Torbjörn Lindahl

Den nya alltså. Den som kommer. Handlade det om idag. En stor grupp präster och musiker var samlade i Petrigården i Gammelstad. 

 

Två stiftsanställda lotsade oss genom dagen. Lite provsjungning av några nya alternativ och som avslutning ett exempel på en gudstjänstagenda där högmässan var nästan ordagrant som den kunnat vara enligt nuvarande handbok. Den riktiga avslutningen - mässa i kyrkan - skippade jag. Tog bussen tillsammans med kollega. Får erkänna att jag alltid haft svårt med mässor som kläms in som del i en utbildning. Är det på allvar en gudstjänst eller ett föredrag? Dessutom skulle jag jobba kväll så arbetsdagen skulle bli lång nog ändå.

 

Men därav blev intet. Efter en stunds vila hemma tog jag buss mot kvällens alphaarbete. Men väl framme i kyrkan kände jag det som om jag började må illa. Så jag valde fara hem igen för att inte riskera smitta ner hela gänget med vinterkräksjuka. 

 

Men väl hemma har hälsan (hittills) förbättrats. 

 

Åter till handboksdagen. Lärde jag mig något (som jag inte visste redan)? Jag är ju inte totalt bortkommen i liturgifrågor. Jag känner bara att när jag

1) är så nära pension

2) redan varit med om en handboksförnyelse och den gången varit en av de riktigt entusiastiska pådrivarna  för det nya

 

....så ids jag inte engagera mig på djupet denna gång.

 

- Jag kommer inte att på egen bekostnad köpa nytt eget missale denna gång, som jag sa till en av de närvarande stiftsanställda.

att äntligen ha det klart med uppsättningen av tapeterna i vardagsrummet (och några små ställen i kök och farstu). Har t o m hunnit flytta tillbaka möbler och dammsugit (!) och dammtorkat. Så nu går det komma och inspektera.

 

Felet är bara att så fort man gjort något färdigt så kommer man på något annat som man borde göra.

 

Precis som med kampen mot synden; när man (tycker sig) övervunnit en så upptäcker man en annan.*

 

- - - - -

 

* kära läsarna noterar hur elegant en enkel vardaglig berättelse (s k uppdatering om det vore på Facebook) nästan förvandlas till predikan.

har jag varit. Den årliga februarituren till Malmberget. Nåja, varenda år har det kanske inte blivit, men många gånger de senaste ca tio åren. Som vanligt fick jag predika i högmässan som tack för en helgs mat och logi hos kyrkoherden. Det gjorde jag gärna. Och fick därmed tjänstgöra tillsammans med en av pastoraters komministrar. Roligt det med. En annan av komministrarna fick jag samtala lite med vid kyrkkaffet. Vi har tidigare setts på OAS-möte söderut.

 

Under helgen blev det också promenad i det allt mer deprimerande samhället. Gata för gata så töms husen och rivs eller flyttas. Varför snackas det bara om stadsflytten i Kiruna? Omvälvningen i Malmberget är ju lika stor? Det har liksom hamnat lite i skymundan. Men lite roligt var det att bli bjuden på biltur och få se de nya bostadsområden som växer upp. Bl a det område i Koskullskulle där flera av de gamla husen från Malmberget fått ny plats.

 

Obligatoriskt vid besök i kommunen är även besök i västlaestadianska bönhuset i Gällivare för söndagens eftermiddagsgudstjänst. Det är faschinerande att besöka den plats som av många kristna anses vara den levande kristendomens centrum. Artiga, vänliga och trevliga människor. Flera har jag träffat många gånger. Inga problem att sjunga psalmerna utan orgel. Absolut inget att ifrågasätta i predikan. Inget som jag inte själv skulle kunnat säga. 

 

Kanske blir det tur norrut igen när det blivit MC-väder.

i onsdags så kom målaren idag. Kl 07.00 knackade han på dörren och började bära in sin utrustning. Idag har det varit mest grundarbete för honom. På måndag ska det bli klart om planerna håller. Men kanske tar det lite mer tid, meddelade han idag. Jag har nämligen köpt tapeter som kräver lite mer jobb än vanligt. Vi får se.

