Jag gick i kyrkan

idag. Katolska kyrkan. Jag har ju semester så jag gör vad jag vill. Ett studiebesök måste alltid vara tillåtet. Dessutom kommer jag sannolikt deltaga i 3-4 svenskkyrkliga mässor kommande vecka så behovet av egen kommunion är väl försett.
 
Det intressanta är att jag vid dagens mässa träffade
1 pensionerad prästkollega
1 f d svenskkyrklig diakon som tidigare konverterat
1 svenskkyrklig musiker som nyligen konverterat
2 konverterade familjemedlemmar till aktiv präst i svenska kyrkan
 
Det är nästan så att man träffar fler som har (haft) relation till det svenskkyrkliga yrkeskollegiet om man går i katolska kyrkan än när man går i svenska kyrkans gudstjänster. Tur att det inte var f Conny som celebrerade för då hade det varit en f d svenskkyrklig präst även vid altaret.
 
Vad kan vi läsa ut av detta? Om man vill veta hur det kommer att vara i något avseende om ett antal år då ska man inte titta på hur det är nu utan på trenden.
 
Min egen personliga trend är väl att bli alltmer katolikvänlig.* Men ändå har jag knappast kommit längre än dit där många högkyrkliga präster redan länge befunnit sig. Skulle det bli någon allvarlig förändring så lovar jag meddela i god tid. 
 
Nu har jag kommit en bit över 400 sidor i KKK. Genomgången av trosbekännelsen och första delen av sakramentsläran är väl till stora delar okontroversiell. Men en sak fascinerar mig: det oerhört milda tonfallet när olikheter mellan katolska kyrkan och de östliga traditionerna kommenteras. T ex filioque** Det östliga (ursprungliga) alternativet förkastas inte. Och om man bara inte överbetonar skillnaderna så behöver det inte hota enheten sägs det. Detsamma när det gäller olikhet i sakramentssynen fr a kring konfirmationen. I väst görs den av biskopen när den döpte nått något mognare ålder; i öst görs den av prästen direkt vid dopet. Lungt och stilla kontaterar bara katekesen att västordningen innebär betoning av den enskildes samhörighet med hela kyrkan genom biskopen och att östordningen innebär en starkare sammanhållning av dop och konfirmation. No big deal alltså. Bara lite olika betoning. Om det får gå 500 år till så kanske skillnaden mellan katolsk och luthersk rättfärdiggörelselära också bara blir en fråga om betoning (så tycker jag redan).
 
Relationen till de protestantiske är också intressant. I två olika paragrafer  - dels i nr 818 som en del av utläggningen av tredje trosartikeln, dels i nr 1271 om dopet - står exakt samma sak om kristna som tillhör samfund som utgått ur reformationen:
"Dessa troende har blivit rättfärdiggjorda av tro (min kurs.) i dopet och är inlemmade i Kristus; de har därför all rätt att kallas kristna, och den katolska kyrkan erkänner dem med rätta som sina bröder och systrar i Kristus".
 
Så var det med det, alla ni som tror att katolska kyrkan inte räknar andra kristna som kristna! Men hur ska man fatta det i övrigt? Det jag kursiverat? Att katolska kyrkan tillåter reformatoriska kristna att rättfärdiggöras av tro medan dom förbehåller sig själva rätten/skyldigheten rättfärdiggöras av tro och gärningar; eller att även dom själva tror på rättfärdiggörelse av tro?
 
Att kalla mässan ett offer skrämmer mig inte. Inte ens ordet mässoffer. I paragraf 1104 står att liturgin "erinrar" och "aktualiserar, "gör närvarande" "de händelser som frälst oss"."Kristi mysterium firas, men upprepas inte (min kurs.).
 
Finns det då inga problem kvar i det jag läst? Ska vara Påven i så fall. När protestanter tar del av det katolska att påven ses som "Kristi  (Guds?) ställföreträdare" då brukar dom få en smärre chock. Men vad är problemet? Menar man att påven därmed gör sig till Gud? På intet sätt. Under en sammanlagd tid av flera år har jag varir vicepastor (vikarierande kyrkoherde) men aldrig har jag blivit kyrkoherde för det. Varje söndag har också Kristus miljoner ställföreträdare. När han inte själv kan närvara kroppsligt överallt så får någon annan vara hans ställföreträdare och tala hans ord och dela ut hans sakrament.
 
