Torbjörn Lindahl

Ett inlägg till - minst - måste det bli innan jag har pratat av mig min Romresa. När jag ser igenom det jag hittills skrivit så inser jag att det delvis verkar som om mötet med katolsk tro och fromhet är fullständigt nytt för mig och därför väcker så tydliga reaktioner. Så är givetvis inte fallet. Men en dryg vecka i Rom med besök i åtskilliga kyrkor under ytterst sakkunning guidning ger många betydligt mer påtagliga möten och därför förnyade insikter. Men jag inser att jag delvis när jag skriver argumenterar mot någon slags katolikrädsla som kanske en gång funnits hos mig själv och som jag inbillar mig kan finnas hos någon bland läsarna.

Nu var vi inte bara i Rom. Ett dagsbesök i Assisi blev det också där man fick se den kyrka i två våningar som byggts ovanpå den krypta där man kan komma i närheten av Franciskus grav. Jag satt där en lång stund. Det var mycket gripande. Säkert var det på den platsen precis som det är med vissa platser i Israel: dom blir heliga också av de många besökande människornas förböner under många århundraden. Det är väl precis som vi även kan känna i våra lutherska kyrkor: det är mer "känsla" i en gammal kyrka. Och vi tror inte bara att det beror på arkitektur eller vacker utsmyckning. Vi brukar tala om att den är inbedd.

Så kändes det verkligen vid Franciskus grav. Jag hade nästan kunnat sitta kvar där än. Franciskus var en kyrkans reformator*. Också vi kan ju med lätthet ta till oss mycket av hans budskap och uppleva honom som en av "de våra". Och det är väl detta som är den stora upplevelsen där nere att man inser att mycket av det arv som där omhuldas också är vårt. Petrus och Paulus och Franciskus levde ju innan vår kyrka separerats från den romerska. Så dessa helgons gravar är också "våra".

Det här med gravar är ju annars viktigt. Peterskyrkan är byggd på Petrus grav. Och andra helgons gravar har också blivit gudstjänst- och kyrkplatser. Spontant kanske många av oss funderar över varför man ska bry sig om gamla gravar. Men jag brukar tänka att även vi som i vår tradition föraktfullt kunnat tala om felaktig "helgonkult" vi har också våra "helgon". Jag brukar tänka på alla laestadianer som kommer långväga ifrån för att se Laestadiuspörtet i Pajala och Laestadius´och hans hustrus gravar.

Nästa steg är ju reliker, dvs föremål som haft anknytning till en helig människa. Beroende på hur tät kontakten varit mellan förmålet och helgonet kan reliken vara av olika grad**. Att vi inte förstår poängen med det beror kanske till stor del på att vi saknar kontakt med eller relation till helgonet ifråga. Jag tänker åter på Laestadius. I pörtet i Pajala hänger hans pipa på väggen. Jag garanterar att många nutida kristna när dom inser att här kan dom både se och beröra ett föremål som han dagligen höll i sin hand, då blir dom lite rörda. Föremålet hjälper en att känna närheten till personen.

Det är klart att det funnits - och kanske finns - en  massa osunda överdrifter när det gäller sådant, men är allt därför fel? I olika kyrkor i Rom fick vi se de kedjor som Petrus fängslades med, bitar av krubban som Jesus låg i, den pelare*** vid vilken Jesus bands när han piskades av Pilatus soldater osv. Är det sant att dessa förmål är äkta? Ingen kan väl veta. Är dom därför värdelösa? Nej, knappast. Sitter man och tittar på dom så hjälper dom en i den andliga meditationen: man ser kedjorna och oavsett om dom är äkta eller ej så hjälper dom en att inse att så var Petrus - till slut, efter både fall och upprättelse - beredd att så följa sin Frälsare att han gick med honom i både lidande och död ty "det är lärjungen nog om det går honom som hans mästare". Hade jag inte sett kedjan så hade aldrig detta bibelord kommit i mitt sinne. Då hade jag kanske haft tankarna på motorcyklar istället. Ytterst verksam predikan således.

Och när man satt och tittade på brädbitarna som påstås komma från krubban där Jesus vilade som nyfödd då blir det stort att verkligen inse vad det betyder att himmelens och jordens skapare behagat ta gestalt i ett litet oansenligt människobarn. Om jag väljer att koncentrera mig på möjligheten att reliken är oäkta så missar jag även denna "predikan". Och det vore ju synd.

Hur länge ska jag fortsätta? Jag konstaterar bara att det finns uttryck i den kristna andligheten som vi varit skeptiska mot eller kanske bara varit helt okunniga om. Bara ett öppnare sinne önskar jag. Allt är inte fel som är främmande eller ovant för oss. Men allt är inte heller nödvändigt för alla. Låt oss vara generösa mot varandras andliga uttryckssätt.

I en av de kyrkor vi besökte - jag har för länge sedan glömt vilken kyrka som hette vad, trots att jag upprepade gånger frågat Bosse - fanns en staty av jungfru Maria. Vi stod vid den en stund i tyst bön efter det att vi tänt varsitt ljus. Jag medger gärna att det mesta av den andlighet som är knuten till Maria varit främmande för mig även om jag länge vetat att även Luther "medger" att "Maria ber för kyrkan". Men när vi stod där så kände jag plötsligt att jag skulle be om Marias förbön på ett sätt som jag aldrig förr gjort. Det är bara att erkänna: jag blev otroligt berörd. Kunde inte hålla tårarna tillbaka.

