Torbjörn Lindahl

- om det blir fler orkaner i Karibien/USA 

- om det bli mer oväder närmare till

- om det blir varmare

osv.

 

Jag har nämligen varit ute och åkt motorcykel. Helt i onödan. Efter flera dagars regn var det idag uppehållsväder, torra vägbanor och soligt t o m - vissa stunder. Då kan man inte låta bli att ta en tur med hojen. Som sagt en helt meningslös tur om man tänker att man borde hamna någonstans. Inte ens hamnade jag hos min gamle kamrat för en stunds ljugande, vilket kunnat vara synnerligen stimulerande så här i kyrkovalstider. Nej bara runt stan. Över båda broarna i Gäddvik, men aldrig över Bergnäsbron. Gammelstad (2ggr). Rutvik, Storheden (2 ggr), Sunderbyn, Notviksrondellen med rostbollen (2ggr) var platser som passerades. Slutlig tankning vid mack (nämner inte vilken för att inte göra otillbörlig reklam) vid Mjölkuddsrondellen innan sista halvmilen hem.

 

Jo, det känns som att jag behöver mer övning. Men, oj, så skönt det är. Vilken avstressad känsla efteråt. Nästan som ett träningspass på ett gym kan jag tänka.

Du trodde väl inget annat. Norrut den här gången. Mot Björkskatan, upp och ner på Ormberget - bilvägen, inte slalombacken! - sen via Benbyn -Örarna till Persön. En bit efter E4 och sen gamla - kurviga! - vägen via Sundom till Råneå. Sen mot målet: god vän i Prästholm. Årligt besök med MC hör till. Men förra året blev det inget MC- besök. Av förklarliga skäl. 

 

Hemvägen direkt efter E4. 

 

Helt klart är jag lite ringrostig. Men ringrostigheten märks ju mest när man ska manövrera hojen i låg fart. Att köra 110 på E4 är inte särskilt svårt. Nöjet lika stort som alltid. Eventuell rädsla - som bortblåst.

där jag inte bara körde runt stan utan såg till att jag hamnade nånstans. Givetvis blev det ett möte med min gamle kamrat.

 

Tog ut en ledig dag idag då det som normalt brukar fylla onsdagarna inte kommit igång för terminen. Vädret såg lovande ut på förmiddagen så jag började smida MC-planer. Efter lunch mulnade det dock och det kändes mer osäkert. Andra halvan av eftermiddagen blev det bättre igen och motorcykeln kom ur garaget.

 

Rätt blåsigt på vägen till Älvsbyn. Men fram kom jag lyckligt. Fick några timmars samvaro med min gamle kamrat, inklusive deltagande i veckomässa som han ledde kl 18.30.

 

Hemfärden gick också bra. Lite svalare men mindre blåst.

 

Även igår var jag med om en mässa. Eller kanske det ska kallas liturgi. Men då var jag bara deltagare, inte kommunikant. Det var den koptiska gruppen som lånade Hertsökyrkan. Deras präst kommer förbi ca en gång i månaden. Sannerligen gäller där den princip jag läst om på en ortodox hemsida (Gäst och främling): "finns det ett längre sätt att säga någonting på så kommer de ortodoxa att använda sig av det". Men det intressanta med den koptiska gudstjänsten var kommunionen. När alla hade kommunicerat så hade prästen konsekrerat bröd och vin över, då fick folk komma fram en gång till (och en gång till?) tills allt var slut. Gärna upplåter jag kyrkorummet igen för de koptiska kristna och gärna deltager jag igen.

 

När jag kom hem från Älvsbyturen ikväll låg några buntar Frimodig kyrka-valsedlar till kyrkovalet på min bro. Levererade av någon av vännerna i gruppen. Nu fick jag därmed osökt anledning påminna dig om att rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet.

 

Ordningen återställd även på det planet!

 

 

 

Efter några mil under eftermiddagen då hojen köpts, och nu efter ytterligare några mil efter middagen så säger jag bara:

- Oj, så avstressande det är att få ge sig ut  på en tur. Man känner sig direkt som en ny människa.

 

Tänk om det vore lika enkelt att återställa ordningen i Svenska kyrkan vad gäller

1. Tron

2. Bibeln

3. Bekännelsen

4. Ämbetet

5. Sakramenten

6. Äktenskapet

7. Beslutsordningen

 

Då skulle jag gladeligen satsa lika mycket som jag lagt ut på hojen. Men för att återställa ordningen i kyrkan krävs ett gediget jobb. Det börjar 17 september när du röstar på Frimodig kyrka.