Om man ska vara helt uppriktig så tror jag att det verkliga innehållet i den protestantiska kritiken i detta är att Kristi ställföreträdare skulle vara någon annan än vi. För i alla protestantiska kyrkor och grupper är det ju (ibland outtalat men likväl) självklart att vi är den grupp som mest rätt fattat Jesu ord och mest autentiskt lever Jesu liv, alltså blir det vi som är Kristi verkliga ställföreträdare, inte påven.
 
När vi i vår kära gamla svenska kyrka haft oenigheter om hur bibeln kan tolkas så blir det ju i praktiken kyrkomötets majoritet som blir Kristi ställföreträdare. Om Kristus funnits kroppsligt på jorden hade vi frågat honom. Om han redan var uppfaren men apostlarna i livet, då hade dom fått samlas till apostlamöte. Men när dom är döda, vem ska då ytterst avgöra. I valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte så undrar jag vilket som är bäst eller sämst.***
 
Sen var det ju avlaten också. Noterar att hela texten i det avsnittet står med mindre stil. Och i katekessens inledning står att det som tryckts med små bokstäver är "historiska eller apologetiska anmärkningar eller kompletterande (min kurs.) läroutläggningar". Vad betyder det? Ett snyggt ord för i praktiken mindre viktigt?
 
Jag hänvisar återigen till artkeln Den missförstådda avlaten av Anders Piltz (ur tidskriften Signum i början av året 2000). Den kan sökas på nätet. Läs den först innan du diskuterar.
 
När jag läst 200 sidor till så återkommer jag. Men det kan dröja lite längre eftersom annat nu också pockar på uppmärksamhet.
 
- - - - -
 
* det är oundvikligt att det blir så när man även på katolsk tro tillämpar den lutherska princioen "tolka och tyda allt till det bästa" (Lilla katekesen, Luthers förklaring till åttonde budet)
 
** tillägget "och Sonen" i tredje artikeln av nicenska trosbekännelsen
 
*** kom nu inte och snacka om Skriften allena för här diskuterar jag hypotetiskt en situation där oenighet råder om skriftens tolkning även om båda sidor principiellt skulle  erkänna skriftens överhöghet
 
 

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, i valet mellan påven och svenska kyrkans kyrkomöte (läs S, C och SD) som domstol i lärofrågor väljer jag definitivt påven! Inte den minsta tvekan där!

Annars är det kanske lite tveksamt det där om att "båda sidor principiellt erkänner Skriftens överhöghet". Har då inte hört sossarna göra det. Och påven har ju inte aktat för rov att binda samveten även vid saker som den allmänneliga kyrkan tidigare aldrig påstått sej veta säkert (bl.a. för att det inte står klart i bibeln).

Men nog är det bra att även KKK kan tala med mindre bokstäver ibland (särskilt om det i dess lära som inte är så säkert eller riktigt så bra). Spädbarn (de som oftast döps) kan väl f.ö. ännu inte rättfärdiggöras genom gärningar och får då hålla till godo med "luthersk" rättfärdiggörelse ;). Håller f.ö. med påven om att vissa avvikelser i treenighetsläran är mindre allvarliga än andra, men det var ju en olycka att ändra i Nicenum utan att först komma överens om det med östkyrkan.

Förvisso är du på ett sätt Kristi ställföreträdare, liksom t.o.m. folk i det allmänna prästadömet ("var finner du Gud om inte hos din broder" brukar väl laestadianerna säga?). Men skulle du börja titulera dej så, är det nog fler än jag som skulle reagera ;o) Allt gott!

