OAS-möte i Umeå
Har det varit. Pågått onsdag till lördag. Jag var med fredag-lördag.
Alltid roligt möta vänner. Uppenbarligen måste jag kommit över min kalix-fobi eftersom jag gått ut och ätit tillsammans med Kalixbor både en och två gånger. Det finns hopp för den mest förhärdade således.
Lite "jobb" fick jag göra också. Deltog som förebedjare i ett av omsorgsteamen i förbönsgudstjänsten. Den gick av stapeln i Hedlundakyrkan (en equmeniakyrka, fd Missionskyrka) som låg en bit bort från Wasakyrkan (EFS) där huvudmötena hölls. Lite synd med avståndet tyckte vi men det kom gott om folk ändå.
Men planeringsgruppens ursprungsönskan var att få hålla förbönsgudstjänsten i Ume stads kyrka, men där blev det nej. Varför måste svenska kyrkan understundom agera som om OAS-rörelsen är något man inte ens vill ta i med tång, kan man undra. Men inte helt och hållet, det ska tydligt sägas. Hela torsdagen - då både vår biskop Hans och biskop Tomas från Egypten medverkade med uppskattade föredrag - var ett samarrangemang mellan OAS-rörelsen och svenska kyrkan och det hölls i Ume stads kyrka. Men varför då inte en förbönsgudstjänst dagen efter? Kan man som sagt undra. Varför sätta gränser för den annars så vittomtalade svenska kyrkans "öppenhet"?
Men själv trivs jag på OAS-möten. På många sätt är det för mig svenska kyrkan när den är som bäst. Och på många sätt även väckelsen när den är som bäst. Två gånger fick jag höra Johan Candelin, och han budskap var till stora delar ett mer utmanande väckelsebudskap än det som ofta möter i den rörelse här i norr som många gånger just kallar sig "väckelsen",
Jag satt en stund och samtalade med Johan före hans seminarium och jag delade då det som varit min dröm i snart tjugo år: att den laestadianska rörelsen med sin odiskutabla vilja att troget vara samlad kring Guds ord; med dess stora ungdomsskaror skulle kunna på allvar möta och bli välsignad av den karismatiska förnyelsens bidrag med Andens frihet och frimodighet, bön och lovsång.
Kanske på samma sätt som när den karismatiska förnyelsen mötte de gammalkyrkligt präglade miljöerna på västkusten för över trettio år sedan. Då lär gamle biskop Bo Giertz ha sagt ungefär som så:
- Nu har vi samlat ved i hundra år. Nu är det dags att tända brasan.
Kommentarer
Postat av: Maria
.....den karismatiska rörelse som tog sina första, stapplande steg i den allra största kyrkan, den romersk-katolska.
Postat av: Elias
Jag har många gånger gått i samma tankar om hur underbart det vore om mina laestadianska vänner skulle möta den karismatiska förnyelsen. Karismatik och bibeltrogenhet är en väldigt bra kombo och jag är övertygad om att det är vägen framåt för väckelse i Sverige.
Trackback
