Ny fart

Kanske inte på mig men på arbetet i huset. Det hela har gått minst sagt på sparlåga efter det att jag fick de nya fönstren. Jag har ju varit krasslig i några omgångar och inte orkat så mycket. Men nu har jag i alla fall lyckats få hit en elektriker. Alltid fantastiskt att ha en yrkesman i huset som ser vad som bör göras, som vet hur han ska göra det och slutligen kan göra det. Lätt som en plätt. Det flesta av mina ideer om vad som borde göras blev snabbt ändrade. Två eftermiddagar har han hunnit spendera några timmar hos mig. Hoppas han kan avsätta så mycket tid i morgon att det blir färdigt. 
 
Sen återstår
1. Plasta in ytterväggens insida
2. Montera gipsplattor mm
3. Få hit rörmokaren som återmonterar elementen
Och sen (i valfri ordning)
4. Montera innertak
5. Få hit målare som tapetserar*
6. Byta parkettgolv.
 
Och sen är vardagsrummet snyggt.
 
- - - - -
 
* jag tapetserar aldrig själv numera även om jag kan. Det är inte värt det. Men det kanske jag inte säger när jag blir pensionär och har mer tid och mindre pengar. Gäller att få det gjort i tid.
 
 

Tre olika aktiviteter

dominerade dagen.
 
Först deltagande på vår öppna verksamhet Mötesplatsen i Örnäsgården. Men innan jag tog bussen på morgonen fick jag skotta fram bilen vilken jag skulle behöva efter lunch.
 
Hem på snabblunch alltså och sen med bil för hembesök på en plats lite på sidan om stadsbussarnas linjesträckningar.
 
Om aftonen for jag till bönhuset  för att delta i fredagstimmen. Men någon bibelstudiegrupp var det inte utan terminsavslutning med julspel av barnen. Bilder av ens egna söndagsskolavslutningar dyker upp i bakhuvudet. Trevlig kväll med intressanta, andliga, uppbyggliga samtal vid kaffebordet. Sådana samtal som man skulle önska oftare även i kyrkliga sammanhang.
 
Om bloggande hör till sådant som borde ske oftare får kära läsarna bedöma.

Katastrof

stod det i det SMS jag fick från äldste sonen i Mellansverige när Brynäs tagit ledningen över Luleå med fyra mål. När jag fick meddelandet satt jag redan på bussen hem. Jag och pensioerade kyrkoherden som brukar ses på hemmamatcherna allt som oftast hade båda gett upp och tillsammans gått från ishallen. Han till sin bil, jag till bussen. Väl hemma såg jag att Brynäs gjort att mål till. 1-6 slutresultat.
 
Vad ska man säga? Tur att hockey bara är en "världslig sak" som Karlsson på taket sa. Idag hade jag ett intressant samtal med en arbetskamrat. Sant uppmuntrande även om det var en del av det som jag normalt har allra svårast med både privat och yrkesmässigt, nämligen planering. Att få dela andliga erfarenheter och visioner ger en glädje som väl uppväger en hockeyförlust.

Jag känner mig som Valfrid Lindeman

Ni vet Hasse Alfredssons rollfigur som i olika berättelser ur sitt liv alltid råkade "knäppa ihop västen med gylfen."
 
Jag har nämligen opererats och är därför väldigt öm och stel i kroppen. En s k titthålsoperation var planerad men pga av diverse som något övergår mitt ytterst måttliga medicinska förstånd, blev det öppen operation. Lìte mer märkbara konsekvenser, två dygn på lassa istället för hemfärd samma dag och lite längre konvalescens.
 
Så nu sitter jag hemma och gör ingenting Goda vänner tog hand om mig första dygnet och gav mig sedan skjuts till söndagens gudstjänster; annan vän har idag skottat så det är möjligt köra ut med bilen - om jag nu skulle vilja det.
 
När jag är hemma från jobbet skulle jag ha tid jobba med huset. Tyvärr är det just sådant jobb jag bör passa mig för. Dessutom har jag ju svårt sträcka mig upp till taket eftersom jag "råkat knäppa ihop västen med gylfen."

Nu är det vinter

Nu har snön legat kvar i flera dagar. Och fortsätter att fyllas på. Så vackert att sitta i vardagsrummet och kunna se ut över de vita vidderna genom de nya fönstren.
 