Svar: Visst kan det bli problem med titulaturen. Men tänk om vi kunde lära oss ha lite "överseende" med Roms tendens att göra lärodefinitioner av allt i minsta detalj; försöka undvika att hela tiden "svara med samma mynt" (de ortodoxa menar ju att vi lutheraner måste slänga av oss vår romerska katolicism om vi på allvar ska kunna förstå ortodoxin); om vi istället ville anstränga oss att förstå vad det "under ytan"/bortom definitionerna egentligen är som är viktigt för den andre... Då skulle vi kanske kunna mötas och förstå varandra. Det märkliga i kråksången är ju att trots att lutheraner och katoliker ömsesidigt vetat att dom andra har "fel" så har likväl kristna av olika lutherska traditioner i generationer kunnat finna vägledning och uppbyggelse hos katolska författare (Tomas a Kempis, Johannes av Korset, Pascal m fl) därför att man upplevt: vi delar erfarenheten av samma väg och vandring.
Torbjörn Lindahl

2017-06-19 @ 15:14:52
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Jonas M

Om man ska närma sig Katolska kyrkan på riktigt måste man nog förkasta Tron Allena såsom den beskrivs i de lutherska bekännelseskrifterna och erkänna att Luther helt enkelt hade fel. Synen på Petrusämbetet blir därutan lika tydligt även om det är helt uppenbart när man läser den Heliga Skrift hur Petrus hade en särställning i förhållande till de övriga apostlarna och Kyrkan. Varför skulle det då vara något som upphörde med honom och inte fördes vidare?

Skulle säga att det är också typiskt för Katolska kyrkan att man måste se till helheten hela tiden för att förstå, till exempel detta med dopets betydelse. Även om nu dopet är giltigt och man därmed är kristen innebär ju inte det att det är en framkomlig väg till frälsningen, att förkasta trossanningarna som man menar att i sin helhet finns hos Katolska kyrkan. Då lever man ju inte i sitt dop.

Ja när det gäller rättfärdiggörelsen genom tro är det ju väldigt små skillnader och egentligen är det är det ju nära också i synen på nattvarden också, i vart fall i det att man tror på realpresesen.

Svar: Jonas!Jag känner ingen anledning argumentera mot dig. Men det du skriver väcker många tankar jag skulle vilja utveckla. Kanske blir det så småningom ett eget inlägg eftersom det helt skulle spränga ramarna för en kommentar till en kommentar
Torbjörn Lindahl

2017-06-19 @ 23:14:57
Postat av: +Göran

Gode broder Torbjörn!

Din senaste bloggpost förtjänar att kommenteras! Det mesta jag har att säga går i linje med dina tankar (ursäkta om det blir lite långt).

Svenska kyrkan försöker bevara både den katolska/allmänkyrkliga traditionen och den reformatoriska. Naturligt nog har det blivit så att vi högkyrkliga betonar det katolska arvet och gammal- och lågkyrkliga det reformatoriska. Men även för dessa är den katolska grunden i vår kyrka stadigare än i många andra delar av den reformatoriska kristenheten, även om de inte alltid märker det eller vill kännas vid det. Ta t.ex. medvetenheten om att sakramentsförvaltning är en sak för ämbetet, och att en präst skall vigas i ett större sammanhang än den enskilda församlingen (helst av en biskop).

Ser man på bekännelseskrifterna är Augsburgska bekännelsen ytterst mån om det katolska arvet, men gör naturligtvis grundläggande reformatoriska markeringar. Apologin söker än mer framhålla det katolska. Båda har Rom som samtalspartner och söker konsensus. När Rom inte ville lyssna, försämrades läget, och dessutom kom de reformerta in på arenan. Konkordieformeln vänder sig till dessa, och till delar av lutherdomen som tycks anstuckna av dem, och är mer konfrontatorisk.

Problemet med påven som ’Kristi ställföreträdare’ är inte så mycket teologiskt som politiskt. Redan i tidig medeltid började påvarna öka sina maktanspråk till att bli inte bara kyrkans obestridde ledare utan hela världens. Tiaran, den tredubbla kronan, var ett tecken på detta. Den siste påve som bar en sådan var Johannes XXIII. Paulus VI fick en nygjord tiara, men valde att inte bära den. Den är, för alltid, kan man hoppas, borta som påveattribut.

