Casus belli

är ett begrepp jag lärt mig i helgen.
 
Jag har varit på Kyrklig Samlings samarbetsråd som haft sammanträde i Stockholm sönd-månd. Två gånger per år möts normalt detta sällskap och jag har haft förmånen vara med i många år nu. Sista åren har vi alltid mötts i huvudstaden, enklast för alla. Förr flackade vi mer runt i landet. Vi  brukar bo på nåt hotell på Birger Jarlsgatan och sammanträda i det närbelägna finlandiahuset eller nästan lika närbelägna Roseniuskyrkan. Den ständiga gemensamma uppgiften är att fundera över det s k läget i svenska kyrkan.
 
Dels fick vi lite inspiration i vårt tänkande av Håkan Sunnliden som talade om smågrupper (celler) i kyrkan och av Rune Imberg som talade om biskopsutnämnandets historia från reformationen och framåt.*
 
Det var Rune som på hemvägen från söndagskvällens middag satte mig på spåret angående casus belli. Casus belli (googla!) Är en anledning gå i krig. Folkrättslig term. Förr kunde man väl tänka en situation typ om Ryssland minerar Stockholms hamnar och därmed förhindrar stora delar av landets sjöfart. Då skulle det i praktiken kunna uppfattas som en krigshandling och då har vi rätt försvara våra intressen, dvs gå i krig.
 
Runes tanke var nu att vi i svenska kyrkan befinner oss i casus belli. Det har startats ett krig mot oss. Det skedde med det s k prästvigningsstoppet som infördes av biskopsmötet 1993, dvs överenskommelsen att bara prästviga dem som inte underkänner kvinnliga prästers sakramentsförvaltning (det skärptes väl senare av kyrkomötet till att man måste erkänna kvinnliga prästers sakramentsförvaltning.?)
 
Nå, strunt samma när det gäller finliret i, och tolkningarna av, själva formuleringen; i praktiken innebar det ett avsett stopp för prästvigning av dem som ifrågasätter att kvinnor bör inneha prästämbetet.
 
Och slutsatsen : detta är en kyrkosystemets reella krigsförklaring mot stora grupper kyrkfolk. Får dom inga framtida präster kommer dom på sikt svältas ut. Alltså 
casus belli, alltså motattack, alltså egna prästvigningar, alltså Missionsprovinsen. Klockrent. Käftade jag emot? Inte vad jag minns.
 
En betald resa t o r huvudstaden kan även nyttjas till annat. Alltså flyg ner redan lörd och besök hos både äldste son i Uppsala och tillsammans med honom hos svåger och svägerska. På söndag gudstjänst; vi gick som vi gjort flera gånger förrut i katolska kyrkan. Tåg till Stockholm och så är jag tillbaka på berättelsens ruta ett.
 
Väl hemma på Kallax ikväll möttes jag av trevlig pitebo från mc-verkstaden som hade min motorcykel med sig på sin pick-up. Med nya däck och nyservad. Nu gäller det bara att vägarna tinar upp och sopas fria från grus så jag hinner lite övning innan första majrundan.
 
Om någon knycker motorcykeln - då är det definitivt casus belli.
- - - - - - 
* Om intresse finns, se även Rune Imberg: Biskops- och domprostutnämningar i Svenska Kyrkan 1866-1989.

Skidor och mc

Två gånger senaste veckan har jag tagit en skidtur på isen. I måndags (tror jag eller var det förra lördagen?) och i fredags.
 
Skidorna tog jag visserligen fram ut garaget redan i mitten av februari, dvs just den tid då vi Lulebor brukar vakna ur vinterns slummer då solen börjar synas ordentligt igen. Men någon skidtur på hemmaplan har det inte blivit än. Varför, kan man undra. Förmodligen därför att just när det de  olika faktorerna ledig dag och vackert väder samtidigt infunnit sig då har jag antingen haft något inbokat, typ läkarbesök eller besök av någon hos mig eller helt frivilligt fått för mig att det är något jag måste/borde göra.
 
Men tiill slut måste man ju åka åtminstone  någon gång innan säsongen och vintern är slut. I år, med den stora snömängden, kommer den kanske att förbli något längre än normalt, men i alla fall. Att jag var ute på en tur på påskafton med mina tvenne bröder i Umeå räknas inte. På hemma plan ska det vara.
 
