Torbjörn Lindahl

 Det brukar sägas att liknelser ska förstås utifrån sin poäng, inte utifrån detaljer. Säkert riktigt. Och poängen med denna liknelse, och de två övriga i Lukas femtonde kapitel, är att Jesus bryr sig om det svaga och skadade: "jag har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat"( Lk. 19:10). Enligt Lukas är dessa tre liknelser, om det förlorade som blir återfunnet, berättade "på förekommen anledning".

 Samtidigt innehåller denna liknelse om "den förlorade sonen", eller den återvunne sonen som det rubriceras i Folkbibeln – varför har vi så lätt att fastna i det negativa förgångna istället för det nuvarande positiva? - så många detaljer som kan undervisa oss om sådant som är viktigt för vår kristna vandring att det kan finnas skäl att utlägga liknelsen "vers för vers".

 Den yngre sonen ger sig av hemifrån. Vem är han? Kanske representerar han alla världens människor som i Adam vänt sin Fader ryggen och gett sig iväg. I vårt sammanhang är det givetvis också möjligt att se honom som en representant för alla dem som genom dopet fått sitt liv och sin plats i Faderns hus men som genom otro lämnar sitt dopförbund.

 Att han tar med sig sin del av arvet blir en bild för hur människan i sin självsvåldighet tror att hon har rätt att göra vad hon vill med de gåvor och möjligheter, ja, med hela det liv som Gud gett. "Rätt" har hon inte – alltså är det helt fel när vi i den populära sången "Du vet väl om att du är värdefull" sjunger "men du är fri att göra vad du vill med den, säga ’ja’ eller ’nej’ " - men Gud förhindrar det inte.

I det främmande landet
blir livet fyllt av allt det som ett liv utan Gud kan inrymma. Och den yngre sonen gör samma erfarenhet som miljoner har gjort före och efter honom: synden tjusar och gläder i början men till slut ger den bara tomhet. Arvet är förslösat.

När synden och livet utan Gud inte länge "ger" någonting måste han ta itu med sin situation. Alltså blir det arbete som svinaherde. Ibland tänker man att detta är den yttersta förnedringen i synden, men notera att här har den unge mannen börjat göra något åt sin situation. Alltså har han blivit väckt. Alltså försöker han i egen kraft ordna upp sin situation. (Är han möjligen en av dem som i medelåldern ser karriären gå i stå och plötsligt känner lusten "jobba med människor" som präst eller diakon?)

Men den yngre sonens arbete bland de orena svinen blir en påminnelse om förnedringen i egenrättfärdigheten: viljan att rättfärdiggöra sig genom gärningar är en större synd mot Faderns kärlek än själva syndalivet.

Så slås han till slut av insikten att mättnaden bara skänks i hemmet. Under vandringen hem stavar han på sin syndabekännelse, men innan han hunnit uttala den så möts han av den älskande Fadern som omfamnar och kysser honom.* Då först blir det dags att säga det han funderat ut på vägen.

 Eller?

Nej, han säger inte samma sak som han hade tänkt ut.
Hans avsikt var att komplettera syndabekännelsen med en begäran att få bli en "daglönare". Alltså vågade han under vandringen ännu inte tro på Faderns totalt upprättande förlåtelse. Men efter den kärleksfulla omfamningen är alla sådana tankar onödiga. Nu vågar han låta sig inneslutas av kärleken och ber oförskräckt om förlåtelse utan tanke på att behöva arbeta för sin rätt i hemmet. "Åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn" (Jh. 1:12). 

Det visar sig alltså att det inte är "lagens hammare" utan Faderns kärlek – evangeliet, där Kristus "blir framställd ("målad" g.ö.) för era ögon som korsfäst" (Gal 3:1) – som till slut ger den "förkrosselse" som utestänger all egen gärning.

 Så ger Fadern sina tjänare
i uppdrag att ge sonen det han behöver: en ny klädnad - rättfärdigheten, en ring - den Helige Ande och en slaktad gödkalv - en bild för nattvarden, där vi får del av frukterna av det offer som framburits på Golgata och i förlängningen en bild av den eviga himmelska måltiden.

Att Fadern ger dessa gåvor genom sina tjänare visar hur Gud handlar genom sin Kyrka och dess nådemedel, inte direkt från himmelen. "Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna" (Jh. 20:23), så lyder det uppdrag och löfte som Den uppståndne lämnade efter sig till sina lärjungar.

Men utanför glädjefesten
står den äldre brodern missunsam och kanske avundsjuk. Han vill inte gå in men Fadern uppmanar honom att göra det. Och här har vi till slut liknelsens verkliga tillämpning: våga gå in i det hus där även de människor finns som i sig själva är absolut ovärdiga att vara där – annars gör du dig själv ovärdig.