Stormöte slut
Ja, visst borde man kunna erbjuda t.ex. förbönssamlingar likaväl som allsångssamlingar vid sidan av de rena prediko- och nattvardspsalmerna (förutom predikande är ju laestadianismen alltfort en sjungande rörele).
Liknande bekymer som det över avtagande "liikutuksia" har ju många pingstvänner som sörjer avtagande tungotal och "bönebrus". Nu kan väl Anden vara och verka i stillheten likaväl som i stormen, men ändå... beror förändringen på att människor inte längre blir berörda alls av Guds ord eller att de av människofruktan inte längre vågar bekänna sina synder för varandra eller ens gå till enskild bikt är det förstås tråkigt.
(Jfr Sinnesrogudstjänsternas s.k. delningar! - en gång gick jag fram och bekände jag rätt pinsamma saker bara för att inte alkisarna skulle stå där ensamma; upplevde en "glädje i sanningen" även om ingen i församlingen räckte upp sina händer och tillsa mej syndernas förlåtelse; hela det mötet kändes faktiskt annars ganska så "laestadianskt").
Apropå liikutuksia och det pågående fotbollsmästerskapet tycker jag mycket om den här gamla historien (favorit i repris): En "laestadian" som mötte kritik av de smått extatiska glädjeyttringarna under vissa samlingar, gav det synnerligen relevanta svaret: "När folk kan ropa och dansa för att en boll går in mellan två stolpar, måste vi väl kunna få göra det av glädje över syndernas förlåtelse?"
"Vid sidan av de rena nattvards- och predikogudstjänsterna", skulle jag förstås ha skrivit. (Annars kunde nog även de klassiska nattvardspsalmerna - inkl Thomas av Aquinos! - behöva en renässans i både "laestadianien" och "rosenianien", jag uppskattar friheten i psalmval under t.ex. nyårsaftonen, men ibland undrar man ju var de 18 verser långa psalmerna tog vägen som bara passade under mycket välbesökta mässor...).
Tack för samtalet. Ja, risken är förstås att bara tråkighet återstår. Annars är vi nog överens om att grundliga predikningar och - i bästa fall - grundlig bibelundervisning inte är det sämsta att ha kvar. Det är i a f grobart utsäde, även om det ibland hamnar på det mest hopplösa ställen.
Själv har jag sedan barnsben tyckt att psalmerna är det "roligaste" (d.v.s. minst tråkiga) i gudstjänsten, även om jag inte vet om man kan räkna dem till den egentliga liturgin (offertoriepsalmen kanske?). Vissa predikningar, ofta sådana av en viss Lindahl, var dock mer intressanta än tråkiga. Efter konfirmationen blev ju nattvarden "roligare" (om man får använda ett så vanvördigt uttryck) och när man fick spela orgel åt självaste G A Danell blev t.o.m. den liturgiska musiken lite intressant. Mer extatiska företeelser som liikutuksia och tungotal (jo jag har varit med om bådadera) kändes nog först lite skrämmande, men vanan gör ju mycket...
Hur högljudda "fria yttringar" församlingen ger kan nog vara olika (Sven Danell berättade om att man i Skara stift tyst brukade resa sej i bänken för att visa att Guds ord hade träffat en på ett särskilt sätt). Men det är viktigt att det inom en ordnad yttre ram finns utrymme för olika uttryck och nådegåvor och för "bänkpredikanter" av bägge könen som Maj-Lis Palo brukade tala och skriva om. Utrymme för bekännelser/vittnesbörd, förbön och "profetiskt tilltal". Det här tänker jag är ett viktigt memento i ALLA kristna sammanhang, även romerska och rosenianska. Tack för reflektionen!
