Torbjörn Lindahl

Riktigt liten

 

Den här säsongen har jag årskort i isladan. På min ena sida sitter en ensam man som jag då och då småpratat lite med. Tyvärr är det ju inte så lätt föra djupa diskussioner med mig i en ishall full med skrikande människor. Det kan vara ett skäl till att vi inte samtalat så mycket. Men i alla fall har jag förstått att min plats tidigare var hans faders. Dom har gått tillsammans i många år. Men nu orkar pappan inte längre.

 

Men idag frågade bänkgrannen:

- Jobbar du i kyrkan?

Jag hade tjänstejackan med logga på ryggen. 

 

Jag bekräftade att så var fallet. Då började ett samtal som gjorde att vi ordentligt vände oss mot varandra och nästan glömde bort hockeyn. Innan matchen var slut hade vi konstaterat:

- han är jämnårig med, och känner väl en av mina arbetskamrater

- vi bodde som unga på granngatorna

- två av mina klasskamrater bodde på hans gata

- flera andra grabbar i kvarteret var gemensamma bekanta

- han är jämnårig med min yngre syster (5 år yngre än mig) och har gått på samma skola som henne i både låg-, mellan- och högstadium

- konfirmerad av samma präst i Örnäset (tidigare nämnd här på bloggen) som var min ungdomsgenerations ungdomspräst

 

Och om man trodde att allt var slut där så kan man ta del av fortsättningen:

- han berättade återigen om sin far som inte längre kan gå på hockey. Han bor nu på äldreboende.

Nämnde vilket och t o m på vilken avdelning

- det visade sig då att det är samma äb och samma avdelning som där mamma bor! När jag berättade vad mamma heter så utbrast han

- Det är ju min kompis!

Och berättade att när han hälsar på sin far så brukar han alltid prata en stund med mamma, om hon är i dagrummet, eftersom hon är en av de få boende "som det fortfarande går att prata med."

 

Efter allt detta var bänkgrannen så upprymd att han erbjöd sig skjutsa hem mig - trots att han skulle åt annat håll - när jag lite före matchslutet beredde mig att gå till bussen. Med i bilen var även en jämnårig kompis till bänkgrannen. Det visade sig att också våra yrken hade beröringspunkter även om vi aldrig sett varandra - vad jag vet. Och kompisen känner också min tidigare nämnde arbetskamrat.

 

Liten är världen. Och ännu mindre är staden Luleå.

 

Matchen? 3-0 till Luleå.

 

Och, ja jag reste mig och applåderade när vi före nedsläpp hyllade Tobbe L.