Skrift och tradition
Det var väl ett bra svar! Och så har Kyrkan alltid trott just i vetskap om att det är i överensstämmelse med evangelisters och apostlars vittnesbörd, d.v.s. med de heliga Skrifterna (oavsett hur muntlig förkunnelsen först var eller hur få som läste själva, de förelästes ju muntligt liksom i denna dag).
Observera hur mycket svårare det är att svara "Det har Kyrkan alltid trott" på frågan om Rom-biskopens ofelbarhet ex cathedra eller frågan om Marie obefläckade avlelse... kan det möjligen bero på att de lärorna har så mycket svagare stöd - eller inget alls - i Skriften?
Redan från början insåg man att det för kristen tro inte räckte med "Skriften allena" ('Skriften' var ju f.ö. vad vi har som GT). Tre ting ansågs fastställa kristen tro:
1. Man fastställde vilka böcker som skulle tillfogas de gamla (och alltså bli vad vi har som NT).
2. Man fastställde dopbekännelsen.
3. Man litade på biskopar som kunde visa att de var vigda i god tradition.
1. Vad som är 'Skriften' fastställs alltså inte av Skriften själv, utan av trons gemenskap i kyrkan.
2. Den apostoliska trosbekännelsen är i allt väsentligt den dopbekännelse som användes i Rom. Den anger fortfarande trons ryggrad, och alla delarna måste vara med.
3. Den här punkten är värd att fundera över. Det viktigaste är inte om en biskop rent tekniskt står i apostolisk succession (även om man kan vara tacksam om det är så).
Viktigare är att det tilldrog sig på en tid, då det inte fanns böcker. Det mesta fördes vidare genom muntlig tradition. Då blev det en avgörande fråga om man kunde lita på budbäraren. Och utan budbärare inget budskap! Motsvarande gäller också när man började göra avskrifter – då måste någon verifiera att det var en korrekt kopia.
Vi misstar oss, om vi utgår från att "Skriften allena" handlar om att ta fram en Bibel och läsa själv. Biblar som något så när allmän egendom fick vi först på mitten av 1800-talet (det ansågs länge vara viktigare att ha en psalmbok, med söndagarnas texter, än en bibel).
Den fornkyrkliga regel påminner oss, menar jag, om att Bibeln måste läsas och förklaras i trons gemenskap. Det krävs någon med andlig auktoritet som leder förståelsen. Så skall naturligtvis biskopar, med hjälp av sina präster, fungera. Men det handlar också om gemenskapens koncensus. Det är ju så Vincentius av Lerin förklarar vad som är katolskt: "Vad som alltid, överallt och av alla har blivit trott."
Det är klart att det inte är oproblematiskt att säga Skriften och traditionen. Men å andra sodan finns inte Skriften utan traditionen.
Nej, du gör ju aldrig det. Det är väl det som är problemet: du distanserar dej numera tydligare från (eller problematiserar oftare, om man så vill) den lutherska reformationen med t.ex. dess - vid adekvat tillämpning - utmärkta Sola Scriptura-princip än från påvliga särläror som dem jag nämnde.
Och det bekymrar mej som sagt (även om det gläder mej att du ska undervisa om bikten på Kyrkliga Förbundets midsommarläger!). Det kan ju låta som att du utan problem, i varje fall efter uppnådd pensionsålder, är villig att svära på varje punkt i katolska kyrkans katekes för att få det du tror är den verkligt "sakramentala säkerheten".
Och det är klart: stämmer du in i allt i KKK och tar avstånd från den lutherska reformationens formalprincip, så inte bara kan utan också bör du gå till Rom. Lika snart och konsekvent som Mikael Karlendal. Tar du däremot avstånd från saker i KKK kunde kanske även sådant tydligare redovisas här - det blir en väldig slagsida annars.
Det kan ju f.ö. knappast vara fel - eller någon luthersk särtradition - att även när tillfälle ges svara som vår Frälsare: "Har ni aldrig läst...?" eller rakt ut "Det står skrivet!"
(Du gör förstås som du vill beträffande publicering av denna kommentar till svaret på en kommentar).
Andreas, den heliga Skrift är sann för att den överensstämmer med den muntliga förkunnelsen, inte tvärtom.
Att Kyrkan alltid har trott något innebär inte att det hela tiden har varit en roligt proklamerad dogm.
Innan du går in på de nämnda dogmerna, oavsett det är det ju bra om du först accepterar Petrusämbetet som sådant och erkänner Marias roll och de andra helgonens roll som förebedjare för oss i jordelivet.
I anslutning till vad biskop Anders skriver och Andreas Holmberg så kan man citera den i lutherska sammanhang omhuldade Augustinus:
Jag skulle inte tro på evangeliet om inte den katolska kyrkans auktoritet fick mig att göra det. (från Contra epistulam Manichaei quam vocant fundamenti).
För mig återstår knäckfrågan: Hur ska jag kunna se en kvinnlig präst i ögonen och ifrågasätta äktheten i hennes kallelse? Det bara går inte och jag har mött många välsignade kvinnliga präster och pastorer. Så hur mycket sympatier jag eljest känner i andra trosfrågor med högkyrkliga och Katolska Kyrkan, här skär det sig för mig och jag är tvungen att lyfta på hatten och gå förbi.
Ursäkta, det var ju biskop Göran jag menade naturligtvis.
Intressant med Augustinuscitatet. Är han ofelbar? Men den som inte förstår språken måste säga så. Reformatorerna tog fatt på NT utifrån GT. Då ges perspektiv. Skulle judarna inte kunna tolka GT utan kyrkan. Hela NT anspåk handlar ju om att Skriften bevisar uppståndelsens mening och innehåll. Det var därför .änniskor blev och blir kristna. Ja, inte utan ämbetsbärare men ämbetsbärarnas handlings och tolkningsramar sätts av det som är givet med Skriften. Augustinus utlade Skriften utifrån en senare tid och utifrån en annan horisont. Vi har att lära av honom men underordna det han sagt Skriftens vittnesbörd, tror jag.
Augustinus var inte ofelbar men han uttrycker något som är lika giltigt då som nu.
Man kan verkligen fundera på vilka ramar för tillvarouppfattning som är relevanta på våra breddgrader efter senaste sekelskifte.Om "Överallt" är summan av alla romerska församlingar som denna dag står i gemenskap med biskopen i Rom så kan man fundera över hur representativt det är (själva identiteten bestäms ju av det Rom säger idag). Augustinus värld (vår närmaste) är Rom. Därför beror Rom av vad andra kyrkotraditioner säger om dem o oss.
När Augustinus skrev sitt "Överallt" var det som idag är ortodoxa, koptiska och katolska kyrkor fortfarande enade. Även om då åsidosatta nestorianer på senare tid upptagits i den katolska famnen så kan jag sympatisera med Augustinus.
Det som gemensamt lärs av koptiska, ortodoxa och katolska traditioner får jag nog försöka förhålla mig till som sant och rätt.
Men varför har jag då så förtvivlat svårt att be om helgonens förböner? Kan det bero på att jag inte hittar några spår av sådant i liturgier som var samtida med eller äldre än Augustinus?
Ja de sju sakramenten, synen på ämbetet, prästen som offerpräst, Maria och helgonen mm är i stort densamma, om än Katolska kyrkan uttrycker sig mer dogmatiskt än övriga.