Besök av yngre bror i helgen. Han kom från Umeå i fredags och vi besökte bl a mamma tillsammans. Sedan har han varit på lindyhop-kurs och kom åter till mig på söndag afton efter väl förrättat värv. Middag tillsammans och stimulerande samtal - som alltid. I morse tog han bussen hem.
 
Kyrkliga aktiviteter under helgen? Var iväg och välsignade ett hem i lördags. Firade högmässa i går. Drygt 30 personer närvarande. Ungefär som  det brukar vara då. Nu är det Bosses tur att leda högmässa två söndagar. Hembesök med sjukkommunion under eftermiddagen.
 
Nu börjar kyrkomötets andra session för året. Nu blir det debatter i plenum och beslut. Nu ska alltså en ny handbok antagas. Jag känner noll och ingen entusiasm. Annat var det inför antagandet av 1986 år handbok. Då var jag engagerad och gick in för saken med liv och lust. Vem har behov av ny handbok nu? Ett litet kompletterande tillägg till den nuvarande hade fyllt alla eventuella behov som kunnat tänkas. Men nya handböcker behövs väl regelbundet för Verbums skull. Särskilt om förlaget fortsätter med sin hutlösa prissättning. Om jag inte varit fast i annat denna vecka hade det varit lockande vara i Uppsala och sitta på åhörarläktaren under debatterna och följa med FK-gruppen på lunch och middagar.

Diskriminering

talade vi om på jobbet i onsdags. På vårt storkollegium där all personal är samlad. Med regelbundenhet ska det undervisas om saken och påminnas om att diskriminering, kränkning, övergrepp av vad slag det vara må, inte får förekomma. Inte från arbetsgivaren mot anställd. Inte anställda emellan. Inget fel i det.
 
En grupp som kan bli diskriminerad är inte dom som har en funktionsnedsättning, fick vi lära oss, för det uttrycket får inte användas, för ledet ned kan uppfattas som om det är sämre eller mindre värt. Däremot kan dom som har en funktionsvariation bli diskriminerade.
 
Alltså insåg jag att jag inte har en höselnedsättning utan en funktionsvarierad hörsel.  Alltid kul lära sig något nytt. Och den enda variation jag upplever är inte att jag ibland hör bättre och ibland sämre utan att det hela tiden blir sämre.
 
Och när man hör sämre så förskjunker man ibland i egna tankar när man inte orkar anstränga sig för att höra allt; och då tänkte jag att jag har väl blivit utsatt för kränkande särbehandling eftersom jag flera gånger under flera år till olika personer påpekat det svåra i att alltid höra allt som sägs just på storkollegier, utan att någon förbättring skett; och borde jag därför vara berättigad till ett skadestånd från arbetsgivaren.
 
Naturligtvis!
 
Alltså tycker jag - så här när vi just valt vår första kvinnliga biskop i Luleå stift - att arbetsgivaren borde utbetala det skadeståndet i form av att den funktionsvarierade på arbetsgivarens bekostnad får bjuda alla sina arbetskamrater på en öl på Bishops Arms.*
 
- - - - -
 
* om det är för att fira eller dränka sorgerna är upp till var ock en att själv bestämma. Här tvingar vi minsann inte in folk i något fack där alla måste tycka lika. Nej, vi gillar olika, som bekant. Något annat vore kränkande särbehandling.

Tv-Gudstjänster

- jag höll på att säga "i parti och minut" - var det idag. Jag blev tipsad om den senare av min moster. Den skulle vara från Arvidsjaur. Nyfiken slår jag på TV:n och hinner se slutet av den förra. Den från Uppsala Domkyrka. Precis hinner jag med att se när Antje och biskop Anders* välsignar i korus. 
 
Sen började jag titta på den andra. Besvikelse att den inte var från Arvidsjaurs kyrka, där mina föräldrar gifte sig och där jag varit så ofta och där jag själv lett gudstjänst min sista tjänstebiträdessommar 1978. Nej, istället hade man byggt ett slags mega-lappkåta där gudstjänsten firades. Tyvärr lyckades jag inte bli helt gripen då allt var på samiska så jag surfade ibland över till annan kanal och såg match om tredje pris i årets upplaga av TV-pucken. Dock såg jag min f d komministerkollega Birgitta Simma celebrera. Och såg en massa biskopar läsa välsignelsen (dock ej i korus denna gång) på finska, svenska och samiska (flera olika dialekter?)
 
