Igång igen med vardagen
* det är detta som mina vänner inom både öst och väst (laestadianer) på sedvanligt lågkyrkligt sätt fuskat bort i sina framarbetade varianter (i öst endast förslag, så vitt jag vet) till nattvardsliturgier. Om dom fattade vad dom i själva verket gjort då skulle dom förstå hur totalt oacceptabelt ett dylikt stympande är.
Liturgin är fantastisk och den ska vi vara rädda om.
Ja, Kristi offer närvarande gång efter annan ("vi här ett heligt offer FÅR"). Men inte upprepat eller såsom av oss offrat; det har han gjort "en gång för alla" och "det är fullbordat".
Sen tror jag i o f s att när Jesus säger "till min åminnelse" så betyder just detta både språkligt och innehållsligt varken mer eller mindre än "till minne av mej" på vanlig platt nutidssvenska. Jfr apostlaorden "Kom ihåg Jesus Kristus!" Men visst är nattvarden, precis som du skriver, mer än så.
Gudsfrid käre trätobroder.
Ett tag sedan jag skrev en kommentar hos dig. Ville bara lämna en tanke som flög i mig då jag läste om väckelsens/lågkyrkligas känslor för liturgin. Jag får känslan att all innantilläsning ur en handbok blir överflödigt hos de lågkyrkliga, då predikan utan koncept är A och O i Gudstjänsten. Ibland kan det dock vara upprepade fraser i de konceptfria predikningarna som kommer om och om igen trots att det inte står skrivna i någon handbok.
Sedan har den lästa liturgin i allmänhet och den sjungna liturgin i synnerhet kopplats ihop med kyrkan som fjärmat sig från bibelns sanningar. Väckelsen har ojat sig över kyrkan långt före innan du och jag var födda. Allt som påminner om en avfallen kyrka vill man plocka bort oavsett om det är gott eller ont, när det inte finns nedtecknat i bibeln.
Liturgi i allmänhet blir ofta en upprepning, söndag efter söndag, utan att man tänker på vad man läser eller sjunger. Det grövsta exempel jag hört talas om, var när en flitig gudstjänstbesökare till kvinna sa att "hur kan man vara så säker på att Maria, Jesu moder var jungfru utan Josefs ingripande? En snäll kristen vän bad henne läsa trosbekännelsen för tusende gången och stoppade henne vid "avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria" Plötsligt upptäckte hon vad hon suttit och läst söndag efter söndag i hela sitt liv.
Ett tips till er präster: Citera och förklara oftare i era predikningar, innebörden av de fina orden som upprepas varje gudstjänst.
Vi alla möter Gud på olika sätt och vis.. När jag går till kyrkan med min son på 3 år så ser jag hur glad han blir när exempelvis kyrkklockorna ringer, när processionen går genom kyrkan, när prästen celebrerar nattvard eller när han får ta emot välsignelsen vid nattvårdsringen. Jag vill tro att han får möta Gud just då och det gör mig glad.Ordet däremot ( av förståliga skäl) är inget han visar en vidare uppskattning för.. jag menar nu förstås inte att Ordet är sekundärt men jag kan 'hålla med ' min son att ibland är Gud även mig närmare i den stunden där jag får ta del av en 'riktig' liturgi eller också en fullsatt stadskyrka som tillsammans med flera körer sjunger 'Bereden väg för..'
Jag är som väntat mycket nöjd! Inlägg som har undervisning är ju alltid uppskattade och blir man som undervisare inte kallad får man väl använda de kanaler som erbjuds! ;-)
Nej, Torbjörn, du påstod verkligen inte att Kristi offergärning upprepas i nattvarden ens oblodigt, och jag beklagar att du tog mitt tillägg som kritik (kanske för att jag alltför ofta är alltför kritisk?). Jag ville bara instämma och förtydliga för läsare som kanske är mer romerska än du.
