Ett steg på vägen

På den amatörastronomiska vägen alltså. Har jag idag tagit. Ett litet steg alltså. 
 
Fick paket från Stjärnhuset i Kivik innehållande bl a den hållare med vilken man kan fästa mobilen vid okularet på teleskopet och ta kort; en sådan hållare som jag skulle behövt när jag för en månad sedan försökte fota fullmånen. Synd att den inte kom igår så jag då om kvällen kunnat fota den ytterst vackra månuppgången. Idag fick jag testa och inviga tingesten genom att fota några villor/fritidshus (?) vid Sinksundet ca 3 km bort. 50x förstoring.
 
Så småningom ska jag väl lyckas få korn även på några astronomiska objekt.
 
 
Jag säger som tidigare. Är det roligt eller roligt. Barn på julafton är modellen.

Nu är det sagt

i prästkollegier och sedan till vissa andra arbetskamrater, det som kära läsarna redan vet: att jag går i pension till sommaren. När domprosten berättade för kollegorna att hon läst min tidigare bloggpost om pensionerandets vedermödor började hon skratta så hon knappt kunde fullborda meningen. Det gläder mig att jag kan bereda min chef sådan glädje.
 
Jag blev tvungen säga mina kära kollegor att vi har ju så roligt i prästgemenskapen att man nästan får lusta ta tillbaka sin pensionsanmälan. Men så blir det inte. Pilatus' ord gäller, vad jag har skrivit det har jag skrivit. Vid (alpha-)arbetslagets summering av alphakvällen frågades "men du kommer väl fortsätta hålla gudstjänst ibland?" Jag fick då nicka över bollen till Bosse som tar över gudstjänstansvaret i Hertsökyrkan efter mig. Det beror väl på om han vill ha alla mässor själv eller kan tänka sig dela någon med gammal pensionerad kollega.
 
Alphakvällen var fin. Själv höll jag föredraget Varför måste Jesus dö? * Fint samtal sedan.**
 
Dagen började med storkollegium där vi fick en genomgång av en massa nya funktioner i våra tjänstetelefoner och uppmaning trycka div knappar i telefonen för att få allt fungera. Det lyckades jag inte med. Så om någon av kära läsarna försöker nå mig på min tjänstetelefon och inte kommer fram, eller talar in ett meddelande som jag aldrig tycks reagera på så ring församlingens växel  och säg att Torbjörn omedelbart borde gå i pension eftersom han uppenbarligen inte vet hur en (modern) telefon fungerar. Det är helt tillåtet lägga till det påstående jag under mitt snart 40-åriga prästliv stött på många gånger:
Han verkar ju leva på 1800-talet!
 

* ny kurs alltså inser alla som kan inbördes ordningen på alphaföredragen.
 
** Lite skrytigt kanske att säga att det blev en fin kväll när man själv höll huvudföredrag, men det var åtskilliga andra som bidrog till att det blev en sammanlagt värdefull kväll.

Det blir nog ingen pension

Inte pga pensionsprognosen. Den här jag för länge sedan försonat mig med. Dvs insikten att pension innebär omedelbar personlig konkurs. Nej, hindret är krånglet. Först ska man anmäla till arbetsgivaren. Det har jag gjort. Sen ska man anmäla till Pensionsmyndigheten för att få ut sin allmänna pension. Det har jag ännu inte gjort. Dessutom ska man (som präst och kyrkligt anställd) anmäla till Kyrkans pensionskassa för att få ut sin avgiftsbestämda tjänstepension och sin premiebestämda tjänstepension och sin förmånsbestämda tjänstepension och sin intjänade pensionsrätt. Nej, nu ljuger jag; en av dessa behöver man inte själv ansöka om för det gör arbetsgivaren. Men vilken av dom var det? Kanske bäst ansöka om alla för säkerhets skull. Om arbetsgivaren även anmäler kanske man får en av tjänstepensionerna dubbelt (hoppas det blir den som ger mest!) - eller så blir man anmäld och dömd för bedrägeriförsök. Och då förlorar man ju kragen så då blir det pension oavsett om man ansöker om det eller inte.
 
Annars var ju min tanke att inför denna massiva och ogenomträngliga byråkratimassa helt enkelt ge upp och inte förmå mig ansöka om någon pension och således sitta sysslolös på jobbet till 67 ock därför i praktiken ha pension fram till dess att någon inser att jag inte får vara kvar längre och förbarmar sig över mig och gör alla ansökningar åt mig bara för att äntligen bli av med mig.
 