Det kan inte hjälpas att jag inte känner mig ett med dylika gudstjänster. Och nu tänker jag på dem båda. Först den katolsk-lutherska och sen den samiska.  Jag kommer aldrig överens med gudstjänster som är mera - eller åtminstone lika mycket - manifestationer, för eller emot det ena eller det andra, som verkliga gudstjänster. Jag erkänner: jag känner mig obekväm (och väljer hellre hockey). Ska det vara gudstjänst så ska vi komma bara för att ta emot Guds nåd i ord och sakrament och för att tjäna Gud med våra böners och lovsångers offer. Så fort man blandar in nå't annat då man ska markera eller signalera eller i första hand göra det för någon viss kategori människor... nej! Inför Guds tron utan sidoblickar. En gudstjänst är en gudstjänst, inte en proklamation eller ett ställningstagande eller en sympatiyttring eller en markering.
 
På kvällen var jag i kyrkan. Utan sidoblickar. En vanlig mässa. Därifrån gick jag uppbyggd och förnyad. 
 
- - - - 
 
* den nitiske läsaren anmäler mig till domkapitlet för att jag inte skrev Anders och biskop Antje.

Umeå

är en trevlig stad. Ännu trevligare för mig eftersom mina två bröder med sina fruar bor där. Då och då far jag dit i något ärende och bor då ibland hos tvillingbrodern och ibland hos yngre brodern. Nu har jag varit där igen. Bodde hos nästan jämnårige* brodern denna gång.
 
Skälet till besöket var att (något försenat) fira födelsedagar. Att tvillingbrodern och jag fyller år samma dag är kanske inte så konstigt, men att yngre svägerska har födelsedag samma dag är ju bara roligt. De försenade födelsedagarna firades å trevlig restaurang där man fick äta trerättersmiddag med 3-4 alternativ per rätt och där det till varje alternativ serverades ett speciellt vin utvalt för just den rätten. Roligt och spännande - och trevligt, givetvis. Dagen efter samlades vi åter alla fem men hemma hos tvillngbror och äldre svägerska denna gång. Min yngre bror planerar Luleåbesök om två veckor så släktträffen fortsätter. Att ha syskon är verkligen en välsignelse att glädja sig över. 
 
Idag for jag hem. Lyckades passa tiden så att jag kunde stanna till och gå i kyrkan i Skellefteå. Strax norr om sagda stad mötte jag en motorcyklist på E4. Torr vägbana. Oj, vad det kliade i fingrarna. Men när jag närmade mig Luleå var vägen fuktigare och det såg ut som isfläckar på sina ställen. MC-drömmarna snabbt bortblåsta.
 
En dag återstår av helgen. Då blir det mässbesök (i Skellefteå St Olov var det bara söndagsgudstjänst). Kanske ska jag säga att det troligen blir i Bosses kyrka eftersom han numera har gudstjänst i min kyrka lika ofta som jag?
 
- - - - -
 
* det skiljer 30 min

Vilken tabbe.

av Tobbe😀
 
Åt palt till lunch. Två st Strömlida - den godaste palt man kan köpa. Inget fel i det.
 
Nej, tabben var en annan. Ända sedan jag var barn har har jag haft följande princip:
- första palten äts med smör (motsvarande)
- andra palten äts med lingonsylt.
Så här jag gjort exakt varenda gång jag ätit palt så länge jag kan minnas.*
 
Men inte idag. Vilket oacceptabelt brott mot den tro och ordning som alltid gällt. Vad hände? När jag tagit första palten ur grytan så sträckte jag mig i tanklöshet efter lingonsyltsburken som jag just tagit ur kylen och ställt på bordet. Och vips så var palten översållad med sylt. Första palten!
 
Sådant får bara inte hända! Ett misstag som inte kan utplånas genom ett enkelt tryck på delete-knappen. Allt förlorat. Ingen idé kämpa för några högre ideal. 
 
Nu kan jag lika gärna sluta vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* också. Och lika gärna rösta på sossarna i kyrkovalet. Allt är ju ändå förstört.
 