Varför har jag denna känsla att jag måste ut på en tur? Måste vara något slags överjag som sitter på min axel. Luther kan det inte vara. Har aldrig hört att han åkte skidor. Annars lär det ju vara Luther som sitter på alla svenskars axlar och manar oss att ständigt arbeta. Se där den sista resten av reformatorns tro att den enkla pigans sopande av golvet är lika mycket värt som munkens och nunnans fromhetsövningar.
 
Nej, Luthers fel kan det inte vara att jag måste ut på en skidtur innan skidorna återigen hängs upp under garagetaket. Hellre tror jag det är min pappa som spökar (död sedan fem och ett halvt år). Han var en man som var angelägen utnyttja årstidernas gåvor. Blev det kallt en natt efter värme en vinterdag kunde han väcka sina barn tidigt på morgonen för att dom skulle få uppleva att man kunde åka spark på skaren. Kom en solig dag under sommaren slängde han allt han planerat och befallde familjeutfärd till badstranden eftersom "man kan aldrig veta om detta blir sommarens enda soliga dag, då ska det i efterhand inte behöva visa sig vi  missade chansen". Exakt vad som triggade igång honom denna tid på året minns jag inte, dock hörde skidåkning till. Alltså åker man skidor medan man har chansen.
 
Den här tiden på året vore det annars tid för motorcykelkörning. Och faktum är att när jag under fredagens skidtur på isen nådde Sinksundet så kom just på vägen en MC. Visserligen en 125:a men i alla fall. Min egen hoj som sedan ca en vecka befunnit sig å verkstad i Piteå för service och däckbyte levereras tillbaka på måndag kväll.
 
Vilket lockar mest, skidor eller MC - det är frågan.

Jag är efter min tid

Men inte i det avseende som de flesta tänker. Dvs att jag skulle vara efter min tid rent andligt eller teologiskt. Det kommer jag aldrig att medge. Tvärtom.
 
Nä, jag är efter min tid när det gäller allt som har med data-nånting och digital-nånting att göra. Det fanns visserligen en tid när jag inte var det. När jag började i Örnäsets församling 1992. Det var innan den riktigt stora datoriseringen av hela folkhemmet. Då hade jag varit på högskolan i två läsår och haft egen dator, ett tag innan dator på varje skrivbord blev en självklarhet inom kyrkan. Jag ansågs då t o m så datakunnig att det ansågs lönt skicka mig på kurser i nya datoriserade kyrkobokföringen och jag fick t o m behörighet i Kbok.
 
Men det var för länge sen, så länge sen. Nu är jag helt ute. Märks ständigt. Så fort man ska byta lösenord i de olika system man har tillträde till så har jag glömt hur jag gjorde sist och måste ringa och fråga. Och när församlingens dataansvariga skickar ut info om nyanställda och ber oss lägga in deras namn och telefonnr och epostadresser i adressboken i Outlook så tycker jag att bara tanken att göra det är så ångestskapande att jag struntar i det - trots att hon varje gång skickar med en s k lathund hur man gör, och när jag någon gång ögnat igenom den insett att jag sannolikt skulle klara det. Likväl känner jag sådan stress bara inför tanken att göra det så jag tänker att jag gör det en annan gång som aldrig kommer.
 
Som tur är får man ny tjänstemobil med några års mellanrum och när man infinner sig för att få mobilen utbytt så kan man passa på att få hjälp med att få hela adressboken uppdaterad. Så, kära arbetskamrat, om du undrar hur det kommer sig att jag aldrig ringer, så kan det bero på att jag måste vänta tills jag får min I-phone 5 utbytt till en I-phone senare nummer så jag kan passa på att få hjälp att få in dig och ditt telefonnummer i adressboken.
 
Ett annat exempel på min totalförlamande datastressångest gavs mig idag då ett mail tillkännagav att jag måste klarmarkera förra månadens Flex. Eftersom jag visste att jag gjort det så blev min förvåning total. Alltså kollade jag och såg att en (1) dag på hela månaden (20/3) inte var klarmarkerad. Försökte flera gånger på nytt klarmarkera hela månaden respektive den bångstyriga dagen. Inget hjälpte. Jag skickade då ett mail till min arbetsledare och några andra som kunde vara mig till hjälp och uttrycke att detta fungerar inte, "inte mitt fel". Men innan någon av dessa hann inskrida till min hjälp så gjorde en arbetskamrat det. Hon såg omedelbart att det längst ner t h på min skärm kom upp en liten notis "rapporteringskod saknas på rad 5". Den upplysningen hade säkert visat sig därstädes flera gånger redan, men vem inser att man ska titta nere till höger på skärmen när man jobbar med Flex eftersom allt det man bryr sig om vid rapporteringsarbetet finns uppe till vänster på skärmen. Att Guds ögon överfar hela jorden, det kan man läsa i Skriften men att  mina ögon ska överfara hela dataskärmen finns det inget skriftstöd för. Och här är det Skriften allena som gäller, så framt man är en "äkta lutheran", vilket en gammal god vän (f d svenskkyrklig präst, nu, sedan länge, katolsk präst) påstod om mig när han en gång presenterade mig för katolske biskopen.*
 
