Torbjörn Lindahl

blev det ikväll. I vart fall variation jämfört med hur vi brukar ha det (piano istället för orgel) och jämfört med hur jag planerat det (att musiker överhuvud taget var med).

 

Från början var det tänkt högmässa kl 11, så kom i vintras budet från domprosten att vi skulle sammanlysa kl 11 pga biskopsmottagandet i domkyrkan. Då trodde väl nån att det blir gudstjänstlöst, men mässa på annan tid var tiiåtet. Så begärde ordinarie musiker semester så då tänkte nån att det blir väl bra när det ändå inte ska vara gudstjänst. Men det ska det visst vara sa jag och sa att vi i nödfall kan ha mässan musikerlöst. Och det planerade jag för. Men bara ca ett fjärdedels dygn före mässan , då jag slog på tjänstemobilen igen efter två dagars ledighet, fick jag se ett mail från annan musiker om vilka psalmer jag skulle ha eftersom han för länge sedan fått frågan om att spela och det visste inte jag. Det är väl så när allt seglar mellan gudstjänstansvarig präst och arbetsledare och bokningsansvarig på expeditionen.

 

Alltså blev det den mässa "kortare form" som vi brukar ha på kvällstid istället för den av kollega och vän utvecklade Completoriemässa som vi brukar använda ibland om det är musikerlöst vid en kvällsmässa, vilket jag alltså först trott att det skulle vara. Hänger ni med?

 

Söndagen (10/6) var alltså min prästvigningsdag. Givetvis borde prästvigningskamrat som satt i församlingen varit med och koncelebrerat! Tänkte inte på det.

 

Även ett annat jubileum var begrundansvärt. Året då jag prästvigdes (1979) låg kyrkoårets söndagar senare än i år. Det betyder att predikotexten för denna söndag (2:a e. Tref)  i år (10/6) var densamma som predikotexten när jag (en eller två veckor?) efter prästvigningen predikade i min första kompletta högmässa (med HHN - som det hette då). 

 

Dock fruktade jag den gången att det inte skulle bli av. Jag hade nämligen på lördag kväll blivit illamående och spytt. T o m upplevt det nödvändigt ringa vp Bergdahl och förvarna om att jag eventuellt inte skulle kunna komma på söndagen. ("Ingen fara, jag tar det om inte du kan", blev svaret). Men det var ingen långvarig magsjuka. Troligen bara en tillfällig matförgiftning sannolikt orsakad av ätning av rökt sik som vi fått av någon och ätit samma afton.

 

Åter till innevarande år (tänk så detaljerat man minns efter så många år).Knappt 25 deltagare var det denna gång fast det var kväll. Inte så illa. Efteråt bjöds det på jättegott fika som ordnats av några av de trogna gudstjänstfirarna. Tack för det.

 

Tre rullstolar i gudstjänsten. Roligt det med. (Inte att någon sitter i rullstol, så klart, utan att de som nu gör det vill och vågar komma och känner sig hemma i gudstjänsten och gemenskapen).