Inget att fira
I vita kläder en bedragare
liknar ju faktiskt en bagare.
förföriskt söt och seg ,
passa er för denna surdeg !
Att kavla ut sitt eget sken ,
sittandes på helig stol med fyra ben .
När ugnen blir tillräckligt het
då brinner även denna surdegssmet
Rensen bort den gamla surdegen, så att I bliven en ny deg. I ären ju osyrade; ty vi hava ock ett påskalamm, som är slaktat, nämligen Kristus. (1 Kor. 5:7)
På engelska användes ordet commemoration, vilket normalt översätts till åminnelse. Enligt vad jag kan läsa mig till kan åminnelse också betyda "firande" men normalbetydelsen torde vara neutral i meningen att man kommer ihåg något, uppmärksammar något bak i tiden. Och det är det katoliker och lutheraner gjorde tillsammans i Lund och Malmö kring Alla Helgons dag (enligt Katolska kyrkans kalender).
Jag skulle tro att påve Fransiskus uttryckte tacksamhet för att Luther uppmärksammade att det var dåligt ställt med Bibelläsningen i kyrkan bland före reformationen, något som emellertid inte hade något att göra med att läran i sig var felaktig.
Ja, påven kunde ju inte så gärna uttrycka sin tacksamhet över att Luther på viktiga punkter korrigerat felaktigheter i Roms lära! Men att vi alla (bl.a. genom boktryckarkonsten) har bättre tillgång till bibeln än någonsin förr innebär ju varken att vi nyttjar den som sej bör eller att reformationens idéer blivit allmän egendom (hur skulle de, då ju som Mikael Karlendal sällan försummar påpeka reformatorerna inte var ense i allt).
Det är naturligt och riktigt att försöka använda neutrala ord som "åminnelse" när vi ska högtidlighålla reformationen tillsammans med de påvetrogna. Men det är - ursäkta ordvalet - rätt uschligt om inte ens vi som gläds åt det klara evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod (och utan all sammanblandning av "Kristi och helgonens förtjänster" i samband med nutida avlatsförkunnelse) ska kunna fira, ja, just fira i a f just Luthers basunstöt 31 oktober 1517, även om den inte togs väl upp. Vad detta innebar i form av bannlysningar, kättarförföljelser och trettioåriga krig måste väl i all rimlighets namn främst skyllas andra än Luther? Om jag protesterar mot något och någon därför slår ihjäl mej och min familj, har jag väl inte vållat svärd och strid i annan mening än vår Frälsare gjorde?
(Detta inte sagt för att förringa "protestanternas" skuld till 30-åriga kriget eller problemen på Nordirland, bara för att påtala att vi med den "logik" som nu ofta används borde beskylla Jesus för förföljelserna mot de kristna i romarriket och sovjetriket + för alla krig där kristna någonsin varit inblandade).
Nej eftersom Påven inte ansåg att det fanns några felaktigheter, däremot kanske att det fanns tillämpningsproblem, för liten Bibelläsning, och vissa som felaktigt beskrev avlaten (läran om avlat som ju inte har med syndaförlåtelsen att göra har emellertid inte ändrats).
Kloka ord av Torbjörn i sista svaret.
Poängen är att det blir orimligt att (av ekumeniska skäl?) dissa allt jubilerande under jubileumsåret för att Luther vållade strid. Det gjorde som sagt Kristus också (utan alla jämförelser i övrigt) och det som var bra (från en modig munk 1517 åtminstone) tål sannerligen att vara tacksam över utan högmod och självförhävelse. Det är i ekumeniska sammanhang alltid det största samfundet som tjänar på ren pacificering (jfr moderaterna i förhållande till övriga allianspartier); ALLA har rätt att motivera sin existens som något annat än ren bråkmakarsträvan - jfr om Svenska kyrkan och Dag Sandahl verkligen skulle lyckas få frikyrkorna i Sverige att inte fira eller t.o.m. skämmas över sin existens eftersom de bröt det fina kyrkliga enhetssamhället! (Det är ju som att lyckas få samerna att skämmas för sitt eget språk för att det stör den nationella enheten. FÅR man glatt sjunga Luther-psalmer eller ha Luther som andlig förebild? Som vi gör här på helgondagen 18 februari, även om det inte blir någon pilgrimsresa till Wittenberg i år ;o).