Jag har svårt att helt komma från tanken på ny motorcykel. S k anabol moped som min gamle kamrat brukar uttrycka det. I ett år har jag nu regelbundet tittat på annonser på nätet. Några gånger har jag varit riktigt sugen. Några har jag ringt på. En har jag tittat på. Ofta har jag också tänkt (i alla fall försökt tänka) att nu är det färdig-haft med motorcykel. Men så kommer längtan tillbaka. Jag menar, tänk om man aldrig mer får stå på Storgatan i Älvsbyn och ljuga en stund med sin gamle kamrat under första majrundan. Hur kul vore det på en skala? Inte kul alls. Och tänk nu när man snart blir pensionär och själv styr sin sommartid; att kunna ta en tur söderut och besöka OAS-möte varje sommar. Ja, tänk att bara kunna fara hemifrån helt utan vettig anledning och komma bort från alla funderingar om det eventuellt är dags att dammsuga.

 

Och dessutom skulle det få mycket positiva andliga följder. Alla mina vänner skulle börja be intensivare :)

I en blogg som jag för säkerhets skull inte ens nämner och under inga förhållanden rekommenderar  har det skrivits om MTD. Vilket uttydes Moralistisk Terapeutisk Deism. Det skulle vara religionen för dagen. Den som sakta, och för många oförståeligt , tar över västerlandets kyrkor. Jag motsäger inte detta påstående. Det finns alldeles för mycket moralism och terapi och allmän Gudstro (utan profilerad Jesustro) i det som sägs vara kristendom.

 

Men varför MTD? Kunde vi inte istället kalla det TDM  - Terapeutisk Deistisk Moralism? Då skulle det nästan låta som Yamaha-motorcykelmodellen TDM 900. Jag menar det är ju nästan terapi att köra MC. Det har jag påstått många gånger. När man känner vinddraget så är det som om alla bekymmer flyger bort. Bättre terapi finns inte. 

 

Och god moral måste man ju ha som MC-förare. Så man inte kör för fort eller kör ihjäl någon. Och Guds beskydd behöver man.

 

TDM. Den nya religionen. Och inte mer än rätt att vi ger Yamaha lite smygreklam. Dom tillverkar ju både pianon och flyglar - som finns i många kyrkor.

 

TDM 900 är faktiskt en modell jag funderat på - vid sidan av Honda Transalp (som jag hade förut) eller Suzuki V-Strom. Undrar hur vi ska få dom motorcyklarna att bli religiösa?

att jag hade kommit över min längtan efter en ny motorcykel. Jag trodde det när den som jag ett tag tittat på försvann (från blocket-annons). Men så visade sig inte vara fallet. Jag har inte kunnat låta bli leta igen bland annonserna och i eftermiddags sa jag för mig själv

- Om det nu finns en hoj som jag är beredd köpa då tar jag den.

Och det fanns det. Bara några mil från min gammelsvåger som jag ska snabbesöka i början av nästa vecka. Vad säger man då?

Och nu kliar det i fingrarna eller vad det nu gör. Alltså när man ser allt fler motorcyklar på vägarna. Och just idag. När det dessutom var första maj-rundan. Givetvis saknade jag att inte åka den. Vilket därmed innebar missad chans till en stunds ljugande med gammal kamrat i Älvsbyn.

 

Men kanske kommer det bättre tider. Både i höstas och under senvintern har jag åtskilliga gånger tittat på begagnade hojar i Blocket-annonser. Några har väckt mitt intresse. Men många finns för långt bort i landet. Och när jag nu ser att några av dem jag tittat ordentligt på också har annonserat prissänkning, då börjar hjärtat slå fortare.

 

Tänk om....tänker jag.

 

Biskopsvalsturne genom stiftet på motorcykel. Det vore väl nånting! Man kunde ju ta valrörelse för kyrkovalet samtidigt. Rösta på Frimodig kyrka.

- Ska jag köpa ny MC?