Slutet gott, allting gott.

För första gången (!)

har jag idag till min arbetsgivare skriftligt inlämnat uppsägning fr o m 1 juli och avsikt att samtidigt gå i pension.
 
Det har varit en stor vånda för mig att komma fram till vad jag till slut vill göra. Redan i höstas, före min 65-årsdag, anmälde jag min avsikt arbeta kvar på min tjänst åtminstone fram till sommaren.* Men vad skulle hända sen? Fortsätta som nu? Deltid? Hel pension? 
 
Till slut blev saken klar. Och nu är det så.Två gånger idag har jag firat denna tilldragelse (dvs det fantastiska att jag till slut lyckats bestämma mig); dels då jag under lunchtid stämde möte med god vän och tog en kaffe på Espresso House, dels när jag om aftonen tog med sonen på en av stadens restauranger.
 
Tur att det nu är Bosses tur hålla högmässa de närmaste två söndagarna. Så får jag smälta det hela. Men när det sen blir min tur på Fastlagssöndagen och jag får sjunga Litanian då får jag väl en total sorgechock. Och söndagen därefter, då skulle jag kanske plocka fram mitt gamla predikomanus från 1980 i Nederluleå kyrka. Det är faktiskt en av alla predikningar jag hållit vars innehåll jag fortfarande - åtminstone till en del - kommer ihåg. Jag frestas ta fram almanackan och räkna hur många högmässor (huvudgudstjänster) jag har kvar. Ca ett dussin uppskattar jag, utan almanacka.
 
Vi ses!
 

* och därmed  vara i tjänst över 10 juni som är 40-årsdagen av min prästvigning då jag får chans fira mässa på kvällen eftersom det är Annandag Pingst

För andra gången

på tre dagar var jag ikväll ute i naturen med teleskopet. Efter mulet och snöfall under förmiddagen klarnade det sedan upp ordentligt under det att jag satt vid skrivbord och dator och pensionsstädade.* Riktigt lika klart som det blev vissa stunder i tisdags kväll var det väl inte i afton, men tillräckligt. Ensam for jag denna gång men till samma plats som sist. Lika oplogat idag på lilla sidovägen men det går väl lika bra som i tisdags tänkte jag. Redan då kändes det svajigt köra på tillplattad snö. Idag var det värre. För mildgrader hade det blivit och då blir ju snön kompaktare. Allt svårare blev det komma fram och till sist var det bara att ge upp och backa tillbaka. Försökte följa spåren genom att kolla i vänster backspegel, men då vägen svängde hann jag inte riktigt med utan kom för nära drivan till höger. Och där satt jag. Men pga någon ingivelse hade jag tagit spade med mig. Tänkte kanske att det är bra vara bättre rustad när man är ensam.
 
Och norrlänning som man är vet man ju ända sedan barndomen på landsbygden i Jämtland att om man kör fast i snö ska man aldrig börja stå och slira utan gå ut och skotta. Ordentligt fri yta framför och bakom alla fyra däck och koll att ingen snösamling under bilen lyfter den så drivhjylen får sämre fäste.
 
Så efter en stund gick det komma loss. Fick alltså stanna på den upplogade planen nära E4. Störande med återkommande fordonslyktor förbisvepande en bit bort men jag hade min och teleskopets uppmärksamhet åt andra hållet.
 
Praktiskt även ha en vanlig fältkikare med. Jag har en med 15 x förstoring. Med den kan man först skaffa sig en överblick över aktuell del av stjärnhimlen innan man med större förstoring tittar på detaljer.
 
Är det roligt eller roligt?
 

 
 * arbetslivets motsvarighet till privat- och familjelivets döstäda

Ett perfekt ställe

att titta på stjärnor har jag som sagt hittat.
 
Ikväll var jag där igen. Tillsammans med äldste sonen. Men det var på ett hår. Dels hade det det fina klara vädret hastigt börja övergå i mulet när jag vid åttatiden kom hem. Men sonen tyckte vi trots allt skulle fara. Alltid ser vi väl någon enstaka stjärna, typ. Så vi for iväg. Men värre blev det. Dels med molnen såg jag när jag stannade i Persön för tankning.  Och dessutom körde jag fel även denna gång så jag fick leta lite innan jag hittade det ställe som jag av en slump fann när jag förra gången körde vilse på väg till det ställe jag först hittat. Nå, detta andra ställe är en utmärkt observationsplats:
1. Tillgänglig med bil
2. Öppen plats med utsikt i alla riktningar
3. Ingen trafik
4. Inga synliga lampor
 
Vad mer kan en amatörastronom önska sig? Intet. Jo, en bättre montering till teleskopet så det håller sig ordentligt stilla. Och eftersom de hotfulla molnen tydligen tänkte sig vara på gott humör så avlägsnade dom sig så sakteliga så vi fick en riktigt fin stund. Med hjälp av medhavd  planisfär (belyst med rött ljus för mörkerseendets skull) kunde jag till min glädje konstatera att åtskilligt av det jag lärde mig om stjärnorna av min fader för över femtio år sedan fortfarande sitter kvar.
 
