Jubiléumsböcker lästa
Nu har jag läst ut de båda jubiléumsböckerna (så nu kan jag äntligen, med gott samvete, går över till Guillous senaste). Det gick på slutet fortare än beräknat för forskarantologin Äntligen stod hon i predikstolen hade en lång engelsk sammanfattning som jag skippade. Alltså blev boken kortare. Boken Du ska bli präst var jag klar med för ett tag sedan. Jag ber läsarna notera att jag läst dessa böcker på min fritid trots att dom ingår i ett jubiléum som svenska kyrkan mer eller mindre ålagt oss att fira.
Som jag tidigare nämnt så var det segrarnas historia som nu skulle skrivas. Det märks. En del i forskarboken känns lite tillrättalagt. Men så måste det kanske bli om forskningen har som mål att visa hur självklar reformen var och är. Men visst finns det avsnitt som gett vissa nya kunskaper och insikter. I boken finns också delar som är kritiska. Då blir det annat klarspråk. Jag tänker fr a på Margareta Brandby-Cösters artikel, hon som skriver att hon egentligen inte alls vill fira, för det finns inget att fira, för beslutet -58 var inget historiskt vägval utan ett halvhjärtat beslut. Och jag kan - om jag försöker se det hela ur de prästvigda kvinnornas perspektiv - förstå upplevelsen att ha blivit sviken av alla de biskopar och kyrkopolitiker som "i peruken" (Laestadius' uttryck) bekänt sig vara för nyordningen men inte alltid upplevts stå upp för den på allvar.
På många sätt kan jag förstå att man uppfattar beslutet - och dess genomförande - som en kompromiss mellan för och emot. Och det är väl alltid så det går när man fattar majoritetsbeslut, men ändå vill ha alla med på tåget på något sätt. Kanske skulle man ha valt det (som det påstås) indianska sättet att fatta beslut: man pratar på tills alla är eniga. Tänk er: alla kyrkomötesledamöter inlåsta i ett rum med tillgång bara till en träbit som går runt varv efter varv och bara den som har träbiten får prata, ingen replikrätt. Och så låter man ordet gå runt så lång tid som behövs till dess att konsensus vunnits. Kanske hade dom fått hålla på än idag. För variationens skull kunde dom ju ha bett till Gud om ledning efter varje varv. Kanske hade vi då sluppit den strid och debatt som många upplevt som den tjatigaste i vår kyrkas historia.
När jag i jubiléumsboken läser en redogörelse (kritisk visserligen) av Bo Giertz ämbetsteologi så inser jag hur starkt påverkad jag är av den.
Annat intressant stöter man på. Lisa Tegby berättar om sin morfar, en stark förespråkare för reformen från Norsjö pastorat. Där var ju min farfar kyrkoherde. Dom måste ha känt varandra. Tyvärr hann jag aldrig prata ämbetsfråga med min farfar, men hörsägen säger att han var för. Hade varit intressssant att diskutera frågan med honom.
Lisas artikel väckte också igenkännande. Mycket av det hon berättar minns även jag, bla när hon som tjänstebiträde predikade i Örnäsets kyrka sommaren 1969. Jag var där. Minns t o m att min mamma på kyrktrappan gav Lisa en uppmuntrande kram! Vågar jag erkänna att den - sist i Lisas artikel anonymt skildrade - präst som gick ut ur kyrkan i protest - är en av mina bästa vänner?
I de båda jubiléumsböckerna blir - det även i andra sammanhang påvisade - uppenbart: den period under vilken svenska kyrkan haft kvinnor som präster har också sett en tydlig diakonalisering av prästämbetet (mycket mer av "vara nära människor i glädje och sorg", mindre av "förkunna Guds Ord", vara "lärare" och "väktare på Sions murar") samt en förändring av det teologiska språket - det sista i sådan grad att jag personligen är beredd säga att det delvis även förändrar innehållet. I vilken mån och på vilket sätt den ökande mängden prästvigda kvinnor bidragit till dessa förändringar får framtida forskning utvisa. Hur som helst har det skett parallellt i tiden. Och det sägs ju att en av poängerna med prästvigda kvinnor var att det skulle bli annorlunda på något sätt.
Det är kanske med detta som med motorcykelåkning: i mitt världsliga husorgan MC-folket (Sveriges Motorcyklisters tidning) läste jag i dag en artikel om kvinnliga MC-förare. Den hade rubriken: Tjejer är inte som vanliga killar.
Huvudsaken är väl ändå att evangeliet får komma fram oavsett om det är en man eller kvinna som predikar. Vi har ju mängder med människor som blivit kristna tack vare att kvinnor predikat, celebrerat nattvard eller haft själavård med dem. Detsamma gäller förstås män. Bättre dubbel glädje en enkel glädje...
Givetvis är det viktigt att evangeliet predikas. Jag har också tidigare uttalat att jag tror Gud är så angelägen få sitt verk utfört att han gör det genom vem som helst som vill stå till förfogande. Det hindrar dock inte att när vi på längre sikt bygger kyrka så måste vi inse att i vissa avgörande avseenden så är även formen en del av innehållet. Och det är detta som gör saken komplicerad i detta fall. Jfr tex med sakramnenten: vi säger inte att det viktiga är att männsikor inmundigar nånting och så häller vi kaffe i nattvardskalken. Den svåra frågan är dock: vilka "yttre" saker är väsentliga "innehållsbärare" och vilka är det inte? Det är inte alltid helt självklart och det är väl det som gör att vi kan komma till olika slutsatser trots att vi på många sätt känner enighet i andra frågor.
Det var ju bloggaren själv som skrev förra kommentaren - glömde mitt namn.