 

Erkänner att det kliar i fingrarna. Idag har jag t o m ringt på en annons efter att under sista veckorna spanat in hojar på Blocket. Men en sak är säker, det blir med ABS den här gången. Har man en gång tvärnitat omkull sig finns inget alternativ. Jo, att öva inbromsning under sakkunnig ledning. Alltså borde det bli broms- och kurvkurs i SMS:s regi. Men dessa två utesluter inte varandra. Som tur är! Men det förutsätter att man har en hoj. Vilket märke och modell dräglar jag just nu över? Det avslöjar jag inte. Men inte samma modell som sist.

Hem från Umeå alltså. Idag, inte igår. Då var det snabbtur till Umeå. Idag från Umeå. Men inte lika snabbt. Hela dagen tog det.

 

Började morgonen vid diskbänken när broder och svägerska gått till jobbet. Sen for jag själv till affärsområdet vid Ersboda och besökte div affärer. Dels det jag tänkt göra och dels i en affär som jag bara vips befann mig i så fort jag såg skylten: North Bike. Klar julaftonskänsla. Massor med hojar. Nya och begagnade. Bland de senare fann jag en likadan som den jag hade. En årsmodell yngre men körd 6000 mil mindre. Snygg färg också. Såg dessutom en annan hoj som väckte lite intresse, Honda Varadero 125. Betydligt nyare och ännu färre mil och billigare. Så lite som jag kört på senare år och så pass korta turer som det oftast blivit så kunde jag nöja mig med en 125:a. Och denna är ju osedvanligt fullväxt för att vara lätt MC. Om jag nu ska ha nån ny hoj. Gäller bara att ortopeden får ordning på min högerhand först. Annars orkar jag inte bromsa ordentligt. Men det gör kanske ingenting. Särskilt som olyckan i somras berodde på att jag bromsade för hårt och inte kunde hantera att hjulen låste sig. Viktigare att jag kan gasa. "Gasen är motorcyklistens bästa vän" som en instruktör sa på en kurs jag gick för några år sedan.

 

Sen passade jag på att ta en hamburgare på Frasses och passade även på tappa mobilen på stengolvet så glaset sprack. Men att använda telefonen för bloggning funkar ändå.

 

När jag så äntligen var klar att fara hem då kom jag på att när jag ändå befann mig i södra Västerbotten då kunde jag passa på besöka goda vänner i den relativa närheten Trevligt och intressant det med. Och gav upphov till funderingar av mer andlig art. Dom väver jag kanske någon gång in i annat inlägg. Nu berättar jag bara på vad man tänker varje gång man kör E4 mellan Skellefteå och Umeå: varför är det så dålig väg? Mycket sämre än Luleå-Skellefteå. Ja, jag skulle säga att E4 genom Västerbotten är den enskilt sämsta biten på hela sträckan Haparanda-Stockholm. Kurvig, backig, smal, långa 90-sträckor och ont om omkörningsmöjligheter. Varför? Vill inte Skellefteborna och Umeborna ha med varandra att göra? Nej, tydligen inte. Och om man betänker att publiken på Skellefteås hemmamatcher (hockey) skriker "Hata Löven!"  (Björklöven, Umeålaget) osvsett om det är Luleå, Djurgården eller Frölunda som står för motståndet då begriper man orsaken till E4:ans skick söder om Skellefteå!

Eller ingen? Det är frågan.

 

Idag var jag in på två olika MC-affärer i stan och såg åtminstone några som mycket väl skulle kunna bli efterträdare till min hittillsvarande. Frågan är bara om jag är beredd satsa vad som krävs

Ekonomiskt alltså.

Och om jag tror mig om att köra så mycket att det är lönt. Men rädd? Nej, inte. Tanken på en MC-tur lockar lika mycket som förr.

 

Men någon mer körning med gamla hojen blir det inte. Försäkringsbolaget har beslutat avstå alla försök reparera den åt mig och löser in den istället. Jag fick fem tusen mer än jag i fjol erbjöds i inbyte vid ev köp av lite nyare hoj. Då bör man var nöjd tycker jag. Sen försvann ju lite i självrisk, men det må väl vara.

 

Lite bilder på motorcykeln har kommit från Gällivare där den står parkerad. Jag fick dem via försäkringsbolaget. Här kommer de nu för beskådande. Den som inser vad man kan titta på inser lätt skador och kan se hur sned hela hojen blivit. Inget att åtgärda. Den är dock 18 år och har 9500 mil i bagaget.

