Bönhuskristendom
Eftersom jag igår hade gudstjänst på kvällen kunde jag på förmiddagen passa på att besöka Gamla laestadianska församlingens (västlaestadianerna) bönhus på Hertsön*. Det ligger, som jag väl förut nämnt , bara några hundra meter från den kyrka där jag jobbar. Vi delar faktiskt delvis parkering vid Hertsö centrum och skolan.
För något år sedan besökte jag också bönhuset i samband med en av deras större helger. Då fick jag uppleva en nattvardsgudstjänst enligt bönhusordning. Även om det hela givetvis genomfördes på ett på alla sätt vördnadsfullt sätt så kände jag inom mig stor sorg över att uppleva hur ett stort och rikt andligt och liturgiskt arv bara förspills och kastas bort. Laestadianerna går nu samma väg som de frikyrkliga i olika omgångar gått de senaste 100-150 åren. Förmodligen kommer laestadianerna också - om världen består och Kristus ej återkommer - att om 3-4 generationer erfara exakt detsamma som frikyrkorna till stor del gjort, dvs ledsnat på sin torftiga avskalade "liturgi" och börja göra detsamma som frikyrkorna till stor del gör just nu, dvs leta sig tillbaka till det arv dom lämnat och förlorat. Tråkigt att ingen lär av historien utan att varje andlig rörelse och varje tid, likt revolterande tonåringar, ska tro sig veta bäst.
En särskild sorg är det för mig som, under de sista åren då västlaestadianerna fortfarande höll sina samlingar i kyrkan, fick förmånen leda högmässorna - enligt 42 års ordning visserligen - i den (nästan) fullsatta Örnäskyrkan. Jag tror både kyrkan och väckelsen förlorar på denna skilsmässa. Kyrkan förlorar sin dyrbaraste resurs: troende människor och väckelsen förlorar (en del av) sitt skydd mot sekterism.
Fullsatt var det nästan i bönhuset i går också. Men ännu fler lär det ha varit tidigare under helgen. Jag sörjer över det politiserade kyrkosystem (svenska kyrkan) som på detta sätt dräneras på andlighet och inte förmår se allvaret i den förlusten. När ska kyrkan inse att bekännande, troende kristna är en mycket större och viktigare resurs än medlemmar och kyrkoavgifter?
Denna gång fick jag vara med om ett barndop. Så nu har jag med egna ögon sätt att den västlaestadianska församlingen tagit steget fullt ut med egen sakramentsförvaltning. Även här var det givetvis fråga om en liturgisk förlust även om det inte märks lika mycket som i nattvardsfirandet. Intressantare var väl teologin. Jag borde givetvis ha ritualet framför mig istället för att ta det ur minnet, men jag hoppas det inte ska bli helt fel. Jag trodde kanske att man skulle följa 1942 år kyrkliga dopritual, men man hade snickrat ett eget. Där sades å ena sidan att barnet är fött i synd och delaktigt av arvssynden och därför inte kan bli saligt utan försoningen men å andra sidan att barnet genom "den allmänna försoningsnåden" är ett Guds barn men att det å tredje sidan genom dopet tas upp i Guds förbund.
Hänger ni med? Knappt jag gjorde det och jag är ju ändå proffs-(nåja!) teolog. Att på detta tydliga sätt lära att barnet är Guds barn innan dopet är ju knappast lutherskt. Å andra sidan är det ju inte heller så (vilket många tror) att den lutherska ståndpunkten innebär att vi lär att odöpta barn med säkerhet går förlorade. Den korrekta lutherska ståndpunkten är ju snarare att vi inte kan uttala någon som helst säker mening om saken. Hur som helst har jag aldrig begripit vad det är för slags väsentlig andlig sanning som laestadianerna** vill slå vakt om genom att fjärma sig från en korrekt luthersk hållning.