Fortsättning följer.
 

Från djurlivet

Ny arbetsledare har jag fått. Den tidigare har avslutat sin anställning i församlingen och bytt till annan yrkesverksamhet. Lite oväntat och snopet kanske. Men det är bara att önska lycka till.
 
Den nye i rollen är prästkollega sedan många år. Vi känner varandra. Likväl ville han träffa alla i sitt arbetslag och inbjöd var ock en till ett kort samtal. När han bad mig säga något fritt om hur jag upplevde läget i församlingen, min egen roll och tankar för framtiden, så tog jag två uttryck från djurlivet:
 
- Van häst hittar själv till stallet.
och
- Det går inte lära gammal hundar sitta.
 
Han förstod exakt vad jag menade. Vi kommer nog att komma bra överens🤣

Så blev det äntligen av

Att lasta teleskopet i bilen och ge sig ut på vischan för att kunna skåda lite på stjärnhimlen. Det hade ju i flera dagar utlovats klart väder idag så siktet var sedan länge inställt på amatörastronomi. Redan för många veckor sedan har jag varit på biltur och försökt finna en plats utanför stan utan alltför mycket light Pollution inom relativ närhet. En plats dit man kan ta sig med bil även vintertid, dvs plogad väg. En acceptabel sådan plats inom likaså acceptabelt avstånd tyckte jag mig ha funnit och mot den styrde jag i afton. Men när jag vikit av från E4 kände jag inte riktigt igen mig. Jag hade slltså svängt av på fel ställe. Men det gjorde inget visade det sig. För här fann jag ett ännu bättre ställe. Visserligen såg man tydligt ljus från stan på södra delen av himlen, men mer kan man inte begära bara femton km från stans centrum. Roligt var det i alla fall få använda teleskopet på riktigt en stund. Men nog kommer det ta ett tag innan man får in rutinerna ordentligt. Så väldigt länge kunde jag inte leka amatörastronom för efter en knapp timme dök plötsligt moln upp med fart. Och tur var kanske det för temperaturen var -27 när jag for hemifrån.
 
Var det entusiasmen eller de ordentliga kläderna - det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder! - som gjorde att kylan inte störde alltför mycket? I glädjen över min första riktiga observationstur var jag tvungen ta omvägen förbi Statoil i Gammelstad på hemvägen och fira med chokladkaka och cappucino.

Födelsedagskalas

har jag varit på i eftermiddag. Det är äldsta dottern som fyller 40 idag. Så hemmavarande sonen och jag tog bilen och for till Boden. Där fick jag smaka den godaste smörgåstårta jag någonsin ätit (och efter snart 40 prästår och begravningsminnesstunder i ett antal som kan räknas i fyrsiffrigt tal så har jag sannolikt smakat allt i den vägen som Luleås konditorier kan erbjuda). Sen blev det vanlig tårta.
 
Jag säger bara: tänk att man har ett barn som plötsligt blivit så gammalt som man själv är 😏

Bara moln

är det överallt. Alltså riktiga moln. Inte såna där bildliga moln som man brukar tala om då man menar att något är sorgligt eller jobbigt. Nej, jag menar såna där moln som är ivägen så man inte  kan se stjärnor. 
 
Nu tittade jag på långtidsprognos och såg att på tisdag skulle det vara lite klarare. Kanske kan det då löna sig ta ut teleskopet en stund senare under eftermiddagen. Det vore kul.
 
Den bok som god vän rekommenderade är snart färdigläst. Efter några kapitel om amatörastrnomins diverse så kommer sedan en genomgång stjärnbild för stjärnbild där alla för amatörastronomen intressanta objekt finns angivna. Bara att gripa sig verket an. Bara molnen försvinner. Dom får skynda sig. Om två månader börjar man tänka mer på motorcykelkörning.