Vi besökte också en kyrka som tydligen satsade lite mer på evangelisation och att aktivt förmedla den kristna tron. Inne i kyrkan kunde man - mot en frivillig gåva - ta för sig av en mängd små häften om olika delar av den kristna tron. Givetvis plockade jag en bunt. Har redan läst den som handlar om ekumenik. Här tycker man kanske att en mer ödmjuk hållning från den romerska sidan kunde vara på sin plats. När man läste att de ortodoxa kyrkornas "födelse" förlades till år 1054, dvs det år då den slutliga splittringen skedde mellan västkyrkan (romersk-katolska) och östkyrkan (de ortodoxa) då kan man ju bara skratta. Att uppfatta det som en förolämpning skulle ju vara en ytterst mild reaktion från ortodoxt håll.

Men när jag läste det låg jag redan i min säng långt från kyrkan ifråga. När jag gick därifrån tidigare på dagen bar jag med mig ett betydligt roligare minne; en stor skylt på ytterväggen mot gatan på vilken det stod:

Omvänd er och tro evangelium.

Kändes nästan som Roms laestadianska bönhus!

Så till sist:
på söndagen gick vi till Peterskyrkan för att vara med om högmässa. Och då återstår frågan: gick jag till nattvarden eller inte? Förra sommaren lät jag läsarna gissa om jag kommunicerade vid den nattvardsgång som burmesiska baptister hade i Hertsökyrkan så ni får gissa även denna gång.

Mina utgångspunkter:
1. Man ska inte slarvigt hoppa över staketen mellan kyrkorna. Det finns "protestanter" som nästan skryter med att dom gått till katolsk nattvard "fast jag vet att man egentligen inte får det" nästan som om det är den lille protestanten som med sin nådiga närvaro bringar välsignelse till detta förvillade sammanhang. Sånt högmod gillar jag inte.

2. Generellt tycker jag att man när man kommunicerar ska
a) dela tron att i nattvarden ges en verklig delaktighet i Kristi kropp och blod
b) tro att prästen är en riktig präst

3. Det kan tänkas att man som tillfällig gäst kan ges möjlighet kommunicera i ett annat samfund

4. Man bör uppleva sig vara ett med det som gudstjänsten i övrigt förmedlar. Den tro som kommer till uttryck i liturgi och böner bör man vara ett med.

5. Att kommunicera i katolska kyrkan i Sverige skulle jag knappast ens överväga.

Jag kan väl avslöja att p 4 uppfylldes****. Hela gudstjänsten kändes ungefär som en mässa i Hertsökyrkan - bara i lite större skala:)

Så frågan är: hur gjorde jag?

---

*man tänker: vad hade hänt om reformatorn Luther några hundra år senare också varit italienare. Hade det gjort det lättare för påvar och kardinaler att lyssna på honom (det är onekligen lite skillnad på romansk och germansk kultur och mentalitet)?

** vid mitt förra besök i Rom 1999 fick jag se (några av?) de reliker som finns kvar efter heliga Birgitta, dvs några benbitar ur hennes kropp. Då funderar man ju: kan någon helighet finnas där - under förutsättning att personen varit en andlig person givetvis? Paulus skiver ju att vår kropp är den helige Andes tempel. OBS! kropp. Inte den "själ" eller "ande" som finns i kroppen. Utan kroppen. Om nu Anden finns i kroppen kan vi då (med säkerhet) säga att att den Helige Ande helt lämnar kroppen när vi dör? På vilken grund i så fall?

*** kan det vara sant att man med säkerhet vetat vid vilken pelare Jesus bundits och sedan tagit hand om den? Varför inte? Jämför med Palmemordet. Vid den plats på Sveavägen där han sköts har man lagt en plakett i trottoaren. Det betyder att vi med säkerhet vet att på några av trottoarstenarna i närheten har Palme gått. Om man nu tänker sig att det kom ett rykte att Tekniska nämnden i Stockholm ska låta byta ut trottoarstenarna mot nya; om någon då ser till att ta dem tillvara och lägger dem på annan plats, då kan vi ju om några hundra år med säkerhet veta att på någon av dessa stenar har Palme gått. Varför inte?

Vad jag vill säga är bara att vi inte får förfalla att tro att allt är bluff bara för att det är gammalt. Det fanns ju en tid när även dåtiden var nutid. Sedan kan man ju inse att om inte pelaren togs tillvara före Jerusalems förstöring så blev det nog svårt. Men gäller det dess funktion så jämför med vad jag skrev om kedjor och krubba.

**** inte så konstigt. Vår kyrkas nuvarande gudstjänsthandbok (från 1986) är ju starkt påverkad av den allmänkyrkliga liturgiska förnyelsen (= i praktiken det som gäller i katolska kyrkan). Det är ju detta som gjorde att många (förment?) lutherska grupper i vår kyrka (bla västlaestadianerna) hade svårt acceptera nya handboken när den kom. Själv har jag aldrig haft problem av den typen och använder ju också nästan konsekvent de mest "högkyrkliga" alternativen.

Tyvärr - får man väl säga - kan det finnas en befogad fruktan för att vår kommande handbok, som nu ska börja utarbetas, kommer att präglas av ännu mer tveksamma inflytelser, feminism, inklusivt språk, allmän liberalism och uttunning. Då kommer jag också att bli "västlaestadian" dvs en sådan som föredrar "gamla" handboken.