 

har det börjat bli nu. Var på en sjukkommunion igår och hade en begravning idag.* Jag känner det som att det nu kanske är dags börja vara på jobbet några timmar (nästan) varje dag. Får se till veckan.

 

Roligt börja vara i selen igen. Och glädjande uppleva att man fortfarande klarar jobbet. En domkapitelsledamot (som kommer att vara med när mitt ärende avgörs i december) var närvarande under begravningen. Hans uppskattande tack för min insats antyder att han inte delar kyrkofullmäktigeordföranden Maria Johansson Bergs bedömning - uttalad i hennes anmälan till domkapitlet - att jag i min tjänst "brister på alla punkter".

 

Den vi idag firade begravningsgudstjänst för var gammal kollega med pappa och några av barnen i familjen hörde till  mina kompisar under ungdomsåren. En glädje få vara med. Verkligheten, när man är präst i en något så när stor stad, är ju att de flesta man begraver är obekanta eller endast ytligt kända för prästen. En av mina egna lärare från gymnasietiden träffade jag också.

 

Kontakt med mitt försäkringsbolag har jag haft idag också. Det blir att bolaget löser in hojen istället för att laga den. Lika glad är jag för det. Så nu är frågan vad ska pengarna användas till? Grundplåt till ny MC med ABS? Eller resa till USA för titt på total solförmörkelse 2017. Den lär inträffa 17 aug berättade gammal kompis när vi samtalade efter minnesstunden.** Tvåårsdagen av min olycka och femårsdagen av pappas död! Nej, jag blir inte skrockfull. Skrockfullhet är avgudadyrkan och kan icke accepteras.

 

Nu tror jag att jag med glädje accepterar ett glas vin.

- - - - 

* givetvis anmäler jag till Försäkringskassan att jag gått i tjänst vid dessa tillfällen. Inget bidragsfusk här!

 

** ska vara 21 aug enligt info fr min tvillinbror. Se kommentar nedan

Först:

Föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, har en debattartikel i Dagen. Jag tycker han har en viss poäng i sin polemik med Peter Halldorf. Även intressant att läsa vad stiftelsens ordförande skriver.

 

Men annars får jag erkänna att Bergets väl och ve inte berör mig särskilt mycket. Har aldrig varit där på kurs eller retreat. Dessutom har jag nog alltid varit aningen kritisk mot det utbud med meditations/yoga-inslag som också funnits med i kursverksamheten.

 

Men visst kan det bli som en god vän uttryckte att när nu en väl känd grupp väljer att konvertera, vilken hittills velat stå för en allmänkyrklighet inom svenska kyrkan, då kan det bli trängre för kvarvarande grupper med samma längtan och inriktning.

 

Sedan:

Till det jag tänkte som dagens ämne i bloggen.

 

Igår besökte jag platsen för min MC-olycka vilken skedde för sex veckor sedan. Ville hinna dit innan bromsspåren nötts bort och en dag med torr asfalt så de skulle vara synliga.

 

God vän skjutsade mig till platsen söder om Kåbdalis. Vi lyckades först inte finna den så till sist frågade vi om hjälp i lilla butiken i byn. Välsignelse över små samhällen där "alla" vet allt om allt som skett. Jo, visst visste dom om MC-olyckan. Och expediten utbrast:

- Min dotter hade kört förbi precis när olyckan hänt. Jag ringer henne så får hon berätta exakt var det skedde.

 

Sagt och gjort. En lite mer detaljerad beskrivning fick jag. Och det var nog ytterligare en bit söderut jämfört med det  vi först trott. Jo då, bromsspår fanns kvar. Men varken vägskylt eller garage/lada på sidan om vägen, vilket jag tyckt mig minnas. Har jag blandat minnesbilderna? Eller rent av somnat och drömt om en ren och tvärvaknat och panikbromsat till ingen nytta? Det lär höra till de frågor jag får fundera på intill den dag då "vart varför blir besvarat, var gåta löst som här jag grubblat på", men jag gissar att på den dagen kommer svaret inte att intressera eftersom "denna tidens lidanden ingenting betyder mot den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår".

 

Först bildbeviset att jag själv lever. Bromsspåret på marken framför mig.

