är liturgisk klädsel så självklart i ett dylikt sammanhang att något "krav" över huvudtaget inte behöver ställas.
2. I princip distribuerar präster om de finns i tillräckligt antal.
Ha det bra!
Att leva ut rikedomarna så mycket som möjligt tänker jag också kan handla om att ge uttryck för den rikedom som finns i mångfalden.
T.ex. genom att de som distribuerar består både av präster och lekmän, män och kvinnor, unga och gamla, liturgiskt klädda och civilt klädda etc.
Men jag blir nyfiken när det gäller din andra punkt. Vad finns det för argument för en sådan princip? I vår kyrkoordning så står det bara att man ska vara döpt och tillhöra Svenska kyrkan för att biträda vid nattvarden.
Givetvis kan begreppet "rikedom" uttydas på olika sätt.
Min andra princip (att präster i första hand ska distribuera) är nog bara konsekvens av gammal tradition. Att lekmän överhuvudtaget fick göra det infördes väl på 80-talet. Och då var det väl från början självklart att det gällde om assisterande präst ej fanns tillgänglig. Som jag ser det är väl KO:s formulering kring lekmannadistribution och den vanliga uttydningen av den ett exempel på det i kyrkliga sammanhang allt för vanliga skeendet att principiella undantag efter en tid blir regel.
Jfr: det faktum att kyrkan kan godkänna nöddop (lekmannadop) innebär ju inte fördenskull att vi - för att visa rikedomen i mångfalden - låter lekmän döpa vartannat barn i kyrkan.