 

Jag erkänner alltså öppet att jag inte ids tapetsera själv. Så är det med mig.

 

Nå't väsentligare hade jag inte att berätta. Jo, förresten. Ikväll har jag hos god vän sett den norska filmen Kungens val som handlar om den norske kung Håkons beslut dagarna efter den tyska invasionen 9 april 1940 att inte samarbeta med ockupationsmakten. Gripande film.

är det idag. Storkollegium och apt på förmiddagen. Det hela inleddes med en fin andakt i kyrkan ledd av domprosten. Mer sånt! 

 

På eftermiddagen var det prästkollegium. Flera olika intressanta trådar togs upp. Hoppas samtalen får en fortsättning.

 

På kvällen som vanligt askonsdagsmässa i Hertsökyrkan. Ledd av Bosse. Jag hjälpte till att distribuera både aska och nattvard. Mellan 25 och 30 deltagare. Inte så illa.

 

Idag hann jag också till butik och köpte ut tapeter som jag beställde i fredags. På fredag kommer målaren och sätter upp dem. Sannolikt krävs en del av måndag också innan allt är klart. Det ska nämligen göras småjobb i kök och hall också. Men sen kan ni komma och titta. Men låt mig städa först. Jag lovar t o m att dammsuga🙄

 

Hur man i sitt privata liv markerar fastetidens inträde kan man ju inte berätta. Så jag gör inte det.

 

Vi hörs!

var vi i gudstjänsten idag. 46 om jag minns rätt från min snabbtitt i statistikpärmen. Men då hade vi draghjälp av att det var volontärsamling plus att vi gästades av två västerbottningar som var på tillfälligt besök i norrbottniska residensstaden. Fem var vi som samlades till bön och förbön en stund före mässan. Det börjar snart vara ett år sedan initiativet med dessa bönestunder togs. De första månaderna var engagemanget rätt stort, men sedan har det falnat. Men när vi väl tar oss samman och sätter oss ner för bön så tror jag alltid att de som deltar uppskattar det. Att som tjänstgörande präst och predikant få bli föremål för andras förböner är också stärkande.

 

En sjukkommunion och ett besök hos mamma hann jag också med innan jag efter bussresa hamnade i favoritfåtöljen. Kanske är det gamle grottmänniskan inom en som trivs så gott med att sitta i skymning inomhus och titta ut (genom fönstren som ur en grottöppning) på naturen och de ovanligt stora snödrivorna. Jag erkänner att jag inte nog kan prisa Mockfjärds försäljare som övertygade mig ta altandörr med glas ända till golvet och att göra likadant när jag tog upp nya fönster i väggpartiet bredvid. Att en god vän och trogen bloggläsare uttryckt att det blir mycket fönsteryta att putsa, fäster jag inget avseende vid. Det är med fönsterputsning som med dammsugning; det finns en standardlösning på problemet med för mycket jobb: låt bli!🤣

 

Nu har det mörknat så mycket att det lönar sig tända utebelysningen och få det njutbart på annat sätt. Nu blir det middag.

 

Just idag är det dock exakt åtta månader till min 65-årsdag och exakt fyra månader -(minus) en (1) dag till 39-årsdagen av min prästvigning. Sådana insikter väcker tankar om framtiden. Men just (precis just då alltså) när jag står vid altaret och i predikstolen (ambon) finns ingen lust till pension.

 

 

Foto taget från favoritfåtöljen. Bara att njuta. Tänk sedan när det töat lite och frusit på igen. Så de små vattendropparna i träden blir till is. Om dessa isdroppar sedan reflekterar solens strålar...

att jag för rätt många år sedan utbrustit att om det och det händer i kyrkan så ska jag sluta som präst. Nu är det ett bra tag sedan det hände och jag är fortfarande kvar. Hur ska man tolka det? Som god förändringsbenägenhet? Eller som dålig förmåga stå vid sitt ord? Eller att jag har lätt slänga ur mig saker jag inte menar?