 Efter fullbordat ärende tog vi omvägen över Arvidsjaur på hemvägen. Då fick jag möjlighet besöka släktgraven - ursprungligen min mormors pappas familjegrav där flera av mammas släktingar är begravda, - och även att bese några platser förknippade med mamma och morfar och mormor. I min barn- och ungdom var jag ju ofta där. Så här i min begynnande ålderdom börjar jag faktiskt känna mer samhörighet med en ort där det finns en släktanknytning sedan många generationer.

 

På väg hem från Arvidsjaur passerar man ju Älvsbyn. Självklart blev det kaffe och lite surr hos min gamle kamrat med hustru

 

- - - - - - 

 

Och så till sist, bilden jag länge velat visa men avstått från därför att vissa uttryckt det vore för obehagligt. Själv tycker jag det bara är spännande. Min hjälm efter olyckan. Avstår närstudier av alla repor. Det som syns är tillräckligt för att man ska fatta vilket skydd för ansikte och huvud en bra hjälm ger. Blodet på visiret är "bara" näsblod så förskräcks icke!

 

 

 

blev jag idag.

 

Var i kyrkan. Och det var väl inget förvirrande med själva högmässan. Nej, det var i kaffekön efteråt som förvirringen uppstod. En person förde min MC-olycka på tal med orden

- Nu vill du väl aldrig se åt en motorcykel mer?

Då ingrep en annan av de kaffeköande och utbrast "nej, du ska fortsätta med motorcykel. Det hör ju ihop med dig".

 

???

 

Jag får erkänna att jag nog varit rätt inriktad på att det är slut m MC nu. Men inte helt utan sorg i så fall. Och det som framförallt grämer mig vid tanken på ev mc-slut är att jag ännu inte hunnit göra någon tur tillsammans med bloggrannen och FK-kompisen PE Simma. Han besökte mig flera gånger under sjukhusvistelsen och sista gången var han t o m MC-klädd. Var det något slags profetiskt tecken?

 

Att gå i kyrkan var annars givetvis roligt. Men jag tvingas konstatera att kollegan Bosse ofta numera håller längre högmässor än jag gör. Jag förefaller alltså inte längre vara församlingens meste långpratare. Illa. Konvalecensen måste uppenbarligen användas till skärpning på predikofronten.

 

Sista tiden har ju mycket i den kyrkliga debatten handlat om kommunitetens på Berget beslut att bli katolsk. Katoliktankar har även stimulerats av de två senaste inläggen på Mikael Karlendals blogg. Den bok han senast refererar har jag beställt.

 

Vad innebär det egentligen att konvertera? Hur ser en konvertit på sitt gamla sammanhang? Måste man "underkänna" sin gamla kyrka? Jag minns ett samtal för många år sedan med ett par som lämnat svenska kyrkan för den ortodoxa. Deras uttryck var: "svenska kyrkan var vårt barndomshem, den ortodoxa kyrkan vårt vuxenhem". Fint uttryckt har jag alltid tyckt. 

 

Själv kom den bilden för mig: familjen växer och man behöver större bostad. Eller ett stort vägbygge planeras i närheten av nuvarande bostad som kommer att minska trivseln. Då säljer man huset och köper ett annat. Det innebär inget underkännande av hittillsvarande boende. Bara att framtiden kräver något annat.

 

Ibland riktas kritiken särskilt mot präster som konverterar. Innebär det att dom underkänner sin tidigare svenskkyrkliga sakramentsförvaltning? Varför skulle det behöva vara så? Konvertering innebär ju bara att man ser att den framtid man vill förverkliga bättre nås i annat sammanhang. Inget underkännande av barndomshemmet bara för att man flyttar ut.

- - - - 

Trogen läsare noterar:

1. Detta är bara en principiell diskussion om konverteringens innebörd. Betyder inte att jag själv är på väg.

2. Inte ett ord om "det positiva i katolska kyrkan". Ytterligare domkapitelsanmälningar således onödiga.

pågår något som jag skulle varit delaktig i om jag hållit mig rullande; nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. När det blev klart förra veckan att jag skulle utebli ringde kollegan Bosse: "och det verkar som om jag får vikariera för dig som laestadianpredikant kommande helg". Det gör han säkert med den äran. Det är jag övertygad om.

 

Givetvis hade det varit roligt vara där men i mitt mörbultade skick är jag lika glad få ligga i min säng. 

