Dvs den nya västlaestadianska. Kan inte hjälpas att man blir imponerad när man på första insidan läser namnet på utgivaren:
Den Ursprungliga Apostolisk Lutherska Förstföddas Församling i Sverige.
Låter nästan som Den Enda Heliga Apostoliska Katolska Ortodoxa Kyrkan som jag har en länk till i min dator på jobbet. Men den kyrkan var ett skämt. Det här är allvar - om nu någon bland kära läsarna tror något annat.
Därför var det ju också med viss bävan jag i eftermiddags gick in i västlaestadianska bönhuset. Men väl inne blev jag välkomnad av många gamla vänner varav några hör till dem som man förr rätt ofta mötte i kyrkans gudstjänster. Till min bordsgranne vid kyrkkaffet uttryckte jag min personliga saknad efter de tider då vi möttes i kyrkan. Fram till dess att västbönhuset i Luleå byggdes höll ju västförsamlingen årligen sin februarisamling i Örnäsets kyrka. I flera år var jag den som fick leda högmässan (enl 1942 års ordning). Jag saknar faktiskt den gemenskapen.
Gudstjänsten i bönhuset är enkel. Alla psalmer leds av försångare. Inga instrument. Alla som utför någon uppgift i gudstjänsten "sitter bakom bordet", inklusive försångare och predikant
Psalm
Läsning ur Laestadius postilla
Psalm
Predikan
- som avslutas med att människor går fram till predikanterna och ber om och mottar förlåtelse
Psalm
Bön, Fader vår, välsignelse (Herren välsigne oss...)
Psalm
Efter gudstjänsten lästes brev som skickats från kristna på andra orter som haft samlingar. Bl a lästes brevet från julsamlingarna i Gällivare. Jag har hört många sådana brev förr och kan inte låta bli att faschineras av deras milda anspråksfullhet. Men säkert fyller de en stor funktion för att hålla ihop rörelsen när alla betygar sin enhet i samma tro och att man fått höra samma goda och rätta Guds ord predikas vilket alltid fått samma följd att människor insett sin synd men blivit upprättade av det trösterika evangeliet i Jesu namn och blod.
I praktiken samma funktion som när Frimodig kyrkas riksordförande några gånger per år skickar ett brev till alla medlemmar och uppmanar dem vara frimodiga i kyrkokampen.
Kaffe alltid trevligt. Och så var den dagen slut.
Men givetvis började dagen i kyrkan 300 m söderut, Hertsökyrkan. Själv var jag liturg. Bosse predikade. Har alltså hört två predikningar idag. Vilken var bättre? Nej, jag avstår så gör jag mig inte till ovän med någon.
Men skälet till eftermiddagens bönhusbesök var ju att få köpa ett exemplar av psalmboken. För det facila priset av 50 kr! Det vore en prissättning att ta efter för bokförlaget Verbum.
Och med psalmboken i ägo - den är riktigt fin - får jag chansen rätta vännen Andreas (roligt kunna vara lärare i hans specialgren:) och säga att den psalm om Maria Magdalena som jag tyckte hade fin text (370) inte är skriven av Halmrast* utan av norske samen K T Andersen. Vid kyrkkaffat i bönhuset fick vi sjunga den. Jag uppfattade att det i praktiken var för min skull. Det tackar jag för. Melodin var dock inte helt lättillgänlig så det krävs nog flera genomsjungningar innan den sitter.
- - - - - - -
* det finns en påskpsalm även av honom, nr 86. Troligen var det den Andreas syftade på. Den har också fin text och innehållet talar även i den utifrån Marias erfarenhet som sörjande vid Jesu grav. Dock utan att hennes namn nämns