- - - - - - 
 
* skulle jag till äventyrs någon gång tidigare här på bloggen skrivit om att jag av misstag svikit mina principer i detta avseende, så visar det bara ännu tydligare hur traumatiskt detta är för mig; ev tidigare syndafall är helt förträngda!

En blandad dag

blev det idag.
 
Förmiddagen närvaro på Mötesplatsen, som vi kallar en öppen gemenskap vi har i Örnäsgården. För ovanlighets skull en öppen samling med mest män. Inledning med sång, bibelläsning och bön nere i kryptan. Sen samtal kring kaffeborden. Några kom och några gick och några kom senare. Hur många vi sammanlagt var tappade jag räkningen på. Tvingas erkänna att för en person med dubbla hörapparater är en surrig miljö av denna typ inte idealet. Men trevligheten var det inget fel på. Fick t o m lite motorcykelsurr med en av besökarna.
 
På vägen hem på lunch slank jag in på Kronan. Där träffade jag kära kristna vänner som var i färd med att köpa två möbler. Eftersom min halvkombibil var mycket mer lämpad för möbeltransport än deras egen så fick jag ge en hjälpande hand. När jag berättade vad jag skulle göra på kvällen så beslöt dom på stående fot att infinna sig. Vilket dom också senare gjorde.
 
Eftermiddagen lite vila och förberedelse för nämnd kvällsaktivitet som handlade om att jag talade i vuxengruppen på Fridsförbundets Fredagstimme om 
Den kristens lidande.
 
Näst efter bikten är detta det ämne jag oftast hållit föredrag om. Vi planerade en fortsättning nästa fredag. Man får se om den planeringen håller. 
 
Nu blir det en ledig dag. På söndag högmässa i Hertsökyrkan.
 
 
 

Åter på jobbet

Efter två veckors sjukskrivning. Oj, så fort tiden går. Inledde arbetet med att i morse leda mässa vid personalsamling. Eftersom det var min födelsedag onsdag så valde jag skämta lite i psalmvalet.*
 
Efter mässan var det storkollegium med diverse information om nya administrativa rutiner. Jag tvingas erkänna att så här ett drygt halft dygn efteråt så är det inte mycket som finns kvar i skallen. Men det finns ju alltid vänliga själar att fråga.
 
Vid efterföljande apt för personalen inom område öst avslöjades en del personalnyheter, bl a att arbetskamrat avser gå i pension. Blev jag sugen göra detsamma? Det är frågan. Men på söndag är det min tur celebrera i kyrkan. När man närmar sig en mässa finns ingen längtan bort.
 
Fem arbetskamrater gick sedan och åt lunch tillsammans. Roligt. Sen för jag hem och vilade en stund eftersom arbetsdagen skulle bli sen.
 
Efter en stund till åter på jobbet för förberedelse av kvällens alphaarbete. I den fortsättningsgrupp jag leder talar vi om bön denna termin. Om Fader vår i kväll.
 
Så var den arbetsdagen slut.
 
- - - - - - -
 
* se kommentarer t föregående inlägg

Vad ska man skriva om?

När man tycker att man inte har något att skriva om.
 
Söndagen. Höll på att försova mig. Visar väl hur kraftlös jag fortfarande är. Men när jag kom till kyrkan bra många minuter försent så sjöng man ännu på den långa ingångspsalmen 168. Alla verser, så jag hann vara med på en och en halv vers på slutet. Ca 30 deltagare var vi. En av gudstjänstfirarna hade gjort fina prydnader tillsamman med ljus i olika storlekar, vilket vid kyrkkaffet såldes till förmån för Världens barn. Fint initiativ.
 
I övrigt försöker jag ta det lungt eftersom jag är sjukskriven t o m i morgon för att återhämta mig. Det hade jag iofs inte mycket för eftersom jag ändå skulle varit ledig lördag - tisdag.
 
Nåja, ett och annat måste jag väl göra så jag inte blir helt försoffad. Rev ner lite plattor från innertaket i vardagsrummet i fredags (inte särskilt tungt arbete, dom ramlar ju ner av sig själv) och körde dem till återvinningen i lördags. 
 
