Är svenska kyrkan det?
När jag var nere i västerbotten fick jag höra:
En person hade för några veckor sedan tagit sig för att undersöka möjligheten till traditionellt mässfirande inom svenska kyrkan genom noggrant studium av predikoturer.
En vanlig svenskkyrklig söndag i västerbottens län (åtminstone större delen av länet):
- 22 gudstjänster med nattvard
Hur många platser med regelbundet söndagligt gudstjänstfirande det finns i länet vet jag inte så "nattvardsprocenten" kan jag inte bedöma.
- av dessa 22 gudstjänster leddes 8 av prästvigd man
- av dessa 8 hölls 4 i Umeå
Och där lär alkoholfritt vin och glutenfria oblater gälla på många ställen.
Summa sumarum: i hela länet inte så många mässor som uppfyller alla krav på traditionalitet.
Alltså blir det allt svårare för dem som vill fira mässa på traditionellt vis. Har inte svenska kyrkan ansvar också för den kategorin människor? Jag ska inte i detta inlägg ge något argument för manlig celebrant, riktigt vin och veteoblater, bara konstatera att det finns människor som vill ha det så (som var fullständigt normalt i min barndom). Och dom bör ha rätt att få det så. Dels av skälet att svenska kyrkan säger sig vara en kyrka öppen för alla. Och har man såna monopol-anspråk då får man se till att uppfylla dom; och dels därför att även dessa "traditionalister" betalar sin kyrkoavgift. Då har dom rätt få valuta för pengarna. Innan jag lämnar ämnet vill jag dock påpeka att de som är traditionalister i dessa sakramentsfrågor inte är det bara för att dom vill göra "som vi alltid har gjort" utan för att det finns bakomliggande välgrundade övertygelser.
Men om det nu visar sig att det i längden blir omöjligt leva traditionellt inom svenska kyrkan, vad gör man då? Hoppas att Missionsprovinsen ska kunna fylla den funktion som svenska kyrkan sviker? Konverterar till ett sakramentalt sätt säkrare sammanhang (=bli katolik)? Båda dessa alternativ kan ju än så länge bara fylla funktion som räddningsplanka på enstaka orter.
Ändå är det alldeles uppenbart att behovet av olika typer av "räddningsplankor" kommer att bli allt större för dem som hittills seglat med det kyrkliga skeppet svenska kyrkan.
I en tid när en stark väckelse skapade hunger och törst efter Guds ords predikan (1800-talet) då utvecklades på sina ställen en ordning att den prästerliga predikan (som antingen var för sällsynt eller för dålig) kompletterades med lekmannapredikan. En ordning som med tiden blev alltmer etablerad och accepterad. Och som lever inom kyrkans lågkyrkliga väckelserörelser.
I vår tid behövs kanske alternativ även till kyrkligt nattvardsfirande. Numera finns ju även gott om "nattvardsväckta" för att inte säga traditionell-nattvard-väckta människor. Hur tar vi ansvar för dem? Lekmannaledda mässor vill jag dock inte rekommendera. Nej, den som celebrerar ska vara rätt prästvigd.
- - - - -
Under paus i skrivandet har jag själv gjort motsvarande undersökning för denna helg i norrbotten genom flitigt studium av predikoturerna i NSD.*
- antal nattvardstillfällen något lägre men andelen manliga präster något högre. Hur det är med brödet och vinet vet jag inte.
- - - - - -
* då bör man betänka att i NSD saknas Piteå, Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog. Dessa orters församlingar "predikoturar" istället i Piteå-Tidningen.
Men var vid gott mod kära läsare; min gamle kamrat kommer snarliga att i en vänlig kommentar komplettera med nödiga uppgifter ur "Lokala Världsbladet".