Rätt och fel om förlåtelse
Ja, det tror jag. Varför det? Jo, därför att allt som är gott och rätt kan djävulen och egenrättfärdigheten imitera.
1. Det rätta sättet att be om förlåtelse är givetvis att göra det med sann ånger. Och det felaktiga blir då utan en sann ånger. Men problemet är att vi ofta har så felaktiga idéer om vad en riktig ånger är. Ofta förknippar vi det med känslor och tårar. Ju mer man gråter desto bättre, typ. Men känslor kommer och går. Dom kan vara ett tecken på ångern men behöver inte vara det. Hur mycket känslor och eventuella tårar som är förknippade med våra andliga erfarenheter beror till stor del på vår personlighet, olika för oss alla. Ånger har väsentligen mycket mer med insikt och vilja att göra.
Man brukar säga att sann ånger utmärks av att man
* erkänner sin synd
* sörjer över den
* önskar bli befriad från den
Felaktig bön om förlåtelse skulle då kunna vara att man inte vill bekänna sin synd konkret och tydligt. Man vill använda lite allmänna formuleringar men undviker att gå rakt på sak. Kanske är det för pinsamt att vara helt uppriktig. Men jag säger som i den laestadianska traditionen: synder som har namn ska med namn bekännas.*
Ett annat fel skulle vara att man inte vill ta de nödvändiga konsekvenserna för att ställa till rätta där man kan. Har man stulit ska man lämna tillbaka, har man ljugit ska man ersätta lögnen med sanningen, har man förtalat ska man ta det tillbaka osv. Vill man inte göra det på det sätt som är rimligt och möjligt utan att det förorsakar mer skada än nytta (och på det sätt man kommit överens med sin själasörjare) då är det ett tecken på att den rätta ångern saknas.
2. Ett vanligt fel när man ber om förlåtelse - särskilt när man behöver be andra människor om förlåtelse - är att man gör det med villkor. Det är väldigt vanligt, och ofta gör vi det helt omedvetet bara för att vi är vana att säga på det sättet utan att riktigt inse vad det innebär. Jag syftar på att man tex i en grupp där man varit riktigt på tvären mot varandra och har behov av att gjuta olja på vågorna, säger: "förlåt om någon blev ledsen."
Rent snack, hur vanligt det än är! Man ska aldrig be om förlåtelse med något om. Tänk om ingen blev ledsen, har jag inte bett om förlåtelse då? Kanske alla andra var så hårdnackade och förhärdade att dom tycker det var helt okey med mina hårda ord som jag själv ångrar. Man ska bara be om förlåtelse när man av den helige Ande genom Guds ord i sitt samvete är överbevisad om att man gjort fel**. Då. Inte annars. Inga om.
Sedan kan det också finnas situationer där folk verkligen blev ledsna pga mitt beteende (oftast: mina ord) men jag ändå inte gjort något fel. Paulus råkade ju ut för det. Korintierna blev ledsna över hans ord, men han ångrade dem inte för han insåg att deras sorg var en "sorg efter Guds sinne" som leder till bättring.
Inga om alltså. Bara bön om förlåtelse när jag själv är överbevisad om att jag gjort fel, oavsett vad andra tycker. Jag tror alltså att dessa om-böner är vanligast tex när man vill upprätta en gemenskap som utsatts för påfrestningar (tex av ett hett meningsutbyte) och då blir det ofta "förlåt om någon blev ledsen". Men jag tror att det man i en sådan situation egentligen vill åt är ungefär: vi har nu diskuterat häftigt, åsikterna har tydligt gått isär, vi har gjort klara markeringar mot varandras åsikter, MEN bakom och under detta finns oss emellan en gemenskap som är orubbad som vi vill bekänna oss till igen. Då är det bättre att rent ut säga det: vi är oense, det har framkommit tydligt, jag har ivrigt sagt emot några av er, men vill ändå uttrycka att den grundläggande gemenskapen kvarstår. Ungefär så. Men inga om.
Men om (!) man verkligen känner att man varit vred på ett sätt som inte kan försvaras eller använt uttryck som man själv ångar (oavsett vad andra tycker) då ska man givetvis be om förlåtelse, men då behövs inga om för jag vet ju hur jag själv ser på saken.
3. Ett tredje möjligt grundfel i förlåtelse det är när man använder förlåtelsen som ett sätt att binda upp andra. Vi kan ta ett äktenskap som exempel (för då är det så lätt att göra det synligt). Tänk att det i ett äktenskap förekommer oegentligheter (övertydliga exempel): porrsurfning, alkoholmissbruk el dyl. När mannen (oftast en man som syndar på dylika sätt!) falltit och vill upprättas igen så ber han givetvis sin hustru om förlåtelse (även har han biktat sig för någon utomstående). Men så händer det igen, bön om förlåtelse igen, och igen, och igen... Till slut tycker hustrun att det hela blir så arbetsamt att hon måste få tala med någon utomstående om saken. Då säger mannen till henne: "men det här får du inte berätta för någon för det har du ju förlåtit mig". Och man ska inte "gräva i det som blivit förlåtet".