Nu sitter jag och tittar i taket och funderar hur stor del av isoleringen som måste bytas, anfrätt som den delvis är av tidigare års vattendropp från takkupan.
 
Och tittar jag inte på det så tittar jag ut genom mina nya fönster. Så fantastiskt se så mycket natur när man kikar ut, även om naturen mest består i en fjärd som håller på att växa igen. Än kan jag se en hel del vatten, men ack, hur länge.
 
Kyrkovalet kan man också skriva något om. Valet till kyrkomötet är inte helt färdigräknat. Mandatfördelningen är väl i princip klar  (vi i Luleå stift behåller vårt mandat) men hur kryssen slår vet man ännu ej säkert. Stiftsvalet är dock klart. Jag får en ordinarie plats denna gång. Efter Maria Andersson som stod etta på vår valsedel. Noterbart att Frimodig kyrka ökade med ca 500 röster i stiftsvalet.
 
Resultaten lokalt - Nederluleå, där jag bor och Luleå Domkyrkoförsamling, där jag är anställd - bryr jag mig inte så mycket om. De som hamnar i kyrkoråden kommer på sikt - om nuvarande medlemsutveckling håller i sig - mest att få administrera neddragningar. Några stora och tydliga profilerade nysatsningar finns det knappast längre utrymme för
 
Lycka till!

Hockeykväll

var det. Luleå tog emot Djurgården. Lite mål. 0-0 efter två perioder. I mitten av tredje kom äntligen mål för Luleå, men med bara några minuter kvar kvitterade Djurgården med målvakten ute och sex man på plan. Mållös förlängning och Luleå vann straffarna. 
 
Flera bekanta träffar man som vanligt. På hemfärden med hockeybussen satt jag och tänkte på det faktum att man åker buss gratis till och från match. Men det är väl de beslutande som vill uppmuntra bussåkandet för att få bort en massa bilar. Tänk om det skulle bli så många som går i kyrkan att kommunen erbjuder gratis buss. Det vore nåt!
 
Men innan jag tänkte på det, och innan jag ens åkt till matchen hade jag besök av goda vänner som kom för att se ombyggnaden i huset. Det verkar som att jag fick godkänt.
 
I morgon firar vi mässan i Hertsön kl 18. På förmiddagen går vi nämligen i Domkyrkan där det firas ortodox gudstjänst kl 10.
 
Igår kväll hade vi vår årliga surströmmingsfest i Hertsökyrkan. Lite färre deltagare än tidigare år. En tidigare trogen gudstjänstdeltagare som fyller jämna år i dagarna bjöd på tårta. Det tackar vi för. En av församlingens förtroendevalda - s k  kyrkopolitiker - kom frivilligt och hjälpte till med förberedelsearbetet. Det tackar vi också för men beklagar att hon inte hade tid stanna och dela gemenskapen.
 
Kanske värvade vi under kvällen ytterligare några deltagare till alphagruppen.
 
Får avslutningsvis lust dela ytterligare en bild - inifrån denna gång - av den nya situationen i huset. Div arbete återstår som synes. Men härlig känsla - i ett litet skruttigt radhus.
 
 
 

Besöksstatistiken for i topp

Fem gånger så många besökare som normalsnittet blev det igår. På denna ringa kulturblogg alltså. Så många besökare har jag inte haft på bloggen sidan mitten av juni 2015, då jag enligt vän och kollega i trakten varit ute på tassemarker. Gissar att det även denna gång är någon som tipsat om nåt på bloggen i det sammanhang där människors s k liv lär levas numera, dvs på Facebook.
 
Vad var det som tilldrog sig uppmärksamhet? Var det att jag förklarade mitt bristande förtroende för det genompolitiserade s k kyrkomötet? Eller för att jag skojade om en utomordentligt välkänd händelse med anknytning till visst parti?*
 
 
Den som lever får se.
 
Jag ber bara kära läsarna att ha förbarmande med vår biskop och låta honom få ett vilsamt sista arbetsår innan pensioneringen. Inga onödiga anmälningar alltså.😃
 
- - - - - - -
 
*jag nämner det inte vid namn för att undvika att ge det onödig reklam.

Lite skryt

Även om min verkliga insats (hittills) mest är att ha övertygats av en försäljare, och blir - att betala! Jobbet har gjorts av två snickare/montörer.
 