Inser ni hur totalt borta jag är i det moderna livet? Ett stort antal högmässor och lika många begravningar därtill vore ett intet av mental belastning jämfört med det månatliga data-ifyllandet av flexrapporten över gångna månadens arbetstid.
 
- - - - -
 
* när biskop Arborelius fick klart för sig att det fanns chans träffa en äkta lutheran så svarade han
- Det var ju trevligt. Det gör man ju inte så ofta numera.
 (Hur troligt det är att han verkligen träffade en äkta lutheran när han mötte mig är ju en annan sak.)
 
 

Tre glada gossar

Tillika bröder, for ut på tur. Torkel, Erik, Torbjörn
Mycket fint väder och vackert på Vallberget (om jag hörde rätt vad min yngre bror sa). I vart fall en bit bort från Umeå på vägen mot Sorsele. Hur länge är det sedan jag var ute i naturen på skidor? Måste vara årtionden sedan. Om man inte räknar plattåkning på isen. Men verkligen njutbart i solskenet. Tyvärr fick jag ikläda mig rollen som Norges sämste skidlöpare, Inge Glid.
 
Efter bastubad hos yngre bror blev det hemfärd. Nu sitter jag tryggt i favoritfåtöljen.
 
 

Alphahelg

Har vi haft. Fast inte hel helg. Bara fredag-lördag som vi brukar. Tyvär kunde vi denna gång inte vara på favoritstället, EFS Sundet. Så vi var i Hertsökyrkan istället. Inledde fredagskvällen genom att bjuda in deltagarna till vår tacokväll. När den var slut samlade vi alphadeltagarna till samtal, sång och bönegemenskap runt brasan.
 
Lördag fortsatte vi med de sedvanliga tre föredragen om den Helige Ande. Därefter möjlighet till personlig förbön. Avslutning med pannkaka innan vi for hem. Men helgen blev inte pannkaka. Det är ett oerhört hållbart koncept, säger jag trots att jag varit med om det åtskilliga gånger.
 
Väl hemma fick jag strax besök av tvillingbrodern som varit på Frimodig kyrkas årsmöte i Norrfjärden. Div teologiska samtal  givetvis när två präster möts som är bröder både i Anden och köttet. Sammanfattning av samtalet:
svenska kyrkan =???????
För vilken gång i ordningen (?) konstaterade vi att  att han är den mer evangelikale och jag den mer katolske, även om skillnaden nog är ganska liten i praktiken.
 
Även näst äldsta dottern kom förbi och sover över (några nätter?). Det innebar att ett helt nytt sätt att placera en gästsäng i huset utforskades.
 
Nu blir det snart sommartid. Minnesregel: på våren tar man fram motorcykeln. Men inte riktigt än. Först ska den in på verkstad för lite service och däckbyte.

World Down Syndrome Day

är det idag, 21 mars.
 
Därför påminner jag återigen om den korta filmen Dear future mom som du lätt finner på nätet.
 
Är du lika blödig som jag så är en näsduk att rekommendera.

Koptisk gudstjänst

har jag varit med om i afton. Precis som för en tid sedan. I Örnäsets kyrka denna gång. Jag uppskattade det lika mycket nu som sist. Men fick även nu lite ont i ryggen av att stå i en timme och fyrtio minuter i sträck. Bibeltext fick jag läsa även denna gång. Så också välsigna prästen när han gick runt och delade ut välsignelse åt alla. Roligt bli allt mer bekant med den lilla koptiska gruppen.
 
Välsignelse över dem.
 
Nästa gång blir tisdag 24 april. I Hertsön eller Örnäset.

Nu har det skett

Inte att jag beslutat mig för att konvertera. Nej, något mycket tråkigare. Visserligen har man väl anat och förstått att det ofrånkomliga slutet närmat sig. Men när det väl är ett faktum så blir det en tomhetskänsla.
 
I ock med kvällens avsnitt, som just slutat, så upphör Veckans brott, åtminstone med Leif G W Persson som medverkande.
 