 

Det är frågan.

 

Många frågor att besvara.

I morse när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstren såg jag något stort och svart en bit ut från huset. En älg visade det sig vara vilken bevisas i bifogad bild. När den senare reste sig och gick iväg var jag just på väg till bussen och hann inte stanna till för att ta upp mobilen.

 

Väl framme vid Örnäskyrkan nästan på klockslaget för personalmorgonbönen möttes jag direkt av förväntan att vara den som ledde densmma. Sagt och gjort. Eftersom jag alltid hävdat att en kompetent präst när som helst ska kunna åstadkomma en kort andakt (psalm, bibeltext, ev några ord och bön) utan egentlig förberedelse så fick jag visa att jag själv efterföljer mina ord. (En helt annan sak är ju kompetensen att alltid skriva in sina uppgifter i almanackan så man inte glömmer 😃

 

 

har jag varit på under helgen. Nerresa i fredags och resa norrut idag. Mitt första besök på detta omtalade ställe. Var där tillsammans med fem prästkollegor från domkyrkoförsamlingen. Ytterligare en arbetskamrat med make var där. Gemensamma gudstjänster och tideböner + ett antal valfria seminarier. Enkelt kan man väl säga att jag valde så att jag fick så mycket ortodoxi som möjligt. Desamma valen hade kollegan Bosse gjort, utan att vi samrått på minsta sätt. Det gjorde det hela enkelt då vi också delade rum. Vårt seminarieval gjorde att vi fick lyssna till prof. John Behr flera gånger. Det är inget man ångrar.

 

Tågresan tilll Arlanda var också trevlig. Vi satt alla i samma avdelning men fyra av oss vid samma bord. Där blev bl a samtal om vilken bok (efter Bibeln!) Som gripit oss mest. Både Kristi kyrka av Bo Giertz och Ropandes röst av Bengt Pohjanen nämndes.

 

När vi nu skilts åt och man ser tillbaka så var det en positiv upplevelse. Mer sånt, där vi prästkollegor kan träffas under givande och gemytliga  former. Men risken med det är förstås att vi pratar oss samman än mer (!) om sånt vi anser bör ändras i församlingsorganisationen. Särskilt om chefen inte är med🤔

-besök blev det i förmiddags. En undersökning bara. Ingen nära förestående bortgång.

 

Men det jag tänkte orda om är just uttrycket sjukhus. Det är ju helt oacceptabelt. Jag menar det heter ju inte ens vårdcentral längre utan hälsocentral. I vart fall i Luleå. Hur i alla fridens tider kan det då få fortsätta att heta sjukhus?

 

Den frågan ställde jag mig då jag i förmiddags efter bussresa mot stan klev av linje 6 och började gå mot buss på linje 1 med orden ”Sunderby sjukhus” i klartext både framtill och på sidorna. Som kära läsarna redan vet så heter det inte funktionsnedsättning heller utan funktionsvariation. Och jag har inte en hörselnedsättning utan en hörselvariation vilken tvingar mig ha två hörapparater.

 

Men till sjukhus måste man. Och tusentals stackars Lulebor ska flera gånger dagligen påminnas om sina sjukdomar (som dom antingen har eller tvingas frukta att dom ska få) när dom ser bussarna på linje 1 eller 2 med dom förskräckliga orden ”Sunderby sjukhus (min kurs)  i eldskrift över framrutan. Att inte Landstinget kan hitta på något positivare! Jag menar om kommuner i länet kan lansera sig som Friska Gällivare och Trivsamma Haparanda då borde väl Landstinget kunna komma med något bättre än det deprimerande SJUKhus. Man blir ju sjuk bara vid tanken. 

 

Det naturligaste vore givetvis friskhus. Ni vet platsen där man blir frisk. Och det blir man. Oavsett om det märks eller inte. Tidningsreportagen har ju åtskilliga gånger berättat om människor som ansetts så färdigvårdade att dom skickats hem trots att dom saknat all nödvändig hjälp. Nåja, personligen ska jag absolut inte klaga. De gånger jag legat inlagd har jag alltid fått stanna tills jag klarat mig och varit nöjd med hemfärd.