Kollegium

av speciellt slag hade vi under förmiddagen idag. Domprosten hade samlat berörd del av personalen för att redovisa resultatet av en enkät vi fått svara på. Den handlade om div organisatoriska frågor. Utifrån enkäten hade hon sedan dragit vissa slutsatser för framtiden vilket lett till några organisatoriska nyheter.
 
Ömsom vin och ömsom vatten kanske. Somt gillade jag, annat inte. Men det är som det är. Så länge jag får vara ifred och göra som jag vill är det ok. Så verkar det bli. Ny arbetsledare får jag. Jag hälsade honom välkommen i rollen med orden "jag gör som jag alltid har gjort, utan att fråga om lov och det får du finna dig i." Varvid han skrattade förnöjt. Vi lär nog komma överens.
 
Annars är väl den naturliga reaktionen vid all omorganisation: "Jag går i pension." * Men efter lång trevlig lunch med kollega där vi dels talat om teleskop och amatörastronomi dels lagt fast strategin hur vi ska få allt att fungera som vi vill, så var humöret på topp.
 
Besök hos mamma. Hon blir sakta mer glömsk. Test om hon kunde räkna upp namnen på alla sina fem barn. Det kunde hon inte. Men hon kunde i alla fall skratta åt att hon var så glömsk.
 
Sen till Hertsökyrkan. Div plus förberedelse för Alpha där jag leder en av fortsättningsgrupperna. I den här vi talat om Kyrkans kännetecken.**
 
Alpha sen så klart. Buss hem och lite titt i teleskopet. Ganska klart men -27 så det blev månen genom fönsterruta även denna gång. Vad roligt det är beskåda månen just på gränsen mellan skugga och solbelyst. Det är där man ser berg, dalar och kratrar.
 

* i min ålder har den ersatt den suck som fällts de tidigare 39 åren då organisationsförändringar aviserats: jag säger upp mig
 
** enligt Luther: ordet, dopet, nattvarden, ämbetet, avlösningen, bönen, lidandet. Tema för kvällen: lidandet

Äntligen skulle det bli nå't

Med stjärnskådande. En så stjärnklar dag som vi haft idag tror jag inte det varit sedan mitt teleskop anlände till huset. Möjlighet se på stjärnor alltså. Men vad är felet? Fullmåne! Och fullmånen lyser - som ofta - så starkt att man i stort sett kan sitta och läsa tidningen i dess sken utan annan belysning. Ska man kalla det otur? Ja, i normala fall skulle jag nog göra det. Men efter tidiga morgonens upplevelse av både månförmörkelse och blodmåne så kan man ju inte bli arg på stackars månen. Själv är jag uppvuxen med att uppskatta fullmånen. Min pappa hade under lång tid traditionen att fara ut på Bälingeberget under fullmånedagar, både gående och skidåkande. Många gånger har jag följt honom, både som gymnasist och senare när jag återvänt till Luleå efter Uppsalaåren.
 
Han berättade t o m att när han höll astronomikurser på Midskogsskolan så brukade han ta med sina elever till Bälingeberget just när det var fullmåne. Då utnyttjade han månljusets förmåga ta bort sikten av ett antal stjärnor som något positivt; hans erfarenhet var att stadsungdomar, ovana vid Dark Sky (!) blev alltför överväldigade av den stora mängd stjärnor man kunde se en stjärnklar kväll några mil utanför stan. Lite färre synliga stjärnor gjorde det lättare för dem orientera sig bland de tydliga stjärnbilderna. Dessutom kunde man ju med lätthet gå upp och ner på berget i bara månljuset - utan ficklampa.
 
Jo, jag har alltid njutit av fullmånens sken. Men precis nu, när man just blivit teleskopägare! - då hade det varit roligt äntligen se lite mer deep sky objects.
 
 

Månförmörkelse

pågår nu. När jag börjar skriva detta strax efter halv sju på morgonen så pågår totaliteten ännu en liten stund. Men nu är jag åter i sängen. Möjligen att jag ännu en gång tar mig upp och kikar igen genom teleskopet. Jag har det stående innanför sovrumsfönstret på övervåningen. Jag vet visserligen att det är ett helgerån att se i teleskop genom fönsterruta men -25° är också en (trivsel-)faktor att ta med i beräkningen.
 
Några kort ska jag bjuda läsarna på. Men betänk då att detta är bilder tagna av en ren amatör som för första gången i sitt liv tar bilder genom teleskop, som står inomhus (!) med mobil som han håller för hand. Utan månfilter (som han helt glömde! vilket hade behövts på första och sista bilder). Får erkänna att fotografering var inget jag i förväg planerat utan tanken föll mig in plötsligt  framför teleskopet. Ingen övning och förberedelse alltså.
 
