Kyrkorummets och kyrkobyggnadens betydelse
Man brukar säga att ett kyrkorum predikar även när det inte används. Altare, predikstol och dopfunt (och oftast knäfall) finns alltid där. Och talar tyst om ordet och dopet och nattvarden.* Skillnad mot missionshus och bönhus där det oftast bara funnits predikstol. Där blir ordet i centrum men sakramenten bortglömda eller åtminstone undanskymda. Som i ett av de EFS-bönhus där jag under mina första prästår ofta firade gudstjänst; när det var nattvardsgudstjänst plockades knäfallen tillfälligt in i "stora salen" (gudstjänstrummet) från sin normala plats i en skrubb innanför "lilla salen" (rummet för kaffe, syföreningar, barn- ungdomsgrupper).
I många bönhus som jag under åren besökt (tillika med många frikyrkor) finns dock en möbel som skulle kunna uppfattas som altare, ett litet bord (ofta för litet om man bekvämt ska kunna fira mässa vid det) och någon tydlig predikan om nattvarden fick det inte utgöra eftersom det alltid låg en stor uppslagen bibel på det. Inget fel med biblar, men sakramenten hamnar i bakgrunden. Mässa blir något som firas undantagsvis.
Men det här var uppvärmningen. Det var om hela kyrkobyggnaden jag vill skriva. Skälet till att detta nu kommer i min tanke är att det just offentliggjorts att kyrkorådet lägger förslag att Björkskatakyrkan ska stängas. Slutligt beslut tas av kyrkofullmäktige inom någon vecka. Om fullmäktige bifaller förslaget så är kyrkan bara i bruk året ut. Den får alltså inte fylla sitt fyrtionde år.
Björkskatakyrkan var den sista i raden av fem s k distrikskyrkor som invigdes i Luleå (tre i Nederluleå och två i dåvarande Örnäsets förs.) under sjuttiotalet. **.
Distriktskyrkobyggandet i Luleå är väl en del av det som kallats småkyrkorörelsen. Insikten om att när nya stora stadsdelar växte fram runt våra städer så måste kyrkan ha en synlig närvaro även där. Inte bara en katedral i den gamla stadskärnan.
Det faktum att distriktskyrkorna på de flesta håll i landet byggdes och inreddes som riktiga kyrkor (med komplett inredning enligt ovan) är väl resultat av ett högkyrkligt opinionsarbete. Både ordet och sakramenten ska ha sin naturliga plats i byggnaden. Inte bara en församlingsgård för "verksamhet" eller ett bönhus för predikan.
Likväl blev distriktskyrkorna på många ställen inte riktigt kompletta kyrkor vad gudstjänstlivet beträffar - i vissa fall inte förrän långt senare. Livet i byggnaden kom många gånger att bäras av barntimmeverksamhet, miniorer och juniorer och konfirmander. Stora delar av de upplevda "församlingarna" utgjordes av föräldrar som kom för att lyssna och se på när deras barn medverkade i familjegudstjänsterna. Det "ordinarie" gudstjänstlivet kom aningen på sidan om. Sammanlysningar var frekventa bl a vid storhelger och under sommarlov (då "verksamheten"! låg nere) så ett helt fullödigt gudstjänstliv var ofta inte möjligt leva i en distriktskyrka. Detta är i alla fall min upplevelse här i staden och på de ställen där jag varit distriktspräst har jag envetet kämpat för att utöka gudstjäntfirandet och mässfirandet. Vissa gånger i opposition mot personal eller församlingsledning (inte alltför allvarligt dock).
Men nu ska alltså en kyrka läggas ner. De anförda skälen motsäger jag inte. Byggnaden är ett dåligt bygge. När det sägs att det skulle kosta oansvarigt mycket att reparera den till acceptabel standard så har jag inget att säga. Men vem vill överta byggnaden? Eller rivs den?***
Men åter till saken. Det var alltså en önskan att kyrkan skulle ha en närvaro i olika bostadsområden som drev fram småkyrkorörelsen. Nu försvinner den synliga kyrkliga närvaron i ett bostadsområde. Kan den finnas på annat sätt? Kanske dags att äntligen förverkliga det som diskuterats i snart 25 år: att dela lokal med baptisterna som har den riktiga distriktskyrkobyggnaden i stadsdelen.
