Stormöte slut

Men först var jag i Örnäsets kyrka och firade högmässa. Kanske var vi lite drygt 1% av antalet på stormötet. Men för att vara en sommarsöndag i kyrkan var det bra med folk. Flera som varit med på stormötesnattvardsgången i går kväll kom ändå till högmässan. God nattvardslängtan. I stort sett fullt i lilla Mariakoret. Nästa söndag tar vi gudstjänsten i stora kyrkorummet! Jag har högmässa i Örnäset även kommande söndag.
 
Efter högmässan snabbtur till Hertsön för återlämnande av de nattvardsattiraljer jag lånat därifrån. I framtiden - när det blir allt färre aktiva präster som finns med i laestadianska sammanhang - blir det nog svårare att organisera lånande från kyrkor till stormöten. Är det snart dags att Stortältföreningen gör som OAS-rörelsen gjort, köper egna nattvardskärl? Risken är ju förstås att existensen av egna nattvardskärl skulle kunna fresta några lekmän att ta nattvardsförvaltningen i egna händer. Då säger jag stopp. (Vilket inflytande jag nu kan tänkas ha.)
 
Nå, efter det for jag ut till Arcushallen tillsammans med god vän jag mötte i kyrkan. Efter "kyrkaffe" hann vi höra en predikan före middagspausen. Sen fick vi höra de två sista och avslutningen. Allra sist kaffe och hemfärd.
 
Vad blir intrycken? Roligt vara där. Jag konstaterar dock att det som var betydligt vanligare när jag mötte denna rörelse för över 40 år sedan, och som en gång gav den sin karaktär; glädjerörelse ("liikutuksia") och offentlig bön om förlåtelse med åtföljande högljudd församlings-"avlösning" - numera inte förekommer alls. Det innebär, enligt min ringa mening, att alla rimliga skäl att längre kalla rörelsen  för "väckelsen" har försvunnit. 
 
Men rörelsen kan ändå vara betydelsefull. Jag har sagt det i många år: det är ju här "kyrkfolket" finns när Svenska kyrkan snart bara består av anställda. Men man borde våga förnya formerna. Det finns (!) andra uttryck för kristet liv än predikningar! Mer bön t ex. Jag tvingas erkänna att min förväntan att jag ska fara från mötet förvandlad, förändrad; att jag skulle mött något, fått erfara att Gud gör något; den är nog numera större på ett OAS-möte än på ett laestadianmöte. Och det är lite synd, för i grunden har jag nog tidigare tänkt att den laestadianska rörelsen med sin omvändelsepredikan, betoningen av förlåtelsen mm "egentligen" äger ett större djup och en mer förvandlande kraft än den karismatiska förnyelsen. Märkligt när man börjar uppleva det tvärtom.
 
Men jag kommer likväl tillbaka. Om en månad är jag själv kallad predika på nästa stormöte, i Övertorneå. Då får jag glädjen träffa min prästvigningskompis Timo som också kommer dit som predikant. Två präster som talare på samma stormöte! Det måste varit flera årtionden sedan det hände.
 
 

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, visst borde man kunna erbjuda t.ex. förbönssamlingar likaväl som allsångssamlingar vid sidan av de rena prediko- och nattvardspsalmerna (förutom predikande är ju laestadianismen alltfort en sjungande rörele).

Liknande bekymer som det över avtagande "liikutuksia" har ju många pingstvänner som sörjer avtagande tungotal och "bönebrus". Nu kan väl Anden vara och verka i stillheten likaväl som i stormen, men ändå... beror förändringen på att människor inte längre blir berörda alls av Guds ord eller att de av människofruktan inte längre vågar bekänna sina synder för varandra eller ens gå till enskild bikt är det förstås tråkigt.

(Jfr Sinnesrogudstjänsternas s.k. delningar! - en gång gick jag fram och bekände jag rätt pinsamma saker bara för att inte alkisarna skulle stå där ensamma; upplevde en "glädje i sanningen" även om ingen i församlingen räckte upp sina händer och tillsa mej syndernas förlåtelse; hela det mötet kändes faktiskt annars ganska så "laestadianskt").