Håll till godo.
 
Kl 4.52
 
 Kl 5.26
 
Kl 5.41
 
Kl 5.47
 
Kl 6.07 när jag kommit på att jag kunde zooma lite med mobilen
 
Och inte kunde jag - när ovanstående var skrivet och bilderna inlagda - motstå att stiga upp ännu en gång och få en bild under månens färd ut ur jordens skugga.
 
Kl 7.14
 
 
Tvingas erkänna att en hel del av suddigheten på denna bild inte beror på vare sig teleskopets ostadighet eller fotografens skakiga händer utan på värmen från elementet som får luften framför fönstret att dallra. (Men berätta inte detta för någon riktig amatörastronom för då kommer han anse att jag drar vanära över hela skrået.)
 
Men riktigt roligt var det att prova fotografera i teleskopet. En adapter som håller mobilen vid okularet hamnar på önskelistan.
 
De första - ytterst stapplande - stegen  in i amatörastronomins värld således tagna.

Bättring i säck och aska

Det kommer nu att ske i en gammal ungdomsväns liv. Det har han högtidligt lovat mig i går kväll.
 
Vi satt vid hans köksbord och samtalade då jag gjort en snabbtur (ledig fredag) till Västerbotten för att få ta del av de stora - i vart fall i jämförelse med mina - till amatörastronomin knutna kunskaper som gamle ungdomsvännen besitter. Dels talade vi om okular av olika typer och storlekar. Zoomokular rekommenderades och de större möjligheter som vidvinkelokular medför förklarades; och även om principen you get what you pay for med emfas fastslogs så surrar ännu i mitt huvud om ett zoom för 2300:- är värt priset till ett teleskop som komplett kostade 2600:- istället för ett till det mer facila priset 990 kr?
 
Tillsammans konstaterade vi - det som jag redan insett - att den s k monteringen (EQ 1) f n är mitt teleskops svagaste punkt. Ny, kraftigare och stabilare montering först, bättre okular sen blir planen för framtiden.
 
Givetvis tog vi även ut teleskopet och tittade lite på både månen och några stjärnor, bl a två dubbelstjärnor varav den ena i teleskop visade sig vara en trippelstjärna. Alltså ett faktum som jag aldrig sett förut. Ser fram emot många nya liknande upplevelser.
 
Väl inne igen så fick jag lära en massa om sådant som riktig astronomi-nörd* kan ägna sig åt. Man inser direkt att det finns en nivå av astronominördhet som jag aldrig kommer att nå upp till.
 
För att också själv kunna bidraga med något i samtalet förde jag in begreppen light pollution och International Dark-Sky Association (IDA) (se min länklista) i samtalet. Det är ju ungdomsvännen ifråga som introducerat det förra uttrycket i mitt medvetande så jag trodde han även kände till det senare. Det gjorde han inte. Så blev det min tur att undervisa. Och det var när han en stund tittat på IDA:s hemsida som han fann för gott erkänna sina synder. Det visar sig att han under en tidigare sejour som förtroendevald** inom Svenska kyrkan i Umeå aktivt bidrog till att driva igenom uppsättande av fasadbelysning runt Ume stads kyrka, med motiveringen att den kyrkan är minst lika vacker som hans hemstads Luleå domkyrka som redan hade fasadbelysning. Efter en stunds predikan av mig om nödvändigheten av kamp för bevarande av Dark Sky för framtida generationer, så insåg han direkt sitt historiska misstag. Jag säger bara att om alla åhörare så direkt skulle inse sitt behov av bättring efter bara en 2 minuters predikan av undertecknad då skulle det vara väckelse i landet.
 
Så hur ska det nu gå med mina planer att göra gamle ungdomsvännen till partner i min kamp för Dark Sky? Ska vi börja genom att ge oss på kyrkliga fasadbelysningar.?
 
Tack gamle astronomi-nörd för synnerligen trevlig och givande afton!
 

 
* OBS! inte förklenande uttryck av mig; han använde det frekvent om sig själv - särskilt då han citerade sina barn
 
** vald då för annan nomineringsgrupp än den han nu representerar ska man kanske i barmhärtighetens namn tillägga

Idag är varningen befogad

För några år sedan skrev jag ett blogginlägg som jag tror att jag rubricerade Ordlista för norrlänningar. Där skrev jag att de av SMHI understundom utfärdade Klass 1- och Klass 2-varningarna ofta kändes lite överdrivna (just ordet varning) ur ett norrlandsperspektiv och snarast borde uttydas Det snöar respektive Det snöar lite mer.
 