 

Idag kom tvilliingbror och svägerska på besök. Dom kombinerade det med att hälsa på mamma. En senare helg till Luleå var väl egentligen planerad, Men nu tidigarelade dom det hela och gladde sig att med egna ögon få se att det står förhållandevis väl till med mig. Efter omständigheterna. Som man säger. Själv är jag väl  inte helt förvånad; har man godkänd skyddsutrustning på sig har man ett visst skydd. Tänk att glida på asfalten i t-shirt och kortbyxor! Men en sak kan man inte förhindra hur välklädd man än är. Hade det kommit en timmerbil när jag gled i mötande körfält då hade jag kunnat vara ganska platt. Om man så säger.

 

Nu har jag kroppsformen i behåll och alla kroppens funktioner också. Utom några av revbenen. Men att man har dom märker man ju i vardagslivet knappast - förrän man bryter dom! Men då påminner dom understundom verkligen om sin existens.

 

Framtida MC-liv då. Känner jag mig rädd sitta på hoj igen? Nej, inte. Framtiden har nog mer med ekonomiska och tidsmässiga prioriteringar att göra. Men rädd? Nej.

 

Nu måste inlägget publiceras så inte första meningen får ändras till dåtid.

 

For till äldreboendet och hämtade mamma och tillsammans for vi till Örnäsets kyrka. Sen tog vi en liten biltur. Först förbi kyrkogården och pappas grav. I morgon är det tre år sedan han dog. Sen for vi omkring lite i gamla hemtrakter på Knöppelåsen. Fick även hälsa på gammal bekant som bor kvar några gator bort från där vi hade villan.

 

Hemkommen skrudade jag snabbt om och gav mig ut på ganska lång MC-tur. Säger inte mer än: oj, så skönt och avstressande det är att åka motorcykel. Enligt plan ska jag även passa på åka hoj lite mer under kommande lediga dagar. Det ska ju bli fint väder också sägs det.

Tänkte få anledning skriva ett inlägg i kategorin Mest MC.  Skälet till att jag blev påmind om denna försummade kategori var att jag vid inkörandet av hojen i garaget ikväll kunde konstatera att jag inte ens kört hundra mil ännu denna säsong. Katastrof, halva sommaren har ju redan gått. Har väl ägnat för mycket tid åt mina fobier kan jag tänka.Tänk det fanns en tid då jag brukade ha bränt 200 MC-mil redan innan maj månad var slut. Men det var för länge sen så länge sen.

 

Idag blev det dock några mil. Tog ledigt och for till Boden igen och målade på dotterns o svärsonens hus. Idag fick jag leka med skyliften och måla högsta delen av gaveln. Ingen höjdskräck här. 

 

Men innan jag for dit i morse klippte jag färdigt gräsmattan. Ville inte störa grannarna med för sen klippning i går kväll.

 

Men åter till ämnet för dagen: motorcykelkörning. Hur ska jag få fart på den? Fara fram o tillbaka till bror i Umeå? Eller till fjällen en ledig helg. Blev sent igår bjuden på ett 60-årskalas framöver. Kunde ju vara lämplig anledning för en MC-tur. Kalaset hålls några tiotal mil från Luleå. Ja, faktiskt i vårt östra grannland. Om vädret blir bra blir det MC annars bil.

 

Den motorrenovering jag gjorde på hojen i vintras verkar ha gjort nytta. Inget anmärkningsvärt oljetapp so far. Förr fick jag fylla på åtskilliga dl / hundra mil. Men att köra är lika kul som tidigare. Så fort man kommit upp på hojen.

 

 

 

Jag har nämligen varit ute och kört motorcykel idag. Vid lunchtid var det så fint väder - som det varit hela förmiddagen* - att jag bestämde mig för en MC-tur. Jag hade ju lovat min gamle kamrat på hans blogg ett besök så fort vädret skulle vara bra så jag tog sikte mot Älvsbyn. Dit kom jag också men ingen var hemma trots att min gamle kamrat brukar ha sina lediga dagar på fredagar. 

 

- Han är i Turkiet, fick jag höra i telefon av hans hustru när jag på kvällen ringde.**

 

Det gjorde iofs inget att han var borta. Jag hade inte hunnit stanna länge i alla fall eftersom jag ville vara hemma i tid innan det utlovade eftermiddagsregnet.

 

Eftersom jag var synnerligen MC-sugen beslöt jag ta omvägen över Boden på hemvägen. Gamla vägen via Brännberg givetvis precis som jag åkte Avan-Klöverträsk på vägen till Älvsbyn. Kurvor, ni vet. Jag säger bara: kurvor!