 

Men nu handlade det ju inte om vad som sker därinne utan om vad som som sker med en stackare som jag bara när man därute ser ordet sjukhus.

 

Alternativet Friskhus kan ju dessutom i hastigheten bli Friskus. Är det ett gym eller vad? Vårdhus går naturligtvis inte heller för sig då vi just tagit bort vårdcentralerna. Hälsohus då? Men då blandas det väl ihop med Hälsans hus som faktiskt finns (eller åtminstone har funnits inne i stan någonstans). Och det är inte ett sjukhus.

 

Nå, vad sägs om bättringshus? " God bättring" står det ju på alla gulliga vykort man får av släktingar och vänner när man ligger på sjuk(!)hus. Men tänk om alla norrbottningar som hamnar i bättringshuset skulle ta Johannes döparen och Frälsaren och apostlarna Petrus och Paulus på orden och göra bättring i  ordets bibliska och kristna betydelse, dvs låta sig föras till omvändelse och tro på Kristus. Det vore nå't. Då  skulle jag som präst tycka att det vore både friskt och trivsamt.

 

Kanske förbättringshuset? Nä, nu kommer jag inte längre. Återstår inget annat än fortfara vara sjuk. Om inte min gamle kamrat träder in till min hjälp. Han är ju en sannskyldig innovatör när det gäller nyskapande av ord. Och så kan han även på denna ringa blogg få ägna sig åt exponerad kreativitet, eller vad det nu är han påstår sig göra på sin egen blogg.

 

Jo, nu kom jag på det. Vi bestämmer helt sonika att "sjuk" är ett patriarkalt ord då blir vi av med det. Det går säkert att finna någon kvinna i landet som har traumatiska minnen av någon sjukdomsperiod* då hon efter ett antal dagar hemma i sängen känner sig frisk nog att åter gå till skolan och få vara med kompisarna medan den stränge fadern säger nej, du är fortfarande sjuk och stannar hemma. Så klart är det helt oacceptabelt att denna stackars kvinna i hela sitt liv burit detta trauma som gett henne ångest så fort hon mött ordet sjuk i vilken ordkombination som helst. Ska vi nu föröka hennes börda också vid åsynen av ordet sjukhus? Om patriarkat-knepet t o m kan få kyrkan att ur sin handbok rensa bort massor av Fader och Herre så ska väl detsamma tricket kunna vara vägen att få landstingen och lagstiftaren (riksdagen) att göra upp med ordet sjukhus.

 

Jag känner mig redan mycket bättre.

 

- - - - -

 

* förlåt. Hälsovariationsperiod heter det natuligtvis

 

 

 

Jag var ju i gudstjänst som jag skrev i förmiddags. Men tidigare på eftermiddagen besökte jag mamma. Tillsammans med moster och morbror. Men när jag satt på bussen på väg till mammas boende insåg jag att jag glömt hörapparaterna. O, så dåligt jag hör utan dem. Tur att mor och morbror också hör dåligt så alla är vana att tala sakta och tydligt. Men för att kunna uppfatta något av gudstjänsten var jag tvungen att ta bussen hem springa in och hämta dem och ta vändande buss tillbaka. Vid kyrkan under klockringningen.

 

Ca 20 deltagare. Varav några konfirmander som ska läsa i Gammelstad till sommaren. Fin predikan av Bosse som vanligt. När alla farit hem satt vi två kvar en stund och samtalade om församlingens och kyrkans framtid.

 

På bussen hem såg jag sms från gammal god vän med fru vilka var i staden. Givetvis möttes vi i stan och dom följde mig hem. Intressanta samtal. Både utan och med te. Nu har lugnet lägrat sig.

