Torbjörn Lindahl

Med stjärnskådande. En så stjärnklar dag som vi haft idag tror jag inte det varit sedan mitt teleskop anlände till huset. Möjlighet se på stjärnor alltså. Men vad är felet? Fullmåne! Och fullmånen lyser - som ofta - så starkt att man i stort sett kan sitta och läsa tidningen i dess sken utan annan belysning. Ska man kalla det otur? Ja, i normala fall skulle jag nog göra det. Men efter tidiga morgonens upplevelse av både månförmörkelse och blodmåne så kan man ju inte bli arg på stackars månen. Själv är jag uppvuxen med att uppskatta fullmånen. Min pappa hade under lång tid traditionen att fara ut på Bälingeberget under fullmånedagar, både gående och skidåkande. Många gånger har jag följt honom, både som gymnasist och senare när jag återvänt till Luleå efter Uppsalaåren.

 

Han berättade t o m att när han höll astronomikurser på Midskogsskolan så brukade han ta med sina elever till Bälingeberget just när det var fullmåne. Då utnyttjade han månljusets förmåga ta bort sikten av ett antal stjärnor som något positivt; hans erfarenhet var att stadsungdomar, ovana vid Dark Sky (!) blev alltför överväldigade av den stora mängd stjärnor man kunde se en stjärnklar kväll några mil utanför stan. Lite färre synliga stjärnor gjorde det lättare för dem orientera sig bland de tydliga stjärnbilderna. Dessutom kunde man ju med lätthet gå upp och ner på berget i bara månljuset - utan ficklampa.

 

Jo, jag har alltid njutit av fullmånens sken. Men precis nu, när man just blivit teleskopägare! - då hade det varit roligt äntligen se lite mer deep sky objects.