 

I Boden försökte jag hälsa på dotter o barnbarn men ingen besvarade min knackning. I stället for jag och tog ett kort på tomten där dottern och make snart ska få upp sin villa. Bildbevis att det är på G.

 

 

 - - - - 

 

* förmiddagen ägnade jag åt att tillsammans med arbetskamrat gå vandringsleden Porsön-Friluftsmuseet Hägnan. Obs! Det var ett tjänsteärende!

 

** ser fram emot att på gamle kamratens blogg läsa om resan

idag.

 

Stack på eftermiddagen till Töre eller rättare sagt en bit bortom Töre för att hämta gammelsvågern som är på besök hos morfar. Placerade honom (svågern) bak på hojen, efter att ha instruerat honom i motorcykelåkandets (ej motorcykelkörandets) ädla konst, bl a att passageraren får överta ansvaret att med vänsterhanden vinka åt alla mötande motorcyklister. Så drog vi mot Luleå. Inte närmaste väg utan lite småvägar för att få lite kurvor. Tog av från E4 mot Bondersbyn, sedan mot Morjärv och sedan mot Niemisel. Det är ju den sträckan av gamla militärvägen som har lite kurvor kvar. Från Niemisel söderut, över Råneälven mot Prästholm och så ner mot E4 igen och raka spåret till Porsön.

 

Sen hann vi precis byta om och ta bussen till stan för sommarens stora begivenhet: gå ut och käka och ägna några timmar åt sedvanligt årligt surr.

 

Kan faktiskt vara riktigt roligt t o m att träffa en gammal svåger. Och jag tror att MC-turen gav mersmak. När jag eventuellt kommer med hojen till Uppsalatrakten i mitten av augusti hoppas jag att han övat upp sig så mycket att vi kan köra tillsammans.

är en trevlig liten stad. I vart fall om man rör sig mest på gågatan. De människor jag känner i nejden är också trevliga. Idag träffade jag dock inte fler än två och var inte i närheten av gågatan.

 

En snabbtur med motorcykeln på morgonen var ärendet, för att få hastighetsmätaren fixad på Piteå Motor & MC eller heter det MC & motor. Nå jag behövde inte vara där länge så jag hann hem i tid för dagens uppgifter. Bara något som lossnat som behövde fästas. Sannolikt hade jag klarat det själv om jag ansträngt mig men jag har faktiskt aldrig ordentligt gett mig på att meka med motorcykeln. Inte mer än att byta olja och filter en gång per år och ladda batteriet. Mina mek-ambitioner tog slut efter mina två första bilar, en Volvo Amazon och en 145:a. Nå min förmåga med mejsel och hylsnyckel ska inte överdrivas, men jag klarde bla byta bakre stötdämpare, knutkors i kardanaxeln, övre eller nedre länkarmsbussningar. Förutom brombelägg och bromsbackar. Amazonen hade ju trumbromsar bak.

 

Den minnesgode påminner sig att det var ett bra tag sedan hastighetsmätaren slutade fungera, mitten av maj. Sedan dess har hojen fått stå. Ett allvarligt tecken på att nyhetens behag definitivt gått över. Men när man väl sitter på hojen är det roligt. Men nu kanske hojåkandet får fart då svåger i Uppsala börjat köra lite. Egentligen är det hans son som skaffat fordonet, men då fadern - precis som jag - har MC-kort på köpet med bilkörkortet så är det ju bara att hoppa på. Ska bli kul köra tillsammans vid tillfälle.

 

Noterar f ö att min motorcykliga fackförening SMC ställt sig bakom årets Pride. Vad ska man säga om det? Borde jag protestera igen?* Nej då får jag kanske flimmer i hjärtat igen.

---

* RFSL framstår utan tvekan som vårt samhälles skickligaste lobbyorganisation. Dom har ju fått det hela till att det är självklart att man måste ställa upp på deras sexualpolitiska agenda annars är man mot "alla människors lika värde" vilket ingen vill vara. Alltså faller folk som käglor inför hotet att framstå som motståndare till mänskliga rättigheter.

Men att en barnmorska vill ha samvetsfrihet att slippa kränka små barns människovärde genom att inte medverka till att ta deras liv - nej det går inte.

Upp- och nervända värld!