Men idag kan verkligen en Klass 2-varning vara på sin plats. Spana in text-TV för en stund sedan, vilken snömängd som förväntas i Västerbotten och södra Norrbotten! *
🤪🤯
 

* senare ändrat till 50 centimeter (puh!)

Tjugondedag Knut

kallade vi alltid denna dag under min barndom, även om den väl snarare borde heta Tjugondedag Jul. Nå, nu ska julen vara slut. Understundom händer det att jag städar bort julsakerna denna dag. Ibland får dom vara kvar ända till Kyndelsmässodagen (2 febr) som är den sista dag på kyrkoåret som bestäms med utgångspunkt från julen.* I år åker nog julsakerna bort idag, eller i praktiken imorgon som är ledig vardag. Då har man tid för sådant arbete utan att behöva känna att man jobbar på söndag.
 
Hemmavarande sonen och jag firade ut julen genom att dricka kaffe på maten i vardagsrummet med gott om levande ljus tända.
 
Dagens gudstjänst i Hertsökyrkan givetvis. Vi var väl ett drygt tretttiotal. Mitt under gudstjänsten insåg jag att jag valt två psalmer med samma melodi; 36 och 350. Ett misstag, tvingades jag erkänna för församlingen eftersom jag alltsedan min prästutbildning följt principen att aldrig ha två psalmer med samma melodi i en och samma högmässa. Att dela upp en psalm och t ex ha inledande verser som ingångspsalm och slutverserna som utgångspsalm är däremot tillåtet.
 
Detta faktum att jag (vad jag minns) bara denna enda gång misslyckats med att följa en i övrigt konsekvent genomförd ordning, tog jag i predikans inledning som anledning att visa hur omöjligt det är för oss människor att bli rättfärdiggjorda i egen kraft; det behövs bara fel på en enda punkt för att rättfärdigheten ska vara förstörd.
 
Idag måste jag varit antingen osedvanligt långrandig eller osedvanligt tråkig; det var nämligen (minst?) två personer som tittade på klockan under predikan. Det brukar normalt inte hända.
 
Igår beställde jag på nätet ytterligare några astronomitillbehör. Allt för att bli amatörastronom (med stark betoning på amatör.) Nu krävs bara klart väder.
 

 
* detta är inte riktigt sant inser jag efteråt. Så nu på fredag kväll före femte söndagen efter trettondedagen erkänner jag att de gånger Trettondedagstiden räcker längre än till Kyndelsmässodagen så blir det ytterligare söndag(ar) som bestäms med utgångspunkt från julen

Light pollution

Det var en gammal ungdomsvän - ytterst astronomiintresserad - som använde det uttrycket när jag i telefon klagade över svårigheten att någonstans finna en plats där det inte är en massa lampor och strålkastare överallt. Förmodligen hade jag inlett den delen av samtalet genom att klaga. Jag minnns den tid då vi flyttade till det lilla radhuset. Gick man för trettio år sedan ut på baksidan - särskilt om man även gick bakom uteförrådet så man kom i lä för huset snett bakom - då upplevdes det nästan kolmörkt. Jo, en ljusglob över Björkskatan och Ormbergsbackens lampor syntes, men det kunde man stå ut med.  Men när man tittade rakt över fjärden var det mörkt, så när som på en (1) liten stackars gatlykta vid Sinksundet 3 km bort. Lite åt vänster mot Östra delen av Björsbyn, inte så mycket som ett stearinljus syntes mellan björkarna. 
 
Om man dessutom - som jag gjort några gånger, men givetvis sorgfälligt återställt efter mig! - går till närmaste lilla gatlykta vid lekparken och skruvar ur säkringen, då var det fullt möjligt se tillräckligt med stjärnor en bit bakom huset. Grannars små fönsterlampor kunde inte på allvar förstöra de astronomiska möjligheterna. 
 
 Men nu...?! Hur mycket har inte el-lysandet i omgivningarna ökat. Fler villor i Björsbyns utkanter som anas mellan träden. En upplyst cykelväg mellan Björsbyn och Sinksundet kan anas som en svag ljusorm över skogskanten; för att inte tala om den stora ljusbubblan över det nya villaområdet Hällbacken bortom Sinksundet. Och som grädde på moset, flera upplysta villor ersätter den tidigare ensamma gatlyktan kring Sinksundet.
 