Så här såg mitt lilla radhus ut från baksidan förut.
Tyvärr lite snett fotat så hela väggen och vänster fönster syns inte.
 
 
Och så här ser det ut nu.
 
Fint tycker jag. Bara nu inte det hela förstörs av en massa folk som kommer och övertygar en om att man ska hänga upp en massa gardiner som bara kommer att skymma utsikten när man nu efter 30 år äntligen kommit sig för att såga hål i väggen för att få - utsikt!
 

Bara så du vet

...i predikoturerna idag (nu: snarare igår, alltså fredag) står att jag leder högmässa i Hertsökyrkan på söndag. Det är rätt. Det kommer jag att göra (om Gud vill och vi får leva). Frågan är dock om jag ska anstränga mig göra gudstjänsten riktigt kort - så den är klar kl 12 när delar av byggnaden börjar användas som vallokal; eller om jag ska dra ut på gudstjänsten så det märks i all pinsamhet att de kristna* firar gudstjänst i själva kyrksalen samtidigt som väljarna väller in för att bestämma över församlingen?
 
...men det står också att jag ska predika hos Luleå Fridsförbund senare under eftermiddagen. Den uppgiften var rätt men är nu fel. Jag har bett att få bli befriad från den uppgiften, vilket beviljats
 
...oavsett om det står något någonstans eller inte så är det alltså kyrkoval på söndag. Då ska du rösta på Frimodig kyrka. (På de lokala ställen där FK inte ställer upp får du ta näst bästa, eller - om alla alternativ är helt värdelösa - blankrösta.)
 
- - - - - - 
* den ringaktade s k "tio procent", enligt (s) toppkandidat Maria Johansson Berg

Blandade tankar på söndag

Den rubriken tror jag mig ha sett på annan blogg. Nu knycker jag den.
 
1. Det har varit dåligt väder idag. Stark vind och mycket regn. Hoppas det kan fylla den goda funktionen någonstans i landet att fylla på grundvattennivåerna. Annars är det ju helt meningslöst. Alltså blev det bil till kyrkan så jag slapp gå ändå till högskolan för att ta bussen. Alltså misslyckades jag från första dag i mitt försök att på prov leva helt utan bil. Ett tag har jag nämligen tänkt försöka det nu när jag köpt motorcykel igen. 
 
2. Högmässan idag leddes av Bosse. Han hade förutspått att det blir kort predikan när evangeliet bara var en vers. Men han tog hjälp av GT-texten om hur profeten Jeremia räddades ur brunnen. För mig helt nya infallsvinklar. Riktigt uppbyggligt.
 
3. Efter kyrkkaffet var det kyrkvärdsträff. I samband med det presenterade en av kyrkvärdarna sin idé till mer permanent fastsättning av våra ikoner. Jag hjälper honom gärna förverkliga det. Om han vill/behöver ha hjälp.
 
4. Hembesök sen och sen besök hos mamma. Får man räkna det som tjänsteärende när man besöker sin egen mor. Hon är ju a) gammal b) f d trogen gudstjänstbesökare c) församlingsbo d)
kyrkoavgiftsbetalare.
??
Nå, jag är ledig idag så det spelar ingen roll.
 
5. Sen for jag hem och märkte att det fuktat på insidan runt fönsterkarmarna i vardagsrummet. Och eftersom jag rivit en del kring fönstren så kunde jag nu förstå problemet i hela dess vidd. Lämpliga motåtgärder sätts in i samband med fönsterbyte.
 
Aldrig får man vara helt glad. Men man kanske blir glad när saken åtgärdats. Eller när man tagit en MC-tur eller när det gått bra för Frimodig kyrka i kyrkovalet - pga din röst!

Dubbel glädje

men bara av vanligt jordiskt meningslöst slag, inget "i jämförelse med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår". 
 
Var ute med näst äldsta dottern och bjöd henne på middag å ett av stadens lämpliga ställen. Där kom vi att prata om div. När dottern fick klart för sig den ytterst angelägna dag vi idag firar, förklarade hon omedelbart sin beredvillighet bjuda sin fader, prästen, på en öl. Problemet var bara att fadern hade bil för att bekvämt kunna hämta och skjutsa dottern till och från middagen. Hon erbjöd sig då bjuda sin fader på desserten istället. (Första glädjen).
 