Fel säger jag. Givetvis har hon rätt att ta uppsaken med en vän, terapeut, själasörjare, vem det nu är. Hon är ju nämligen personligen berörd av själva synden alltså har hon rätt att få hjälp att hantera det som drabbar henne.
4. Sista grundefelet (i denna redogörelse): man bekänner andras synder: "jag ber om förlåtelse för att jag har så svårt att älska NN, pga att NN har gjort det och det och det som är fel". När bekännelsen är klar så vet man mer om tredje parts synder än om den biktandes egna. Ibland tror jag att det kan var nödvändigt att först pysa ut sin besvikelse över det man råkat ut för innan man kan sortera vad man själv eventuellt gjort för fel.
* inom just den laestadianska traditionen (i alla fall som jag känt den) så är här dess styrka och gåva samtidigt dess riskabla svaghet. Det förekommer ju inom laestadianismen att man offentligt ber om förlåtelse och får hela församlingens förlåtelse. Personligen har jag mycket (!) lärt mig uppskatta detta (jag minns en gång för nu nästan 36 år sedan när jag efter en bön i Mjölkuddsgården skrev i min dagbok att här kan man "se förlåtelsen") för det är ett tydligt vittnesbörd både om förlåtelsens nödvändighet och dess möjlighet. Problemet är bara att i sådana offentliga "bekännelser" bör man vara allmän (om det inte gäller något som alla redan vet om och som gäller hela församlingen) tex be om förlåtelse för sin brist på kärlek, brist på frimodighet, sina tvivel osv - så som det ofta sker. Men om man bara ber om förlåtelse på det sättet så blir det slut ytligt. Alltså bör man regelbundet bikta sig för en själasörjare som kan hjälpa en att vara konkret i bekännelsen: "brist på kärlek?" När?, hur? mot vem? osv.
** lever man med ett vaket samvete som är "upplyst av Guds ord" så kommer man oftast att omedelbart inse att här blev något fel
Tack för lektionen!
Vi är nog många som inte riktigt tänkt på, eller aldrig egentligen behövt bry oss om, hur en rätt förlåtelsens egentligen ska gå till.
Vi har levt i den myten, att det aldrig kan bli fel, bara man vill väl.
Men ändå kan det bli fel, och de flesta har väl upplevt att en förlåtelse kan kännas fel, utan att man egentligen vet vad som saknas. Den rätta ångern kanske, eller att det varit "om" inblandad?
Nästa lektion som skulle behövas, och som det helt uppenbart råder delade meningar om, är hur man ska agera som förlåtare eller själasörjare.
Det finns ju flera delar i den rollen, en är att själv förlåta ifall man blir drabbad, och en annan är hur man ska agera när en tredje part är drabbad.
I den första delen ingår t ex hur man ska agera, om man förväntar sig att någon ska be om förlåtelse, men det aldrig händer. Det gäller ju både när man själv är drabbad eller när någon tredje part råkat ill ut.
Eller hur man ska agera, om någon ber om förlåtelse för en synd, som man själv tycker inte är en synd. Exempel kan vara besök på idrottstävling, eller besök hos någon annan församling (det senare ofta klassat som värre än det första!)
Många frågor är det och andra har säkert fler.
Ni i Luleå borde kanske bjuda in till förläsardag, där olika delar tas upp av olika föreläsare, och där frågvisa kan, och får fråga, när man inte riktigt förstår.
/P-E
Per-Eric!
Du tar upp flera intressanta frågor. Del två av lektionen kommer här!
Vad gör man om man förväntar att någon ska be om förlåtelse men det aldrig sker? Då tror jag bara att man måste i sitt eget hjärta bestämma sig för att förlåta den som försummar att be om förlåtelse. Man kan nämligen inte (om man ska handla i Kristi efterföljd) vänta på att någon annan ska bli bättre först innan jag kan älska henne.krstus dog ju för oss medan vi ännu vara syndare inte efter det att vi först bett om förlåtelse.
Om någon bekänner något som jag inte anser vara synd? Det kan nog hända att en själasörjare kan säga till den biktande att "det där är ingen synd, det kan du lämna utan bekännelse". Men å andra sidan är det också så att det är synd att handla mot givna löften. Och det gör att vissa saker skulle kunna vara synd för en person men inte för en annan. Tex alkohol: om jag av något skäl bestämt för att vara helnykterist (tex för att föregå med gott exempel, för att inte vara andra till fall) och sedan i en kamratsituation låter mig bjudas bara tex för att jag inte "vågar bekänna" min på kristen grund beslutade helnykterhet. Då syndar jag ju mot ett beslut som jag fattat. Medan en annan person som aldrig bestämt sig för att vara helnykterist mycket väl skulle kunna ta ett glas med gott samvete - förutsatt att han inte dricker sig oredligt onykter och gör något annat dumt. Men detta är lite subtilt för det får inte bli en alltför svajig gungfly av "det som är synd för dig behöver inte vara synd för mig".