Men några villor är väl inte nödvändigtvis en astronomisk katastrof. Nej, men verkligheten är att belysning per villa så markant ökat. Det som förvärrar situationen är den uppsjö av elslingor, och fasadbelysningar som numera dominerar altaner, balkonger, garage och staket stället för de ytterst måttliga altan- och brolampor som förr prydde villorna.
- Den vars hus lyser mest vinner, tycks vara mottot för dagen.
Att folk inte begriper att vårda sig om amatörastronomer i vardande det kan man ju förstå. Dom har troligen aldrig på allvar sett några stjärnor. Men dom kan väl tänka på klimatet!* All energiförbrukning alstrar värme. Tänk på det, lightpollutar!
 

* det numera allenarådande sättet att få folk att foga sig

Nu är jag där igen

Att det enda kyrkliga jag ids skriva om är helgens gudstjänst. Idag var det min tur att leda högmässan, efter att Bosse haft mässorna de två senaste söndagarna. Lite färre deltagare idag, men det beror väl på att många tillresta nu återvänt till sina hemorter. Men några sällan-besökare var det.  Alltid roligt. Exakt 33 kommunikanter + några gudstjänstdeltagare till. Men det är inte helt illa det heller. Ni vet det där om att 80% av svenska kyrkans huvudgudstjänster firas med färre än 20 deltagare...
 
Frivillig insats gjorde att vi fick kyrkkaffe. Alltid värdefullt få sitta en stund och tala med människor. Vid mitt fikabord blev det lite vittnesbörd om tidigare möten med olika konfessionella lutherska småkyrkor, vilket inte upplevts så positivt. Även om huruvida det är predikan eller nattvarden som är det viktigaste. Tur att man får båda i en fullständig högmässa.
 
Efter fikat hade vi kyrkvärdsträff där vi (som brukligt i början av varje termin) gick igenom kyrkvärdarnas tjänstgöringsschema för våren. Vi konstaterade att kyrkofullmäktiges beslut om ny regel för kyrkvärdsarvodet - inte längre fast årsarvode utan viss summa per tjänstgöringstillfälle - knappast spelar så stor roll. Alla Hertsökyrkans kyrkvärdar är ändå i kyrkan i princip varje sön- och helgdag. 
 
Eftet det stannade jag kvar ännu några timmar och jobbade med div vid skrivbord och dator. Det finns ingen tid i veckan då jag är så avlappnat effektiv på jobbet som söndag eftermiddag. Arbetskamrater som eventuellt undrar varför jag så sällan syns vid mitt skrivbord under vardagarna får här ett svar: söndag eftermiddag! Det måste bero på en kombination av krafttillskott i mässan och befrielse i att ha tagit sig igenom predikan.
 
I dagens predikan tänkte jag vara pedagogisk* och ställa en fråga till åhörarna. Felet var att jag i hastigheten redan besvarat den blev jag upplyst om. Så går det när man inte läser ordagrant ur ett fullständigt utskrivet manus 😄
 
Väl hemma återgår jag till senaste veckornas favoritsysselsättning: tålig väntan på fint klart väder som möjliggör ordentlig stjärnkikning i nya teleskopet och samtidigt funderande på framtidsalternativen: 1) jag ledsnar och teleskopet hamnar i garderoben; 2) intresset ökar och jag köper ett bättre (=större). Jag hoppas det senare och ägnar mig därför åt studium av olika alternativ på nätet. Ett rent nöje det med. 
 

 
* jag har ju inte förblivit helt opåverkad av att ha en gammal kamrat som arbetat på folkhögskola!

Jag har en svag känsla av

att jag borde skriva något som mer stimulerar den kyrkligt sinnade delen av läsekretsen. Eller kanske den f d läsekretsen eller den del av läsekretsen som numera tittar in på bloggen betydligt mer sällan än förr. Läsekretsen har nämligen tydligt minskat jämfört med för något år sedan. Kan bara tolkas som att jag blivit mindre angelägen. Jag menar nåt mer intressant borde jag kunna prestera än att bara berätta om vilken gudstjänst jag besöker eller själv leder under helgen. Men vad skulle det handla om? Om jag skulle skriva något mer intresseväckande alltså.
 
En sak skulle kunna vara att berätta att jag för en dag sedan hade besök av både en Missionsprovinspräst och en katolsk präst. Dock ej samtidigt. Den förre hade jag mött både vid högmässa i Hertsön som han deltog i och vid nyårsaftonens mässa i Örnäset där han hjälpte mig distribuera. Då gjorde vi upp  om att ses igen och få tid samtala mer.
 
