Torbjörn Lindahl

Först:

Föreståndaren på Berget, Peder Bergqvist, har en debattartikel i Dagen. Jag tycker han har en viss poäng i sin polemik med Peter Halldorf. Även intressant att läsa vad stiftelsens ordförande skriver.

 

Men annars får jag erkänna att Bergets väl och ve inte berör mig särskilt mycket. Har aldrig varit där på kurs eller retreat. Dessutom har jag nog alltid varit aningen kritisk mot det utbud med meditations/yoga-inslag som också funnits med i kursverksamheten.

 

Men visst kan det bli som en god vän uttryckte att när nu en väl känd grupp väljer att konvertera, vilken hittills velat stå för en allmänkyrklighet inom svenska kyrkan, då kan det bli trängre för kvarvarande grupper med samma längtan och inriktning.

 

Sedan:

Till det jag tänkte som dagens ämne i bloggen.

 

Igår besökte jag platsen för min MC-olycka vilken skedde för sex veckor sedan. Ville hinna dit innan bromsspåren nötts bort och en dag med torr asfalt så de skulle vara synliga.

 

God vän skjutsade mig till platsen söder om Kåbdalis. Vi lyckades först inte finna den så till sist frågade vi om hjälp i lilla butiken i byn. Välsignelse över små samhällen där "alla" vet allt om allt som skett. Jo, visst visste dom om MC-olyckan. Och expediten utbrast:

- Min dotter hade kört förbi precis när olyckan hänt. Jag ringer henne så får hon berätta exakt var det skedde.

 

Sagt och gjort. En lite mer detaljerad beskrivning fick jag. Och det var nog ytterligare en bit söderut jämfört med det  vi först trott. Jo då, bromsspår fanns kvar. Men varken vägskylt eller garage/lada på sidan om vägen, vilket jag tyckt mig minnas. Har jag blandat minnesbilderna? Eller rent av somnat och drömt om en ren och tvärvaknat och panikbromsat till ingen nytta? Det lär höra till de frågor jag får fundera på intill den dag då "vart varför blir besvarat, var gåta löst som här jag grubblat på", men jag gissar att på den dagen kommer svaret inte att intressera eftersom "denna tidens lidanden ingenting betyder mot den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår".

 

Först bildbeviset att jag själv lever. Bromsspåret på marken framför mig.

 Efter fullbordat ärende tog vi omvägen över Arvidsjaur på hemvägen. Då fick jag möjlighet besöka släktgraven - ursprungligen min mormors pappas familjegrav där flera av mammas släktingar är begravda, - och även att bese några platser förknippade med mamma och morfar och mormor. I min barn- och ungdom var jag ju ofta där. Så här i min begynnande ålderdom börjar jag faktiskt känna mer samhörighet med en ort där det finns en släktanknytning sedan många generationer.

 

På väg hem från Arvidsjaur passerar man ju Älvsbyn. Självklart blev det kaffe och lite surr hos min gamle kamrat med hustru

 

- - - - - - 

 

Och så till sist, bilden jag länge velat visa men avstått från därför att vissa uttryckt det vore för obehagligt. Själv tycker jag det bara är spännande. Min hjälm efter olyckan. Avstår närstudier av alla repor. Det som syns är tillräckligt för att man ska fatta vilket skydd för ansikte och huvud en bra hjälm ger. Blodet på visiret är "bara" näsblod så förskräcks icke!