Kan bara hålla med till 100% i det ni båda skriver!
Jag tycker man skall vara lite försiktig när det gäller det som du beskriver som "synd mot eget beslut" i exemplet. Det tenderar precis att bli så att synden relativiseras och blir föremål för individuell upplevelse istället för konkret brott mot Guds vilja. Att bryta mot en egen föresats är inte nödvändigtvis en synd. Sedan delar jag helt din mening att synderna skall nämnas vid namn och att bekännelsen skall vara saklig och osentimental. Det berättas om Padre Pio att han var mycket mild i biktstolen men att han genast avslöjade människor som bara kom för att pladdra. Kort sagt skilj på verklig synd och skuldkänslor. Kanske känner du dig dålig för att du bröt mot en föresats men tänk efter om det verkligen är ett flagrant brott mot Guds vilja eller inte.
Niclas!
Du gider lite på orden. I min kommentar till Per-Eric talade jag om synd mot "givna löften", du skriver om synd mot "föresatser". Det senare är lite luddigare.
I övrigt är vi nog överens för jag skrev också att det inte får bli en gungfly av "det som är synd för mig behöver inte vara synd för dig". Men man bör ju också betänka det nystestamentliga att "allt som inte sker av tro är synd".
Rätt så! Jag ville bara belysa att löften har lite olika dignitet. Ett löfte om t.ex. nykterhet har inte samma dignitet som ett äktenskapslöfte och ett brott mot detta är inte nödvändigvis synd, även om det framkallar en känsla av dåligt samvete hos personen ifråga. I grunden är vi som sagt överens och detta är inte ett debattinlägg i meningen anmälan av avvikande mening, bara ett litet instick för att påminna om skillnaden mellan dåligt samvete och verklig synd. Värk i samvetet kan bero på allvarlig synd men behöver inte alltid göra det, det är väl essensen av vad jag ville föra fram. Allt gott!
För mig som ljugit och stulit och drogat nästan hela livet känns det just nu som en enda lång väg av att se och ångra och be om förlåtelse och försöka ställa tillrätta det som går. Det underliga är att det som verkade omöjligt först, dvs att vara ärlig mot dem jag gjort illa, blivit det jag längtar mest efter. Inte för att jag ska få deras förlåtelse, fast det är ju skönt när den kommer, men för att jag ska ge dem och mig en chans att leva i verkligheten.
Om jag slutat ljuga?
Nej. Jag ljuger ibland. Och försöker leva med att ta hand om det så fort jag ser att det är så. Om jag stjäl? Nej inte på något annat sätt än det att jag är delaktig en kultur som stjäl - ett samhälle som fungerar så att somliga måste vara fattiga så att andra kan leva i överflöd.... Och om jag drogar? Nej, inte mer än att själva välfärden så lätt blir en drog.
Och då kommer min fråga - är den sortens stölder och berusning också något som man ska ställa till rätta? I så fall... tja, samhällsomstörtande verksamhet...? ja jag vet inte....
Tack i alla fall för en väldigt intressant läsning!
Själv är jag av åsikten att man egentligen aldrig ska be om förlåtelse, utan att man ska be om ursäkt. Min erfarenhet är att det är lättare att be om förlåtelse än att be om ursäkt, eftersom det sistnämnda alltid först kräver att man insett att man gjort n ågot fel. I en ursäkt finns då den ärliga avsikten att ta på sig ansvar för att man sagt eller gjort något som orsakat en annan människa smärta. Att be den man sårat att förlåta är att lägga ansvaret om försoning på den man själv gjort illa. Man kan då alltför lätt be om att förlåtelse utan att ångra sig. I mina ögon är det sedan till Gud man vänder sig för att BE om förlåtelse. Om man skiljer på att be om ursäkt och att be om förlåtelse hamnar man sällan i situationen att det kan bli "fel" sätt att be om förlåtelse på. Sedan finns alltid risken att den man sårat inte vill förlåta, men då har man själv i alla fall ärligt visat att man inser skadan man orsakat.
Snart en vecka utan inlägg, kära läsarna börjar få bloggabstinens...
Ebba!
Visst är det härligt när man fått komma in på en bättre väg i livet. Lycka till!
Majoy!
Kanske är frågan om ursäkt eller förlåtelse ibland bara en terminologisk fråga!? Man kan dock aldrig kräva förlåtelse av andra. Får man inte dens förlåtelse som man ber om förlåtelse så får man givetvis vila i Guds förlåtelse som är den verkliga förlåtelsen.
Anonym!
Ditt nödrop ger anledning till ett helt nytt inlägg!
