Torbjörn Lindahl

Men var likväl i kyrkan. Samma kyrka som vanligt. Bosse celebrerade och predikade. Ett trettiotal deltagare var vi väl. Varav tre i rullstol. En av dem var mamma och jag åkte med i Hk-bussen från hennes boende.

- Det är många som vi skjutsar till den kyrkan, sa chauffören.

Så väldigt många olika är det väl inte, tänkte jag men i vart fall en kommer väldigt ofta. Densamma personen och mamma har varit bekanta länge, så det var roligt att de fick mötas igen.Roligt att se hur mamma levde upp när hon fick träffa människor hon kände igen och få deltaga i något hon känner sig hemma i - gudstjänsten.

 

Till min stora glädje erfar jag att gudstjänstgemenskapen i Hertsön fungerar allt bättre. Folk är aktiva i liturgin och synes ta något mer ansvar för varandra under kaffegemenskapen. Det senare lika viktigt.

 

Några av gudstjänstdeltagarna beslöt tillsammans gå ut och äta lite senare. Jag hängde på efter jag följt mamma tillbaka. Vid den gemensamma lunchen blev det samtal bl a om skärseldens eventuella existens och dess i så fall möjliga innebörd.  Jag tvingas erkänna att jag trots mitt lutherska prästämbete inte kände anledning fördöma de tankegångar som framfördes. Bara påpeka att inte heller enligt katolsk tro (som jag förstått den) är skärselden något slags extra frälsningsväg för dem som här i jordelivet varit utan Kristus.

 

I gårdagens inlägg berättade jag att jag varit med avfall till återvinningscentralen. Det var det som blev över då två snickare i fredags fm var här och monterade ny ytterdörr och altandörr. Den förra med fönster, vilket jag inte haft. Blev mycket ljusare och finare i hallen. Den senare med glas hela vägen ner. Det var jag först tveksam till men säljaren övertygade mig. Det gjorde han rätt i. Tjusigt när man har utsikt mot naturen. Tänk när jag kan sitta i fåtöljen och se mina sommarblommor vid altankanten.