När Gud sänder en väckelse

eller en förnyelse, som vi i vissa sammanhang föredrar att kalla ett skeende,* då gör Gud det på sitt sätt, genom de människor han utsett, och/eller genom de grupper/rörelser som han låter bli sina kanaler. Då får vi finna oss i det. Ta emot det andligt värdefulla - om vi nu vill ta emot det - på det sätt det kommer.
 
Det kom jag just att tänka på. Riktigt varför vet jag inte. Men så är det. Tänker jag.
 
Då duger det inte att tycka att kanalen som Gud just nu använder (personen, rörelsen) inte duger, så att man vill ta avstånd från den, men på något sätt vill ha själva innehållet. Det projektet går oftast inte. Vill man ha presenten får man ta emot den i det omslag som Gud slagit in den i. Tänk efter: om en god vän kommer med en present på ens födelsedag, då säger man inte: "tack så mycket, men jag tycker omslagspapperet var så fult, kan du vänligen byta det mot ett i annan färg, då ska jag gärna ta emot din present".
 
Nä, man säger inte så.**
 
När jag ser tillbaka på mina snart 40 prästår (och några år före dess) så tycker jag mig kanske kunna igenkänna ett antal skeenden där människor försökt göra det jag i grunden inte tror fungerar: försöka få gåvan utan paketet i vilken den levereras. 
 
Man ser alltså tillbaka och begrundar. Fanns det något av detta försöka-skilja-på-paket-och-innehåll-beteende under det skeende på sjuttiotalet som präglade ungdomsvärlden här i stiftet?*** Det fanns det säkert. Och även kan man nog se tendens till samma beteende gällande den kyrkliga (läs: liturgiska) förnyelsen. Under senare år (-tionden) tycker jag mig kanske mest ha sett det i förhållande till den karismatiska förnyelsen.
 
Inom svenska kyrkan (och det är nu enbart detta, mitt eget samfund, jag här talar om) fick den karismatiska förnyelsen sin förblivande ingång (efter några punktvisa tydliga landningsförsök) genom OAS-rörelsen. Densamma rörelsen har senare ordnat sommarmöten i många år och kurser för präster och kyrkoanställda. Och här är nu verkligheten att det finns dom som av olika skäl vill markera ett avstånd mot rörelsen ifråga**** men försöker (t ex i snarlikt verk i egen regi) få själva saken som den upplevs representera.
 
- Vi kan väl göra det lika bra som dom. 
 
Men erfarenhet av dylika försök: det fungerar inte.
Andlig väckelse och förnyelse kan man nämligen inte imitera. Den måste man bli delaktig av. Och då finns ingen annan väg än att ödmjuka sig till emottagande just där Gud i denna tid behagar utföra sitt verk. Man måste alltså våga ta i omslaget för att komma åt presenten.
 
- - - - -
 
* Mitt ordval: väckelse är när hittills icke-bekännande människor blir kristna; förnyelse är när redan kristna får del av ett djupare eller vidare andligt arv: nådegåvor, personlig bön, fördjupad bibelinsikt osv
 
** sedan är det också sant att om man sparar omslaget för framtida bruk så kommer man efter en tid att inse att det inte har samma värde som själva presenten
 
*** senare, i en uppsats vid Umeå universitet, kallad "Laestadiansk ungdomsväckelse"
 
**** oftast med argument som har har med oenigheten om ämbetet att göra

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0