Vi ordnade det så att hon swishade lämplig summa till mig då jag i övrigt tagit hand om notan. Alltså fick jag för första gången använda swish på riktigt! (Andra glädjen). Och notera att det var ett barn som swishar en förälder, inte förälder till ett barn, vilket tidigare för mig förklarats vara det verkliga skälet ha swish; att kunna hjälpa sina barn ur tragisk belägenhet när dom sms:ar "snälla pappa, swisha lite pengar, jag är utan och har inte till buss/tåg/taxi"; vilket länge var den bestämda anledningen för mig att inte skaffa swish så att inte barn skull ledas tro att det alltid finns en lättillgänglig hjälp när man klantat till det. Men nu var det alltså barn som swishade förälder, som sagt. 
 
Riktigt roligt vara modern. Men i teologiskt avseende blir jag det aldrig. Nån ordning får det vara.
 
Lite allvarligare samtal blev det också - och då blev det djupare glädje - utifrån det brev jag fick (och bloggade om) för en vecka sedan. Med det brevet fick jag nämligen också en gåva med orden " om det inte passar kan du ge det till ett av dina barn" - vilket jag gjorde och det mottogs väl - "och berätta om mig att går komma igenom en svår sorg" - trösterikt ta del av.

Bemärkelsedagar

infaller nu på löpande band. 
 
Är det kanske det faktum att renovering i huset pågår med allmän upplevelse härstädes av byggarbetsplats som gjorde att jag missade 30-årsjubileet den 1 september av min och familjens inflyttning i det lilla radhus jag fortfarande bebor. Nu börjar jag verkligen bli en av de äldre (räknat i boendeår, inte levnadsår) i kvarteret (men det gäller nog även vad levnadsåren beträffar). I min radhuslänga är det bara närmaste grannar som bott längre än jag. I huset framför ingen.
 
Så var det med det. Hur länge bor man kvar är frågan. Att äga ett hus i denna stad är ju att sitta på en förmögenhet. Men det blir väl roligt för barnen en gång. Ett egoistiskt alternativ är ju att sälja huset och köpa en betydligt billigare bostad i mindre grannkommun. Boden, närhet till barnbarnen, men tänk om barnafadern plötsligt får kommendering till Gotland och tar familjen med sig. Kalix? Dom enda människor med Kalixanknytning som jag känner bor i Luleå! Älvsbyn skulle ju innebära mångfaldiga tillfällen sitta och ljuga med gammal kamrat. Problemet är bara att när man då får lust ta en tur med motorcykeln så kan man inte ha sin gamle kamrat i Älvsbyn som lämpligt utflyktsmål. Fördelen skulle dock vara att vi på IBAPABD - vilken råkar infalla just idag 9 september - ömsesidigt kunde uppfylla våra förpliktelser mot varandra utan oro för hemkörningen.
 
Så kom jag då osökt (?) in på den angelägna bemärkelsedag som denna dag infaller. Alla kristna med gott humör vet sina skyldigheter gentemot de präster dom uppskattar (om det längre finns några sådana, vill säga).

Personaldag

var det idag. Vi började i domkyrkan med morgonbön, fint genomförd av domprosten. Möjlighet fanns även att på karismatisk vis bli smord med olja för delaktighet i den Helige Andes uppmuntran och tröst. Den chansen tog jag vara på.
 
Sedan kom arbetskamrat representerande begravningsverksamheten och berättade om det som vi numera kallar gamla kyrkogården i stan. Och om gamla kapellet och krematoriet därstädes. Det femte krematoriet i landet och det första i Norrland. Det börjar snart vara 30 år sedan det togs ur bruk. Ett av mina minnen därifrån är hur jag i min ungdom (alltså då jag var rätt ny präst ca 27 år gammal) glömde en begravning och blev uppringd av entreprenören och kom en halvtimme försent och organisten fick sitta och orgla för att sysselsätta de anhöriga.
 