Måste/bör svemska kyrkan ha någon form av kyrkolokal i alla (större) bostadsområden? Kan det räcka med betydligt mindre (källar-)lokaler?**** Ska man ha ett gudstjänstliv på en plats så måste det vara så komplett som möjligt. Tycker jag.
Hittills har ju vi i svenska kyrkan kunnat handla enligt principen bygg en kyrka och erbjud gudstjänster och verksamheter som lockar människor som redan är troende eller åtminstone så positiva att dom kan tänka sig gå dit. Men hur länge kan det fungera? Dels är det ju en ekonomisk fråga. Hur länge kommer vi ha råd behålla alla våra kyrkor?Sen är det en fråga hur länge det i vårt sekulariaerade land kommer finnas människor som mer eller mindre av sig själva kommer att ansluta till verksamhet som vi erbjuder och annonserar om.
Nu stänger vi kyrkan i ett av stadens större områden. Blir det bara en reträtt eller kan vi använda den nya situationen till ett aktivt nytänkande? Och nya utmaningar kommer. Idag var jag med avfall till återvinningscentralen på Kronan. Där byggs det. En stor skylt talade om att här byggs det för 7000 Lulebor. Om det hade varit på sextotalet eller sjuttiotalets början så hade självklart något slags kyrkolokal planerats. Sannolikt en tomt för en kyrka i stadsplanen. Men nu, inte. Vad betyder det? Att vi gett upp ambitionen att ha ett ärende till människor överallt? Att vara verkligt rikstäckande. Eller anpassat oss till en ny tid där bilar, busslinjer och internet gör att man kan förväntas ha kontakt med kyrkan även om närmaste kyrkobyggnad finns en bit bort?
Eller har vi av den Helige Ande inspirerats till ett helt nytt sätt att evangelisera - där (ambulerande) husförsamlingar (mässa vid köksbordet) blir modellen? Har inte hört nåt om att stod nåt sånt i senaste kyrkorådsprotokollet :)
En ny tid väntar. Hur ska vi undvika att backa in i framtiden utan istället möta den med kraft, strategi och frimodighet?
- - - - -
* hade vi på traditionellt katolskt vis även biktstolar i kyrkorna så skulle även bikten bli predikad.
** Den enda nya kyrkan i dåvarande domkyrkoförsamlingen kom redan 1969 men Mjölkuddskyrkan är kyrka av äldre typ, dvs i det avseendet att det är en relativt stor kyrkobyggnad med fristående församlingshem.
*** Björkskatakyrkan är inte en separat byggnad som övriga 70-talskyrkor i stan utan hopbyggd med skolan. (HIstorien bakom det tror jag att jag berört i en tidigare bloggpost någon gång).
**** Såna som vi tidigare haft men stängt redan för årtionden sedan (Burströmska Gärdan och Kallkällan).
Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg
Ja, Mjölkuddens kyrka med församlingsgård är väl mer att jämföra med Örnäsets kyrka med församlingsgård (som ju dock under några decennier blev centrum för ett eget pastorat).
Har själv många minnen från Kallkällans småkyrka med prästen Sven Lindgren, samt från Burströmska Gärdan och "Kristna Fridsförbundets" möten, med bl.a. bröderna Arthur och Einar Sjölund som predikanter, eller prästen från Morjärv som förolyckades vid trädfällning på gården - Stefan hette han väl? - ibland fick jag där spela till psalmerna. Hoppas de små orglarna kommit till användning någonstans? Och Björkskatakyrkans orgel, den relativt nyinförskaffade, är ju ruskigt maffig! (Med cymbelstjärna och allt - den vill jag ha ;o).
Din beskrivning av gudstjänstlivet på Björkskatan är väl i stort sett riktig. Såsom varande en Andreas tycker jag att Andreaskyrkan borde duga bra även för Svenska kyrkan - och säga vad en vill om dopgravar, men nog predikar de starkare om dopets begravnings- och uppståndelseinnebörd än våra numera rätt små dopfuntar.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