Man kan också minnas att benämningen ’protestant’ inte handlar om lära utan om kyrkopolitik. Den uppkom ju vid riksdagen i Speyer 1529 för att beteckna de furstar som protesterade mot att kejsaren ändrade vissa religionslagar till nackdel för dem som stödde Luthers kyrkokritik.

Slutligen något om ’filioque’. I den klassiska utgåvan av kyrkofäder och koncilibeslut finns en kommentar till uttrycket. Där hävdas att tillägget, som uppstod i Spanien, inte handlade om någon ny lära. Det var så man hade kommit att uppfatta beslutet, vid en tid då det ju inte var helt lätt att få reda på hur det verkligen förhöll sig (man kunde ju inte sända ett e-mejl och fråga hur det var). Jag tillhör dem som tycker att man bör hålla sig till beslutet vid kyrkomötet i Konstantinopel 381 och avstå från ”och Sonen” i inledningen till tredje artikeln.

Med anledning av Jonas M:s inlägg vill jag säga att jag ogillar benämningen 'Petrusämbetet'. Jag menar att 'Petrusuppdraget' eller 'Petrustjänsten' är bättre – det handlar inte om ett särskilt ämbete med specifik vigning. I övrigt delar jag synpunkterna.

Svar: Göran! Alltid glad för dina kunniga och initierade kommentarer.
Torbjörn Lindahl

2017-06-21 @ 06:58:28
Postat av: Jonas M

Torbjörn; ja bättre spara till ett separat inlägg. Några kommentarer till det göran skriver. Helt riktigt är att påvarnas politiska maktanspråk var väldigt omfattande under reformationstiden vilket hade stor betydelse i sammanhanget. Angående tiaran vet jag inte riktigt bevekelsegrunden för Paulus VI men de politiska ambitionerna var förvisso redan borta. Gustaf V valde att avstå från att krönas, kanske ansåg de att tiderna förändrats och det inte var något nödvändigt.

Angående Petrusämbetet är det riktigt att det inte är någon vigning till påve utan det tredelade vigningens sakrament är ju diakon, präst och biskop. Inte heller till kardinal som nu biskop Anders OCD är utsedd till innebär någon vigning. När man nu pratar om Petrusämbetet så får man ju göra denna distinktion. Används ordet uppdrag eller tjänst kan det leda tankarna till något av mer tillfällig natur medan det normala är att påve är man tills man dör, som Petrus. Ett par undantag finns som bekant.

Påve Franciskus, ödmjuk som han är, lyfte fram titeln biskop av Rom vid sitt första framträdande.

2017-06-22 @ 00:56:14
Postat av: +Göran

Jonas, jag undrar dock om Benedikt, med all sin lärdom, ville se sin avgång som ett undantag. Var det kanske en markering av det att vara påve är en tjänst och inte ett ämbete i vanlig mening?

Vad gäller påven som främst biskop av Rom påminner jag om följande:

När Johannes Paulus på sitt Sverigebesök mottogs i Uppsala domkyrka, sade ärkebiskop Bertil Werkström:

"Biskopen av Uppsala hälsar biskopen av Rom välkommen. Vid ekumeniska mötet i Stockholm sade Nathan Söderblom: 'Paulus och Johannes är här, men Petrus dröjer.' Nu har Petrus kommit – och han heter Johannes Paulus!"

Jag misstänker att det var kyrkosekr. Carl Henrik Martling som låg bakom de fyndiga formuleringarna.

(För att förstå anspelningen skall man komma ihåg att vid mötet i Stockholm 1925 deltog reformatoriska och ortodoxa kyrkor, medan Rom hade tackat nej.)

2017-06-22 @ 08:45:38
Postat av: Jonas M

Ja; den som lever får se. Jag hoppas dock att påve Benedikts avgång är undantaget som bekräftar regeln.

Intressant anekdot! Man får dock komma ihåg att kärt barn har många namn; det påve Fransciskus sa innebär inte att de andra inte är giltiga.

2017-06-22 @ 19:55:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0