 

I morgon är det måndag.

om jag inte går i kyrkan. Eftersom den här bloggposten möjligen publiceras under eller nära högmässotid. Men det är en felgissning. Idag leder Bosse mässa kl 18 i Hertsökyrkan. Det beror på att det är ekumeniska vinterveckan nu med gemensam gudstjänst i Nederluleå. Då brukar många andra kyrkor sammanlysa. I Hertsön flyttar vi gudstjänsten till kvällen. Oftast är densamma gudstjänsten i Domkyrkan men nu är det prästvigning där.

 

Apropå prästvigning så har det under senaste tiden skrivits lite om svårigheterna att rekrytera till de kyrkliga yrkena präst, diakon, pedagog och musiker. Och det just i en tid när stora pensionsavgångar väntas. Hur ska man göra? Vad behövs? Alla vet att det som föder prästkallelser och andra kallelser är levande gudstjänstliv och fungerande ungdomsarbete.* Att präster i allt mindre omfattning deltar i ungdomsarbete är sannolikt ett skäl till svårigheten i prästrekryteringen. 

 

Men det finns också ett annat skäl: kyrkan har medvetet tackat nej till många unga män som upplevt en prästkallelse. Personer som i de flesta fall kommit ur de kyrkliga miljöer i vilka många prästkallelser fötts. Som i de allra flesta fall kunnat göra stor nytta som präster och som positivt kunnat bidra till rekrytering i nästa generation. Alltså säger jag till svenska kyrkan: "skyll dig själv". Det hade funnits fler villiga präster om kyrkan bara velat ta emot dem.

 

Dem jag tänker på är de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Redan när jag var dekan i Synoden i slutet av 90-talet satt vi en gång i dekankollegiet och försökte räkna hur många vi visste om som antingen stoppats i antagningsprocessen eller avbrutit studierna eftersom dom ansåg det meningslöst eller konverterat eller, i något fall, inte ens påbörjat teologistudier trots ursprunglig avsikt och önskan. Vi kom fram till att det var bortåt 100 personer. Redan på 90-talet! Hur många skulle det varit fram till idag?.

 

Är/var den rekryteringspolicyn - eller ska man skriva icke-rekryteringspolicyn? - vettig? Var den nödvändig? Hade alla dessa som en gång ville bli präster men inte fick bli det, varit ett så allvarligt hot mot svenska kyrkans tro och liv att dom med alla medel måste stoppas? Vem tror det? Inte jag. Som man bäddar får man ligga således.

 

Nå, efter denna utvikning så far jag inte till Gammelstad och hör biskop em Esbjörn Hagberg tala i ekumenisk gudstjänst, och jag gick ingen annanstans heller även om jag funderat på det. Det blir mässa ikväll.

 

Långledig helg är detta för mig. Fred-månd utan arbete. Då arbetar man med annat. Fredag och lördag har jag fortsatt skruva i vardagsumstaket. Takpanelen ska ju sitta med så många skruvar att den på sikt inte börjar bågna.

 

På fredag kväll var jag på Bibeltimmen i bönhuset. Samråd med de överiga konfirmandlärarna och deltagande i kvällens bibelstudium som förtjänstfullt leddes av ung man som gått i bibelskola. Efter genomgången delades vi i grupper och fick samtala om hur man bäst förmedlar evangeliet till icke-kristna. Mycket värdefullt samtal i den grupp jag hamnade i.

 

Lördag kväll var jag bjuden till andra kristna vänner. Goda samtal, bön och gemenskap, därtill god mat och dryck. Riktigt uppbygglig helg redan alltså. Och då är det fortfarande över sex timmar kvar till helgens höjdpunkt: mässa i Hertsökyrkan, ledd av Bosse kl 18.

 

- - - - 

* för diakoner är det möjligen något annorlunda. Påfallande många har diakon som "andra-yrke", sägs det. F d sjuksköterskor, socionomer m fl.

hade vi idag på jobbet. Morgonen inleddes med mässa ledd av domprosten. Tyvärr kom jag några minuter för sent och missade lite av inledningsorden, men det jag hörde var riktigt fint. Sen blev det samling i Örnäsgårdens stora sal. Som vanligt hör jag dåligt* där, men huvudföredraget - en reseberättelse från Sydafrika - kompletterades med bilder och power-point så jag fick nog tillräckligt sammanhang ändå. 

