Stormötestankar II

Lite eftertankar, dvs tankar jag tänkte efter det att jag varit på Stormötet. Egentligen handlar de inte så mycket om själva Stormötet utan mer om vad jag apropå Stormötet kom att tänka på.
 
Det slog mig bara att det delvis var en lite udda skara präster som deltog i nattvardsutdelandet. En präst vigd inom Missionsprovinsen. Förvisso på alla rimliga sätt en "riktig" präst men likväl stående på sidan om svenska kyrkans officiella organisation. En präst, som visserligen finns i svenska kyrkans tjänst men som prästvigdes i Finland eftersom han inte kunde* bli vigd inom svenska kyrkan. En finsk präst som nu är anställd av den laestadianska organisationen, men som förlorade sin anställning inom finska kyrkan pga ovilja att kompromissa bort sin övertygelse i ämbetsfrågan. Ska jag räkna mig själv till de udda? En del tycker kanske det. I vart fall så hör jag till de präster inom svenska kyrkan som i praktiken är anställd - och prästvigd - på "dispens". Med den övertygelse jag har - och om jag vill låta den få de praktiska följder jag hittills gjort - så skulle jag inte bli prästvigd idag. Inte heller har jag någon chans att bli kyrkoherde** - eller biskop för den delen! Systemet (Kyrkoordningen) är utan tvekan emot mig och dem som delar mina övertygelser.
 
Så är det: det finns ett officiellt kyrkosystem som har pengarna, byggnaderna, organisationen och makten, som rent faktiskt inte vill ta vara på vissa mänskliga resurser som skulle vilja stå till kyrkans förfogande. Som rent faktiskt sätter hinder ivägen i många fall.
 
Vid sidan av detta finns ett stort "inomkyrkligt" andligt liv organiserat, ibland i större eller mindre samarbete med den officiella kyrkan, men i princip självständigt. Men egna organisationer, ibland egna anställda, frivilliga aktiva, egen ekonomi. I dessa kyrkliga subgrupper - laestadianer, Bibeltrogna vänner, aKF, OAS-rörelsen, Missionsprovinsen, Kyrkliga förbundet mm - lever en stor del av kyrkfolket sitt praktiska andliga liv, och många skulle nog känna att det skulle vara svårt vara kristen utan den gemenskap och den undervisning och predikan som bjuds i dessa sammanhang.
 
I praktiken nästan två parallella "kyrkor". En officiell och en icke-officiell. Den officiella i praktiken krävande vissa övertygelseställningstaganden som är i överenstämmelse med det för den dominerande politiska makten gällande. Den inofficiella kyrkan fri för egna ställningstaganden. Men jag vill givetis inte förneka att det även inom den officiella kyrkan finns - och kan levas - äkta kristet liv.
 
Många som inom den officiella kyrkan inte kan göra stora karriärer kan i den inofficiella bli betrodda med större, både organisatoriskt och andligt, ansvar. Utan att skryta - även om jag gissar att det kommer att uppfattas så - vågar jag ta min enkla person som pedagogiskt exempel. Det finns alltså karriärvägar inom svenska kyrkan som är stängda för mig, men inte för många av mina kollegor, men inom den "inofficiella kyrkan" blir jag given ansvar och uppdrag som många av mina arbetskamrater, och sådana som gjort bättre karriär än jag, inte skulle vara i närheten av.
 
Jag kom osökt att tänka på vad ett par fd missionärer berättade på ett konvent för några år sedan. I Kina - där det både på den katoska och den protestantiska sidan finns både en officiell och en icke-officiell kyrka - kan samma person vara präst i den officiella kyrkan, men biskop i den inofficiella.
 
Är det dags snart att vi drar jämförelsen med Kina till sin spets och säger att även vi har dels en officiell, statligt bevakad och kontrollerad kyrka, dels en underjordisk fri kyrka. Och vad drar vi för konsekvenser av det?

* eller inte ville skulle kanske den säga som tror att övertygelser inte är mer än "åsikter" som vid behov kan bytas
 
** för mig personligen gör det inte så mycket då jag knappast betraktar mig som en kyrkoherdetyp, men det faktiska medvetna hindret som lagts i vissa prästers - och därmed kyrkfolkets - väg ska inte förnekas och döljas

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Bra - absolut riktigt, Torbjörn! Jämförelsen med Kina är belysande, förutom då att den underjordiska kyrkan här ju inte behöver vara fullt så underjordisk - utan gudskelov kan verka helt öppet utan att anklagas av statsmakten (bara ibland av den officiella kyrkan, som visserligen till dels fortfarande är en del av statsmakten; i varje fall till stor del styrd av politiska partier).

(Intressant också att det verkar vara fullt OK med de facto-biskopar så länge de inte kallas just så; Missionsprovinsen utmanade visst systemet för mycket genom att kalla sina ledare just biskopar).

2012-07-03 @ 05:55:05
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: André Bergström

Apropå “stormötestankar”, i morgon torsdag skall jag resa/ köra bil till Jakobstad i Finland. Det är traditionellt Laestadianskt sommarstormöte i Larsmo (nu till helgen). Larsmo ligger nån kilometer från Jakobstad. Jag önskar en trevlig och solig helg!

2012-07-05 @ 00:18:13
URL: http://andrebergstrom.blogg.se/
Postat av: Lars-Gunnar Sommarbäck

Tack för det, det var en ögonöppnare

Svar: Det gläder mig. /Tobbe
Torbjörn Lindahl

2012-07-07 @ 15:02:29
Postat av: Populisten

Ursäkta att jag kommenterar ett inlägg som är en månad gammal men det slår mig att liknelsen med Kina har fler tolkningar. För det är inte bara den officiella kyrkan och den inofficiella vi ser i Sverige utan kanske än mer den döende och den återuppstående. Jag tror att vi som är aktiva i den inofficiella måste komma ihåg detta så att vi inte uppfattar våra aktiviteter som endast något för de redan invigda utan tar vårt ansvar för att föra in nya människor i Kristi församling. Den döende kyrkan är knappast förmögen att vara den länk mellan fädernas kyrka och framtiden som krävs för att den svenska provinsen av Kristi kyrka ska överleva, då måste den återuppstående kyrkan vara det istället.

Svar: Helt rätt.
Torbjörn Lindahl

2012-08-02 @ 13:44:34
URL: http://populisten.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0