Snipp, snapp, snut (!) Så var den sagan slut. Hur många avsnitt av de knappt tio säsongerna har jag missat? Inte många. Arbetet har aldrig tillåtits inkräkta på tisdagar kl 21-22 under säsongerna. Synd bara att han inte får kommentera domen i Madsen-rättegången. Men någon mediarepresentant kommer säkert lyckas placera en mick under hakan på honom när domen lämnats.
 
Vad ska man nu göra med den lediga timme man får tio tisdagar per vinter?
- Läsa Bibeln
- Läsa nåt annat
- Motionera
- Dammsuga
- Blogga
????
 
Vad föreslår kära läsarna?

Av dubbla skäl

var jag inte på hockey ikväll och såg Luleå förlora hemma mot Skellefteå med 0-1 och därmed definitivt spela bort chansen till direktkvalificering till kvartfinalspelet:
1. av misstag hade jag för länge sedan tillsammans med kollega planerat in en arbetsuppgift denna afton utan att komma ihåg att detta var stunden för säsongens sista hemmamatch före slutspelet
 
2. jag blev förkyld och hes så jag var tvungen gå från jobbet och då gick jag givetvis hem och inte till isladan
 
Men årskortet gäller även för eventuella hemma-åttondelsfinaler. Och nu blev det ju det. Så än är hockeytittandet inte helt slut.
 
Men nu är jag slut. Snart dags att sova.

Världen är liten

Riktigt liten
 
Den här säsongen har jag årskort i isladan. På min ena sida sitter en ensam man som jag då och då småpratat lite med. Tyvärr är det ju inte så lätt föra djupa diskussioner med mig i en ishall full med skrikande människor. Det kan vara ett skäl till att vi inte samtalat så mycket. Men i alla fall har jag förstått att min plats tidigare var hans faders. Dom har gått tillsammans i många år. Men nu orkar pappan inte längre.
 
Men idag frågade bänkgrannen:
- Jobbar du i kyrkan?
Jag hade tjänstejackan med logga på ryggen. 
 
Jag bekräftade att så var fallet. Då började ett samtal som gjorde att vi ordentligt vände oss mot varandra och nästan glömde bort hockeyn. Innan matchen var slut hade vi konstaterat:
- han är jämnårig med, och känner väl en av mina arbetskamrater
- vi bodde som unga på granngatorna
- två av mina klasskamrater bodde på hans gata
- flera andra grabbar i kvarteret var gemensamma bekanta
- han är jämnårig med min yngre syster (5 år yngre än mig) och har gått på samma skola som henne i både låg-, mellan- och högstadium
- konfirmerad av samma präst i Örnäset (tidigare nämnd här på bloggen) som var min ungdomsgenerations ungdomspräst
 
Och om man trodde att allt var slut där så kan man ta del av fortsättningen:
- han berättade återigen om sin far som inte längre kan gå på hockey. Han bor nu på äldreboende.
Nämnde vilket och t o m på vilken avdelning
- det visade sig då att det är samma äb och samma avdelning som där mamma bor! När jag berättade vad mamma heter så utbrast han
- Det är ju min kompis!
Och berättade att när han hälsar på sin far så brukar han alltid prata en stund med mamma, om hon är i dagrummet, eftersom hon är en av de få boende "som det fortfarande går att prata med."
 
Efter allt detta var bänkgrannen så upprymd att han erbjöd sig skjutsa hem mig - trots att han skulle åt annat håll - när jag lite före matchslutet beredde mig att gå till bussen. Med i bilen var även en jämnårig kompis till bänkgrannen. Det visade sig att också våra yrken hade beröringspunkter även om vi aldrig sett varandra - vad jag vet. Och kompisen känner också min tidigare nämnde arbetskamrat.
 
Liten är världen. Och ännu mindre är staden Luleå.
 
Matchen? 3-0 till Luleå.
 
Och, ja jag reste mig och applåderade när vi före nedsläpp hyllade Tobbe L.
 
 
 

På torsdag hyllar vi Tobbe L

Så stod det i ett mail jag fick idag. Från Luleå hockey! Och den som ska hyllas vid torsdagskvällens hemmamatch är en tidigare spelare vid namn Torbjörn Lindberg.
 
Men lite kul var det ju för mig.
 
Tobbe L

Kyrkohandboken

Den nya alltså. Den som kommer. Handlade det om idag. En stor grupp präster och musiker var samlade i Petrigården i Gammelstad. 
 