 

Sen var det apt för de olika arbetslagen. Samlingen för oss i område öst leddes av domprosten och vi fick var ock en berätta våra upplevelser av julen och den senaste tiden. Några av vittnesbörden ledde till ett intresssnt samtal om hur vi kan återerövra adventstiden som förberedelsetid inför julen och stärka julfirandet under själva jultiden. Inte ta ut julen i förskott alltså.

 

Några förslag:

- alla julens-sånger-och-psalmer-gudstjänster läggs efter jul (inte i adventstid, inte ens nära före jul)

- alla konserter med något slags jultema läggs efter jul (men konserter med adventssånger går bra i advent)

- församlingens julfest för personalen läggs även den efter jul

- se till att konsekvent sjunga adventssånger (inte julsånger) vid barn- och skolsamlingar under

adventstiden

- lägg alla eventuella julfester i mellandagarna eller söndag efter jul eller rentav trettondedagshelgen

 

För mig känns många av förslagen bara som en återgång till uppväxtårens traditioner - och de ordningar jag upplevde under min första prästtid i Nederluleå. Själv har jag alltid allvarligt försökt skilja adventstid och jultid. I mitt eget hem - där bara jag bor numera, så önskad ordning är lätt följa - finns inte ens på en atlas över stjärnhimlen att det sjungs en enda julsång före julafton. Men som sagt, inte bara i samhället, utan även mångenstädes i kyrkan har förfallet blivit djupt senare årtionden. Här behövs reformation. 

 

Härmed spikas reformationsteserna upp:

1. Adventstiden bör återupprättas

2. Alla musik- och gudstjänst- och övriga församlingsaktiviteter (oavsett vilken ålder de riktar sig till) som har med jul att göra undviks helt under adventstiden (se ovan)

3. Församlingsarbetet bör läggas upp på ett sådant sätt att personalen kan använda adventstiden som vilo- och förberedelsetid och utvilad orkar deltaga ordentligt i julhelgens gudstjänster och jultidens övriga aktiviteter

4. Om julafton (rättat: inte juldagen, vilket jag först skrev) är söndag så firas dagen på förmiddagen med högmässa på fjärde söndagen i advent. Julböner firas under eftermiddagen eller aftonen

5. Församlingen gör en stor annonskampanj om allt detta strax före adventstidens början eller under dess inledning under temat Vi tjuvtittar inte på julklapparna

6. Domprosten låter sig intervjuas i lokalpressen och berättar om den nya reformationen

 

För en gångs skull känner jag mig på allvar som reformatorisk kristen!

 

- - - - -

 

* jag har ju som kära läsarna vet en funktionsvarierad hörsel. OBS! Inte hörselnedsättning

 

 

 

Jag säger bara: pust så skönt.

 

 

Nu återstår bara sista elektrikerarbetena, tapetsering och förmodligen golvslipning och lackering (och så lite lister förstås, men det räknas ju nästan inte). Och sen finns i alla fall en hypotetisk möjlighet att jag bjuder hem lite vänner på mat eller fika 😊

Jag har i hastighten råkat rekommendera den blogg som inte får rekommenderas. I två och ett halvt år har jag lyckats hålla mig nykter. Men nu tog jag ett återfall. Men det skedde så spontant och omärkligt att jag inte ens insåg det själv. Först igår, när jag skrev på bloggen och surfade runt lite i gamla inlägg för att påminna mig om vad jag tidigare skrivit, såg jag det. 

 

Alltså är det bara att vänta på ny anmälan till domkapitlet. Vem blir det som anmäler mig denna gång? En lokal kyrkopolitiker, eller en grannkyrkoherde som anser att jag ännu en gång varit ute på tassemarker, eller någon stiftsanställd som är trogen läsare av min blogg? Hjälpsamma personer är det ju gott om inom kyrkan.