Att man under densamma byggnadens första tid kunde ha ordningen att kistan sänktes ner en bit i de anhörigas åsyn för att simulera gravsättning det bekräftades av en av krematorievaktmästarna vid vår kyrkogårdspromenad lite senare; men att man skulle kunnat se eldslågorna från ungnen rakt under kistan, det förnekades redan vid föredraget i domkyrkan, och den sanningen kunde man sen bekräfta med egna ögon: krematorieungnen ligger inte rakt under det som var kistans plats vid begravningsakten.
 
Andra halvan av förmiddagen promenad på kyrkogården alltså med möjlighet beskåda vissa bemärkta personers gravar. Bl a såg jag stiftets förste biskops, Olof Bergqvist, grav. Lite samhörighetskänsla blir det: han prästvigde min farfar. Men prästvigningen skedde i Stockholm. Eller var det Uppsala? Eller var det så att den altaruppsats inför vilken vigningen skedde, då fanns i Uppsala domkyrka men sedermera flyttades till någon Stockholmskyrka? Eller var vigningen i Stockhokmskyrka vars altaruppsats tidigare varit i Uppsala domkyrka, så det trots allt var lite domkyrkokänsla? Pappa borde levt och kunnat redogöra - igen - för saken. På något sätt var det och inte i Luleå. Bergqvist var riksdagsman tycks periodvis varit i huvudstaden lika mycket som i sitt stift. Var min prästvigningsbiskop Stig Hellsten är begravd vet jag också. Det är på nya kyrkogården på Hertsön. Men var vilar de övriga lulestiftbiskopar som redan är avlidna, Jonsson, Hylander och Brännström? Vet inte. Gripande också att se den grav där relativt nyligen en person gravsatts som i sin ungdom var fånge i Auschwitz. Ett och annat får man fundera på när man på en kyrkogård ser namn och ålder och yrken. Tex en kvinna som dog 1947 i 75-årsåldern som varit rektor. Hon måste ju pensionerats på slutet av 30-talet. Kanske inte helt vanligt att en kvinna nådde den sortens position på den tiden.
 
Råkade också se gravsten för gammal arbetskamrat från Nederluleåtiden på 80-talet.
 
Eftermiddagen fri för egna eller grupp-aktiviteter. Helst med något friskvårdsinslag. Förhandsröstning i kyrkovalet var även tillåten aktivitet. Min eftermiddag blev:
- buss till Gammelstad och lunch på Pizzeria. Där träffade jag kyrkopolitiker från stort parti som jag tidigare kyrkoval debatterat en del med i pressen (kanske ibland i ganska skarpa ordalag). Men vi har känt varandra länge och vid personliga möten är det alltid roligt. Hon hade sett bilden av min nya MC här på bloggen.
- förhandsröstning i Petrigårdern. (Jag hade iofs kunnat förhandsrösta även i Domkyrkoförsamlingen, vilket varit närmare, men det är ju mer äkta åka till sin (folkbokförings)församling. Och hade jag inte farit till Gammelstad hade jag inte kunnat göra nästa del, vilket väl var själva poängen med eftermiddagen.
- promenad hem efter naturstigen från Hägnan till Porsön. Trevlig upplevelse det med. Otroligt vad Gammelstadsviken vuxit igen.
 
När jag kommit till fågeltornet valde jag ta den handikappanpassade promenadvägen ut till parkeringen vid Haparandavägen och gick sedan via Björsbyn hem, istället för att fortsätta naturstigen fram till Vänortsvägen och gå hem via Aurorum och LTU.
 
Men det man numera alltmer störs av är all hästskit på nya promenadvägen genom Björsbyn. Det finns ju flera stora stall med åtskilliga hästar i Björsbyn och därmed mycket ridning och hästskitande på promenadvägen. En halv tröst är att någon regelbundet sparkar/skrapar skiten mot dikeskanten. Men ta en promenad från Haparandavägen åtminstone fram till kommunens växthus eller förbi Liras fotbollsplaner och se hur mycket hästspill som redan är nedskrapat i de fina stenbelagda vägkanterna. Och det bara ett år efter det att nya promenadvägen blev färdigställd. Hur mycket kommer det vara om fem år? Varför gäller inte för hästägare detsamma som för hundägare : ta upp skiten efter ditt djur!?
 
Nu blev jag arg. 
 
Bort med hästskiten från promenadvägen! Och bort med (...) från kyrkan. Alltså röstar du på Frimodig kyrka i kyrkovalet!
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0