Två stiftsanställda lotsade oss genom dagen. Lite provsjungning av några nya alternativ och som avslutning ett exempel på en gudstjänstagenda där högmässan var nästan ordagrant som den kunnat vara enligt nuvarande handbok. Den riktiga avslutningen - mässa i kyrkan - skippade jag. Tog bussen tillsammans med kollega. Får erkänna att jag alltid haft svårt med mässor som kläms in som del i en utbildning. Är det på allvar en gudstjänst eller ett föredrag? Dessutom skulle jag jobba kväll så arbetsdagen skulle bli lång nog ändå.
 
Men därav blev intet. Efter en stunds vila hemma tog jag buss mot kvällens alphaarbete. Men väl framme i kyrkan kände jag det som om jag började må illa. Så jag valde fara hem igen för att inte riskera smitta ner hela gänget med vinterkräksjuka. 
 
Men väl hemma har hälsan (hittills) förbättrats. 
 
Åter till handboksdagen. Lärde jag mig något (som jag inte visste redan)? Jag är ju inte totalt bortkommen i liturgifrågor. Jag känner bara att när jag
1) är så nära pension
2) redan varit med om en handboksförnyelse och den gången varit en av de riktigt entusiastiska pådrivarna  för det nya
 
....så ids jag inte engagera mig på djupet denna gång.
 
- Jag kommer inte att på egen bekostnad köpa nytt eget missale denna gång, som jag sa till en av de närvarande stiftsanställda.

Oj, så skönt

att äntligen ha det klart med uppsättningen av tapeterna i vardagsrummet (och några små ställen i kök och farstu). Har t o m hunnit flytta tillbaka möbler och dammsugit (!) och dammtorkat. Så nu går det komma och inspektera.
 
Felet är bara att så fort man gjort något färdigt så kommer man på något annat som man borde göra.
 
Precis som med kampen mot synden; när man (tycker sig) övervunnit en så upptäcker man en annan.*
 
- - - - -
 
* kära läsarna noterar hur elegant en enkel vardaglig berättelse (s k uppdatering om det vore på Facebook) nästan förvandlas till predikan.

Borta

har jag varit. Den årliga februarituren till Malmberget. Nåja, varenda år har det kanske inte blivit, men många gånger de senaste ca tio åren. Som vanligt fick jag predika i högmässan som tack för en helgs mat och logi hos kyrkoherden. Det gjorde jag gärna. Och fick därmed tjänstgöra tillsammans med en av pastoraters komministrar. Roligt det med. En annan av komministrarna fick jag samtala lite med vid kyrkkaffet. Vi har tidigare setts på OAS-möte söderut.
 
Under helgen blev det också promenad i det allt mer deprimerande samhället. Gata för gata så töms husen och rivs eller flyttas. Varför snackas det bara om stadsflytten i Kiruna? Omvälvningen i Malmberget är ju lika stor? Det har liksom hamnat lite i skymundan. Men lite roligt var det att bli bjuden på biltur och få se de nya bostadsområden som växer upp. Bl a det område i Koskullskulle där flera av de gamla husen från Malmberget fått ny plats.
 
Obligatoriskt vid besök i kommunen är även besök i västlaestadianska bönhuset i Gällivare för söndagens eftermiddagsgudstjänst. Det är faschinerande att besöka den plats som av många kristna anses vara den levande kristendomens centrum. Artiga, vänliga och trevliga människor. Flera har jag träffat många gånger. Inga problem att sjunga psalmerna utan orgel. Absolut inget att ifrågasätta i predikan. Inget som jag inte själv skulle kunnat säga. 
 
Kanske blir det tur norrut igen när det blivit MC-väder.

Precis som jag förutspådde

i onsdags så kom målaren idag. Kl 07.00 knackade han på dörren och började bära in sin utrustning. Idag har det varit mest grundarbete för honom. På måndag ska det bli klart om planerna håller. Men kanske tar det lite mer tid, meddelade han idag. Jag har nämligen köpt tapeter som kräver lite mer jobb än vanligt. Vi får se.
 
Jag erkänner alltså öppet att jag inte ids tapetsera själv. Så är det med mig.
 
Nå't väsentligare hade jag inte att berätta. Jo, förresten. Ikväll har jag hos god vän sett den norska filmen Kungens val som handlar om den norske kung Håkons beslut dagarna efter den tyska invasionen 9 april 1940 att inte samarbeta med ockupationsmakten. Gripande film.