 

Men nog tycker jag synd om biskopen. Nu när han har mindre än sex månader kvar av sitt episkopat, och vill börja trappa ner lite försiktigt och börja njuta av jordelivets sista vilotid; då ska han behöva ägna den sista biskopstiden åt ännu ett disciplinärende. 

 

Jag säger bara:

- Kära läsare, förlåt mig att jag så lät mig gripas av kunnigheten och insikten i ett blogginlägg att jag glömde att densamma bloggen inte får rekommenderas. Jag ska komma ihåg det nu: det är  bättre att kyrkligt folk lever i okunnighet och utan utmaningar.*

 

- - - - 

 

* alltså att man inte behöver möta något som är så där lagom irriterande att man måste tänka efter ett varv till, som min gamle kamrat skulle ha sagt

var temat under förmiddagen då domprosten och de två verksamhetsledarna (arbetsledarna) samlat all GUDM-personal* till gemensam information. Delvis har omorganisationerna att göra med att Björkskatakyrkan lagts ned. Det innebär ju i praktiken att ett helt f d distrikt försvunnit (även om det var ett tag sedan det ordet användes). Personal flyttas och inordnas i nya grupper mm. Repetition av vad medarbetares och ledares ansvar innebär.

 

Orkar jag bry mig alltför mycket? Svaret är ("tyvärr" eller "förståeligt nog" - välj själv): nej. Och det beror inte på att det som sades och tänkts ut var fel. Nej, det beror på att jag varit med om så otroligt många liknande omorganisationer i de församlingar där jag arbetat sammanlagt snart 39 år - och i svenska kyrkan som helhet. Känner man igen förhoppningarna att nu ska det bli ordning och reda respektive nu ska vi satsa framåt? Svar: ja. Har man mångfaldig erfarenhet av allt för det mesta fortsätter ungefär som förut? Svar: ja.

 

Efter genomgången sa jag till några vänner att det som mest kom i min tanke under genomgången var detta år blir jag 65.

 

Nu tycker måhända någon att jag verkar uppgiven. Inget kan vara felaktigare. Jag känner exakt samma översvallande glädje som jag gör varje morgon när jag ser solen gå upp.

 

När jag berättade min tanke för domprosten, så sa hon:

- Då (alltså när jag blivit 65) kommer du känna hur bördan ramlar från dina axlar och du blir fri och orkar med jublande ton jobba flera år till.

 

Den som lever får se.

 

- - - - -

 

* personal som arbetar med den s k kärnverksamheten  dvs Gudstjänst,, Undervisning, Diakoni, Mission

 

 

- så många besökare det blev på bloggen. Kring hundra per dag är det nog oftast numera, men lika nära 150 som 100 kräver nått speciellt. Kan det vara läsarnas förhoppning att Flanellskjortans dag ska innebära ytterligare kyrkopolitiska utgjutelser.

 

Ok. Då kan jag väl berätta att idag vid lunch då jag promenerade mot med kollegor avtalat näringsställe så mötte jag kyrkorådets ordförande (s). Men nu nog med kyrkopolitik.

 

Istället ska det handla om huset. Idag besökte jag byggfirma och valde takpanel till vardagsrummet. Senare under eftermiddagen fick jag hjälp av god vän köra hem densamma. Lite bildbevis kommer här.

 

Först hur elementen i torsdags återmonterades av rörkrökare  då ytterväggens insida gjorts klar.

Sen hur taket ser ut nu.

Sen panelen som ska spikas upp.

kommer idag att firas med lunch med goda vänner tillika prästkollegor.

 

F ö rekommenderas dagens blogg på Bloggardag. För den som vill veta något om sakernas sanna tillstånd alltså. Inte bara gissa eller önskedrömma.

 

F ö (II) var det igår, nyårsdagen, exakt 40 år sedan biskop Ingmar Ström höll den predikan* i Storkyrkan i Stockholm som på ett allvarligt sätt förändrade (läs: förstörde?) samarbetsklimatet inom svenska kyrkan.

 

- - - - - 

* predikan som också är det direkta skälet till att traditionen Flanellskjortans dag uppstod.

