Har jag varit på i dagarna tre. Övertorneå.
Åkte upp i fredags förmiddag tillsammans med god vän härifrån som deltar regelbundet i gudstjänsterna i Hertsön. Ambitionen var att delta hela tiden men när det närmade sig slutet beslöt vi (nåja, beslutet var mitt, min passagerare hade inget val) att smita från de två sista predikningarna för att inte komma hem för sent.
Programmet för dessa mötesdagar var konsekvent tightare än vanligt, två predikningar på en och en halv timme istället för två timmar. Det betyder att alla predikanter borde korta ner sina respektive predikningar till 45 min (inklusive tolkning, psalm och pålysningar). Få lyckades. Allra minst jag. Särskilt i går då jag höll på en timme och en kvart.
Viss inspiration således. Men jag överlåter jag åt andra att "pröva allt och behålla det gott är". Mina tre predikotexter var ur 2 Mos 40, 1 Petr 1 och ur Josua kapitel 1. Av de predikningar jag själv hörde uppskattade jag nog mest de två som hölls av min ungdomsvän och prästvigningskamrat Timo Saitajoki. De var klara, tydliga och undervisande.
Att vi fick predika på samma stormöte var riktigt roligt. Det har vi faktiskt gjort en gång förr. Det var 1975 (tror jag) i Överkalix. Då var vi båda ganska färska präststudenter och hade fått i uppgift att hålla varsin morgonbön (vilket i dessa sammanhang betyder en lite kortare predikan än vanligt.) Det var då (eller var det året innan då jag fick hålla en morgonbön i Muodoslompolo?) jag råkade smälla till lampan på predikstolen (man hade den tidens traditionella skrivbordslampor) så att den gjorde något varv på predikstolen. Att gestikulera* har jag inte slutat med. Även denna helg fick lampan några törnar.**
Sista dagen blev det aningen dramatiskt. Ett kraftigt åskväder drog över bygden med åtföljande skyfall och regnsmatter på tältet som gjorde det svårt att höra, sedan blixtar och dunder varav en rejäl blixt upplevdes vara mitt över tältet. Elen slogs ut i omgångar och även ljudanläggningen. Då valde predikant och tolk att gå ner på marken och åhörarna uppmanades "flytta närmare" (gott om lediga platser). Denna uppmaning tog deltagarna ad notam. De inte bara sökte nya platser utan de även drog hela bänksektioner närmare altarringen. Det gjorde att när det blev min tur predika hade jag åhörarna betydligt närmare än normalt. Riktigt gemytligt. Faktiskt en god upplevelse trots allt.
Jag har förstått att åtminstone någon av mina predikningar ledde till viss diskussion, både positiv och negativ. Men eftersom jag fick grönt ljus av en av de äldre predikanter (dock ej predikande denna gång) som hör till dem jag känt ända sedan laestadiansk ungdomsväckelses tid på 70-talet så oroar jag mig ej.
F ö var vi nog minst fem deltagare på mötet som var mer eller mindre delaktiga i densamma ungdomsväckelsen på tiden då det begav sig.
Boende fick vi hos goda vänner som alltid visar stor gästfrihet och generositet.
Slutintrycket? Alltid trevligt.***Att möta goda vänner man lärde känna för redan över 40 år sedan ger alltid en extra dimension. Jag kommer gärna igen.
Men helt klart kan man säga att alla karaktärsdrag som någon gång skulle gett anledning kalla denna rörelse en väckelse - dom är nu borta. Nu är detta en vanlig kristen rörelse, men med sina särskilda kännetecken. Men ska rörelsen i huvudsak bara präglas av att det ska vara som det alltid varit - då kan man ju åtminstone göra det lite roligare och aningen vidga "verksamhetsutbudet" ****
- - - - - - -
*det är tydligen ärftligt. Även min farfar, som var präst, lär en gång i Norsjö kyrka (där han var kyrkoherde) ha slagit iväg blomvasen på predikstolen, men eftersom han var lång lyckades sträcka sig och nå vasen med ena handen och buketten med den andra medan vattnet for i nacken på kyrkvärden som satt nedanför.
** dock var det i Muodoslompolo som jag råkat uttrycka mig på ett sätt som uppfattades vara felaktigt, för vilket jag mycket vänligt och omtänksamt förmanades av både Olle Aasa och Roland Wälivaara, vilka dock även tagit mig i försvar inför andra kritiker och sagt att det bara var ungdomlig obetänksamhet som gjort att jag uttryck mig aningen inkorrekt. I en predikan senare på dagen hade dock predikanten Alex Snellman tagit upp saken, utan tydlig hänvisning till mina ord, men genom att flera gånger uttrycka saken såsom den borde uttryckas.
*** utom en detalj i lördagens sångkväll i kyrkan: kantorn spelade mördande sakta. Laestadianska ungdomar kan sjunga betydligt snabbare! Det vet jag.
****exakt vad man skulle kunna göra (enligt min tanke) kan jag berätta om någon frågar. Men det känns lite sorgligt när man gång efter annan erfar att i enskilda samtal kan många enstaka personer ge uttryck för en längtan efter förnyelse i olika former, men gemensamt och kollektivt är det ingen som orkar, vill eller vågar föreslå eller driva någon som helst förändring.