Askonsdag

är det idag. Storkollegium och apt på förmiddagen. Det hela inleddes med en fin andakt i kyrkan ledd av domprosten. Mer sånt! 
 
På eftermiddagen var det prästkollegium. Flera olika intressanta trådar togs upp. Hoppas samtalen får en fortsättning.
 
På kvällen som vanligt askonsdagsmässa i Hertsökyrkan. Ledd av Bosse. Jag hjälpte till att distribuera både aska och nattvard. Mellan 25 och 30 deltagare. Inte så illa.
 
Idag hann jag också till butik och köpte ut tapeter som jag beställde i fredags. På fredag kommer målaren och sätter upp dem. Sannolikt krävs en del av måndag också innan allt är klart. Det ska nämligen göras småjobb i kök och hall också. Men sen kan ni komma och titta. Men låt mig städa först. Jag lovar t o m att dammsuga🙄
 
Hur man i sitt privata liv markerar fastetidens inträde kan man ju inte berätta. Så jag gör inte det.
 
Vi hörs!

Ovanligt många

var vi i gudstjänsten idag. 46 om jag minns rätt från min snabbtitt i statistikpärmen. Men då hade vi draghjälp av att det var volontärsamling plus att vi gästades av två västerbottningar som var på tillfälligt besök i norrbottniska residensstaden. Fem var vi som samlades till bön och förbön en stund före mässan. Det börjar snart vara ett år sedan initiativet med dessa bönestunder togs. De första månaderna var engagemanget rätt stort, men sedan har det falnat. Men när vi väl tar oss samman och sätter oss ner för bön så tror jag alltid att de som deltar uppskattar det. Att som tjänstgörande präst och predikant få bli föremål för andras förböner är också stärkande.
 
En sjukkommunion och ett besök hos mamma hann jag också med innan jag efter bussresa hamnade i favoritfåtöljen. Kanske är det gamle grottmänniskan inom en som trivs så gott med att sitta i skymning inomhus och titta ut (genom fönstren som ur en grottöppning) på naturen och de ovanligt stora snödrivorna. Jag erkänner att jag inte nog kan prisa Mockfjärds försäljare som övertygade mig ta altandörr med glas ända till golvet och att göra likadant när jag tog upp nya fönster i väggpartiet bredvid. Att en god vän och trogen bloggläsare uttryckt att det blir mycket fönsteryta att putsa, fäster jag inget avseende vid. Det är med fönsterputsning som med dammsugning; det finns en standardlösning på problemet med för mycket jobb: låt bli!🤣
 
Nu har det mörknat så mycket att det lönar sig tända utebelysningen och få det njutbart på annat sätt. Nu blir det middag.
 
Just idag är det dock exakt åtta månader till min 65-årsdag och exakt fyra månader -(minus) en (1) dag till 39-årsdagen av min prästvigning. Sådana insikter väcker tankar om framtiden. Men just (precis just  alltså) när jag står vid altaret och i predikstolen (ambon) finns ingen lust till pension.
 
 

Vacker vinter

Foto taget från favoritfåtöljen. Bara att njuta. Tänk sedan när det töat lite och frusit på igen. Så de små vattendropparna i träden blir till is. Om dessa isdroppar sedan reflekterar solens strålar...
 

Idag blev jag påmind om

att jag för rätt många år sedan utbrustit att om det och det händer i kyrkan så ska jag sluta som präst. Nu är det ett bra tag sedan det hände och jag är fortfarande kvar. Hur ska man tolka det? Som god förändringsbenägenhet? Eller som dålig förmåga stå vid sitt ord? Eller att jag har lätt slänga ur mig saker jag inte menar?
 
Det är frågan.
 
Många frågor att besvara.

Naturupplevelse

I morse när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstren såg jag något stort och svart en bit ut från huset. En älg visade det sig vara vilken bevisas i bifogad bild. När den senare reste sig och gick iväg var jag just på väg till bussen och hann inte stanna till för att ta upp mobilen.
 
Väl framme vid Örnäskyrkan nästan på klockslaget för personalmorgonbönen möttes jag direkt av förväntan att vara den som ledde densmma. Sagt och gjort. Eftersom jag alltid hävdat att en kompetent präst när som helst ska kunna åstadkomma en kort andakt (psalm, bibeltext, ev några ord och bön) utan egentlig förberedelse så fick jag visa att jag själv efterföljer mina ord. (En helt annan sak är ju kompetensen att alltid skriva in sina uppgifter i almanackan så man inte glömmer 😃
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0