Den senare mötte jag vid Statoilmacken mitt emot katolska kyrkan. Jag står och tankar när det kommer en i vinterkylan väl påpälsad man som går mycket nära förbi mig på väg mot butiken. Han hade inte känt igen mig och inte jag honom trots att vi känt varandra sedan 1976, då vi möttes i Uppsala. Då han just passerat slog det mig vem han var och när han kom ut gav jag mig tillkänna. Han medgav att han tänkt "det där måste vara en präst" när han sett en man i hatt tanka sin bil. Givetvis bjöd jag på stört hem honom på fika/mat men han avböjde snyggt genom att tacka både ja (till själva saken) och nej (till den föreslagna tiden) och föreslog dagen efter istället. Så blev det. Alltså kaffe med Missionsprovinsen om förmiddagen och middag med katolska kyrkan om aftonen. Mer ekumeniskt kan det inte bli.
 
Det här var ju heller inte särskilt intressant. Jag hade tänkt komma till något av innehållet i vara samtal. Men nu orkar jag inte mer. Godnatt.

Dags börja sammanfatta julhelgen*

Vi börjar väl med julafton trots att den dagen kyrkoårsmässigt är adventstidens sista dag.
 
Hemmavarande son och jag drack enligt familjetraditionen kaffe kl 9 och tände de tio levande ljusen i lilla plastgranen. Dock sjöng vi inte Fröjdas vart sinne, julen är inne, helt i enlighet med tidigare påpekande från vännen Andreas. Kl 11 infann vi oss i domkyrkan och såg julspelet Levande julkrubba. Roligt se domkyrkan helt fullsatt. Och roligt äntligen själv få se detta som genomförts i många år nu. Det blev vårt deltagande i något som får gälla som julbön. Direkt efter det for vi till Örnäsgården och åt julmat och träffade många bekanta.
 
När det var slut for sonen hem och jag for och besökte mamma. Såg Kalle Anka där. Hem sedan för julgröt och julklappsöppning. Och sång av julpsalmer, bl a 118 så nu drar tidigare nämnd god vän en suck av lättnad över mitt helt kyrkoårskorrekta julfirande. Men törs jag då erkänna att vi även sjöng några adventpsalmer?
 
Upp med tuppen på juldagen då jag skulle leda julotta i Örnäsets kyrka. Inte särskilt mycket folk. Bara ca 35. Det är tydligt att de allt färre som fortfarande besöker julottor koncentrerar sig på Domkyrkan och Gammelstads kyrka. Undrar om dom som var i de kyrkorna också fick en predikan i tre punkter?
 
Men kyrkoårsförvirrad känner jag mig fortfarande. För precis när jag läst välsignelsen som avslutning på julottan och känt  att nu har julen börjat på riktigt då insåg jag att nästan i exakt samma stund har Mellandagsrean börjat. Juldagen - en mellandag!?, jag säger då bara det.
 
Själv fick jag en mellanstund mellan två gudstjänster. La mig att vila en stund innan det var dags hämta mamma och ta med henne till Hertsökyrkan. Men den högmässan leddes av Bosse. Bara en handfull färre än på julottan. Till moster och morbror sen för lite mat innan jag skjutsade hem mamma.
 
Midddag i hemmet, sen lite koll på månen i nya teleskopet. Är det roligt eller roligt?
 
- - - - -
 
Helige Stefanus dag eller nnandag jul. Två gudstjänster. Själv brukar jag ifrågasätta om vi ska/behöver dubblera när vi är så många präster i tjänst i församlingen. Men ok då. Först högmässa i Örnäsets kyrka kl 11.  Tjänstgörande vaktmästare hade förberett för gudstjänst i stora kyrkorummet. Det hade inte behövts - vi hade nästan kunnat få tre stolar var i mindre Mariakoret. Om jag räknade rätt var vi under 20 deltagare. Därmed  var vi kyrkostatistik; 80% av huvudgudstjänsterna i svenska kyrkan lär ju firas med färre än 20 deltagare.** I Hertsökyrkan däremot, där jag ledde gudstjänst kl 18, bröt vi mot statistiken. Där var vi 24. Glögg och pepparkaka efteråt.
 
 Så då har vi äntligen kommit till slutet av helgen. Vad är då att säga? Inga stora skaror besökare. Har i flera dagar gått med tanken att jag borde kommentera detta. Men vad ska jag skriva? Vet inte.
 
* började skriva detta redan på juldagens kväll
 
** en uppgift jag hörde första gången redan 2014

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0