Intressant var också att höra predikantens tal om att så länge barnet förblir i nådaståndet så är det Guds barn. Naturligtvis är detta principiellt korrekt men det är märkligt att notera (framgår i predikningar också) med vilken omsorg den laestadianska församlingen numera skyddar sina egna barn från att bli utsatta för den omvändelsens utmaning som en gång var anledningen till att laestadianismen överhuvudtaget uppstod. Vad skulle Laestadius själv säga om detta, han som hävdade att alla måste födas med smärta? Varför denna rädsla för omvändelseförkunnelse i församlingen?
Annars är det ju alltid roligt att träffa vänner och bekanta. En av Luleå Hockeys klubbdirektörer (eller vilken den korrekta titeln nu är) finns i församlingen. När han hörde att jag gått på sex hemmamatcher i vinter och att det blev Luleå-seger på dem alla så utbrast han:
- För du sån tur med dig så måste vi se till att ge dig ett årskort.
Undrar om han håller det löftet. Nej, Guds nådelöften (som vi får del av i dopet!) är nog pålitligare.
* detta är inte det bönhus jag brukar kalla "Kyrkan i Konsumbutiken". Nej det bönhuset är det östlaestadianska och ligger vid Örnäsest kyrka
** tendensen är densamma inom östlaestadianska grupper, om än inte lika tydligt uttalad
Det är alltid intressant att läsa din analys av laestadianismen och Svenska kyrkan.
SvBG!
Roligt att det jag skriver uppskattas. Jag ska någongång framöver utreda mitt eget möte med denna rörelse och vad jag ser som dess grundläggande svagheter och styrkor.
Bara en fundering. Du talar om din stora "sorg över att uppleva att ett stort och rikt andligt och liturgiskt bara förspills och kastas bort".
Från och med när räknar du det "arvet"? Från hur det gick till vid Jesu sista måltid med lärjungarna ("uppdaterad" sedermåltid), från hur det gick till vid brödsbrytelsen (i Apg), eller...?
Agneta!
Jag är kanske inte säker på att jag riktigt försår hur du menar. Jag tänker nog ungefär så: jag konstaterar bara hur kyrkans liturgi faktiskt ser ut just nu i vår tid. Och det "arvet" är givetvis något som har sina rötter i den judiska påskmåltiden och i fornkyrkan och som i sina väsentligaste drag var utformad redan under de första kristna århundradena. Detta är vad som genom perioder av liturgiska uppsving och liturgiska bottennapp, förluster och reformationer och förnyelser faktiskt har bevarats in i vår tid och givits som gåva åt oss.
När man då ser hur en andlig rörelse som står i denna tradition sedan i praktiken mycket medvetet "krymper" sitt eget arv och lämnar åt sidan mycket av det som den kunde äga - ja, då känns det sorgligt.
Vad skall en laestadiansk pojke göra som känner kallelsen att studera till präst?
Rörelsen behöver folk som läst teologi. Tror man som Bibeln lär så kan man inte bli prästvigd idag.
Jag instämmer att det är tragiskt. Jag tror dock att det är lite bättre ställt med leastadianerna i Dalarna, jag tror inte de har egen "sakramentsförvaltning" (avgörande är ju om man tror att vem som helst kan instifta nattvarden) utan de går på högmässan någon gång, vidare så är också ELM annorlunda här än vad jag vet att de är i Norrland.
Intressant att höra hur det går till nuförtiden. Dom får ha sin församling för de rättfärdiga så håller jag till där syndarna finns - nämligen i den i deras ögon syndiga och förfallna svenska kyrkan.
Tänk dig scenariot: någon västpredikant blir "omvänd" och säger: "Nu kan ni klä er som ni vill. Vi ska börja med piano i bönhuset och även starta en kör. Vi ska gå till svenska kyrkan och vara med där. Vi ska sluta vara så egenrättfärdiga att vi tror vi gör Gud en tjänst genom att ha egen sakramentsförvaltning."
Det kommer nog aldrig att hända, tyvärr. Inte med väst iallafall. Fast om det händer så lovar jag att jag ska bli den första bönhuspianisten. Och kanske en gospelkör?