är det väl dags säga nu när t o m nyårsdagen är förbi. Tre gudstjänster har det blivit denna helg (som jag själv lett) + ytterligare 1,5 där jag var åhörare, i bönhuset.

 

Lördag kväll lyssnade jag på två predikningar i bönhuset. Roland Wälivaara och Sören Ylipää var kallade predikanter. Roland försökte - också genom personligt vittnesbörd - förmedla frimodighet när det gäller bönens möjligheter. Kl 14 igår började det med "jobbet" för mig. Nyårsbön i Ljusets kapell på kyrkogården. Inte så många deltagare. Faktiskt "bara" 10. Nu tror jag det är åtskilliga år sedan jag sist hade den andakten, men mitt minne är att då var det betydligt fler. Vad har hänt? Är det bara det att den äldre kyrkogående generationen sakta försvinner, den generation där en äldre kvinna som ville gå på dylik andakt drog med sig dotter och svärson och två barnbarn. Men nu då hon är borta så kommer inte de övriga fyra heller?

 

En matbit hann jag sen få i bönhuset innan det var dags för dagens andra predikogudstjänst. Jag lyssnade dock bara till en predikan och gick sedan över till kyrkan för att förbereda inför kvällens mässa. Efter en stunds samvaro med knytkalas-sallad var det dags för de samlade bönhusdeltagarna att gå över till kyrkan. Kl 21 mässa. Vissa år har mässan varit tidigare på aftonen. Att förlägga den senare upplever jag vara för ungdomarnas skull. Det passar sannolikt sämre för barnfamljer. Men i år hade man inget för det. "Bara" ca 200 kommmunikanter och ovanligt få ungdomar. Många av Luleåungdomarna lär har varit bortresta och många av dom som tidigare år kommit från andra orter hade tydligen egna möten.

 

Nå, jag predikade och celebrerade. Ingen tvekan om att det är roligt predika i dessa sammanhang. Min vän Erling Wälivaara tolkade predikan till finska. Roligt med en tolk som man väl känner. Hans broder, prästen Roland, distribuerade med mig. Det var verkligen en stor glädje få tjänstgöra tillsammans med honom som betydde så oerhört mycket för mig i min ungdom.

 

Hembjuden blev jag sen till god vän och f d arbetskamrat tillsammans med andra goda vänner. Vi noterade tolvslaget men gjorde inte särskilt mycket av det. Såg dock lite fyrverkerier från grannskapet genom köksfönstret.

 

Idag fick jag vänta länge på mässan. Kl 18 hade vi mässa i Hertsökyrkan. Varför vi sedan flera år firar nyårsdagens mässa kl 18 finns det minst tre olika förklaringar till. Och här gäller inte den västerländska förnuftsregeln att om det finns flera tolkningar så kan bara en vara sann; nej, här gäller den judiska tolkningsprincipen (enligt Göran Larsson): om det finns flera möjliga tolkningar så är alla sanna. Då blir det mer djup i ordet.

 

Nästen 30 personer var vi. Inte så illa för nyårsdagens kväll. Flera vänner som man inte dagligen möter. Ser man olika tecken på att Gud håller på forma något nytt?

Några av dem som tidigare oftast firat gudstjänst i den nu nedlagda Björkskatakyrkan har börjat dyka upp i Hertsökyrkan. Om dom fortsätter med det kan det bli till välsignelse. Ju fler som deltager desto stabilare blir ju gemenskapen och ju större bredd den får (åldersmässigt, socialt, yrkesmässigt) desto större är också möjligheten att en ny besökare finner någon att relatera till och bli kompis med.

 

Domkyrkoorganisten Markus spelade. Han var väl värd den applåd han fick efter postludiet.

 

Av någon anledning lyckades jag få in en älg i predikan. Bland gudstjänstfirarna fanns en som haft verklig närkontakt med älg. Det gav anledning till samtal på kyrktorget.

 

Nu gäller det år 2018. Det år jag kommer att fylla 65 (om Gud vill och vi får leva). Men en helg som denna lockar inte pension. Det känns som att det är  nu det börjar hända.