Apropå liikutuksia och det pågående fotbollsmästerskapet tycker jag mycket om den här gamla historien (favorit i repris): En "laestadian" som mötte kritik av de smått extatiska glädjeyttringarna under vissa samlingar, gav det synnerligen relevanta svaret: "När folk kan ropa och dansa för att en boll går in mellan två stolpar, måste vi väl kunna få göra det av glädje över syndernas förlåtelse?"

Svar: Jo, man kan ställa sig frågan vad minskningen av tidigare frekventa ytttingar beror på. Tänkte ställa frågan i inlägget men gjorde det ej. Men nu gjorde ju du det istället. Egentligen en viktig fråga. Och vad gör man när de fria yttringarna försvinner. Har man liturgin kvar kan man ju leva i den. Men har man som de flesta väckelserörelser (pingstvänner o laestadianer lika) slängt bort eller fjärmat sig från liturgin då är ju risken att bara tråkighet återstår
Torbjörn Lindahl

2016-07-03 @ 23:12:46
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

"Vid sidan av de rena nattvards- och predikogudstjänsterna", skulle jag förstås ha skrivit. (Annars kunde nog även de klassiska nattvardspsalmerna - inkl Thomas av Aquinos! - behöva en renässans i både "laestadianien" och "rosenianien", jag uppskattar friheten i psalmval under t.ex. nyårsaftonen, men ibland undrar man ju var de 18 verser långa psalmerna tog vägen som bara passade under mycket välbesökta mässor...).

Tack för samtalet. Ja, risken är förstås att bara tråkighet återstår. Annars är vi nog överens om att grundliga predikningar och - i bästa fall - grundlig bibelundervisning inte är det sämsta att ha kvar. Det är i a f grobart utsäde, även om det ibland hamnar på det mest hopplösa ställen.

Själv har jag sedan barnsben tyckt att psalmerna är det "roligaste" (d.v.s. minst tråkiga) i gudstjänsten, även om jag inte vet om man kan räkna dem till den egentliga liturgin (offertoriepsalmen kanske?). Vissa predikningar, ofta sådana av en viss Lindahl, var dock mer intressanta än tråkiga. Efter konfirmationen blev ju nattvarden "roligare" (om man får använda ett så vanvördigt uttryck) och när man fick spela orgel åt självaste G A Danell blev t.o.m. den liturgiska musiken lite intressant. Mer extatiska företeelser som liikutuksia och tungotal (jo jag har varit med om bådadera) kändes nog först lite skrämmande, men vanan gör ju mycket...

Hur högljudda "fria yttringar" församlingen ger kan nog vara olika (Sven Danell berättade om att man i Skara stift tyst brukade resa sej i bänken för att visa att Guds ord hade träffat en på ett särskilt sätt). Men det är viktigt att det inom en ordnad yttre ram finns utrymme för olika uttryck och nådegåvor och för "bänkpredikanter" av bägge könen som Maj-Lis Palo brukade tala och skriva om. Utrymme för bekännelser/vittnesbörd, förbön och "profetiskt tilltal". Det här tänker jag är ett viktigt memento i ALLA kristna sammanhang, även romerska och rosenianska. Tack för reflektionen!

Svar: Tack för det omdömet om predikningar. Roligt att du har goda minnen från din uppväxt. Alla andliga tradirioner har ju sitt goda att bidra med. Önskan är ju att ta från alla skålar och röra ihop. Det hittills bästa exemplet inom Svenska kyrkan på att "ta ur alla skålar och blanda" torde väl än så länge vara OAS-rörelsen. Där finns undervisning och långa predikningar, lovsång, psalmsång, förbön, glädjefulla mässor och bikt. (Jag har ofta påpekat att jag som biktpräst på OAS-möten fått ge syndernas förlåtelse åt oändligt många fler människor än jag gjort i laestadianska sammanhang.)
Torbjörn Lindahl

2016-07-04 @ 12:10:06
URL: http://efsidag.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0