Mitt enda lilla ifrågasättande gällde alltså den vidare tydningen av ordet "åminnelse". Jag pratade häromdagen med en präst som menade att själva begreppet "den sunda läran" (ortodoxi) även måste inkludera ett sunt liv i Kristi efterföljd (ortopraxi). Jodå, själva sakerna måste följas åt (liksom tron allena frälsar men i praktiken aldrig är gärningslöst allena) men begreppen kan ändå behöva särskiljas för att allt inte ska bli en enda röra. Jag har även hört det omvända sägas, att till ett rätt och riktigt leverne hör en rätt och riktig lära, men jag behåller hellre de distinkta begreppen (utan vare sej ren separation eller ren sammanblandning, om vi nu ska jämföra med diskussionen om Kristi två naturer eller själva Treenigheten) som dock alltid bör fogas samman i våra liv.
På liknande sätt tycker jag att åminnelse kan få vara åminnelse och förkunnelse ("av hans död tills han kommer") kan få vara förkunnelse och tacksägelse (evkaristi) kan få vara tacksägelse och förlåtelse ("till våra synders förlåtelse") kan få vara förlåtelse, även om allt detta och säkert mer därtill hör till nattvardens härlighet. Men visst kan det hända att grundtextens ord för "åminnelse" eller "till minne av" betyder mer än en grundspråkligt olärd som jag vet om, och definitivt är vi överens om att det inte är en död utan högst närvarande persons "minne" vi firar.
Tack f.ö. för en fin nyårsmässa med rejäl "skriftetalspredikan" i Luleå på nyårsaftonen (känns redan som familjetradition)! Det kanske är vägen att få fira Åttondedag Jul och Jesusnamnet oftare även i vår hälsinglandsförsamling där vi oftast får nöja oss med nyårsbön för att ingen kommer på nyårsdagen. Välsignat också att i enlighet med din uppmaning vara kvar mässan ut och i gammal tradition sjunga psalmer under tiden (sånt har jag ju annars nuförtiden bara varit med om i Göteborgs S:t Pauli!). Även om Staffan helt barnsligt uttryckte sin glädje när gudstjänsten var slut, var barnen denna gång klart berörda även av "de heligas gemenskap". (Förra gången 2013 hade de dessutom just hört två predikningar på bönhuset och var nog lite "sönderpredikade").
Förutom att vara mina barn är de ju också mina "syskon i Herren". Tack för allt och God Fortsättning!
Jag upptäckte liturgin från min superlågkyrkliga horisont strax efter konfirmationen och jag måste säga att det är en sådan vila i den. Upprepningen gör att jag kan lära mig utantill, låta orden bo i mitt hjärta och sångerna med ursprung i urkyrkan gör att jag firar gudstjänst med alla trogna i alla tider på ett mycket påtagligt sätt.
Vi diskuterar det mycket här. I min närhet finns de lågkyrkligaste lågkyrkliga som ogillar allt som liknar ritual, de vill inte ens påminnas om kyrkoårets dagar under de stora högtiderna. Det finns de som tycker mer som jag och de som är experter på liturgiska textilier och deras bibliska förebilder.
Tänk vilken härlig mångfald kyrkan rymmer!
OK, då förstår jag! Skönt att du inte tog det som jag ett ögonblick fruktade! Men tänk om någon tar dina upprepade, bibliskt liturgikompletterande ord "en gång för alla" som indirekt polemik mot viss romersk teologi (vilket det väl i viss mån är)? Och varje gång vi läser Nicenum (vilket vi ju gör alltför sällan) och kommer till orden "född och icke skapad" kan ju någon undra varför historiska skyttegravar måste hållas intakta.
Nu känner jag mej visserligen liksom du betydligt mer befryndad med påven än med Arius och biskop Wulfila (men Silverbibeln var en prestation och Herren känner de sina!). Men det är väl så att vi, precis som de påviska, för att motivera varför vi inte åter har kyrkogemenskap faktiskt i någon mening MÅSTE hålla skyttegravarna intakta, eller också de facto ge upp lärostriden (av ren utmattning?) och låta återförena oss. En återförening är också min bön och vision, och jag är gärna med om att skotta igen skyttegravar, som på Heden i Boden sommaren 1989, men först när vi nått reella fredsresultat kring mässofferslära m.m. Till dess måste vi nog ligga i åtminstone något slags beredskap, även om jag inte räknar påven - eller ens Wejryd och Jackelén - till de andliga fienderna på samma sätt som djävulen, världen och mitt eget kött.
Blir vårt reformationsjubileum om två år 1) en fest för att fira alla deformer den politiskt styrda Svenska kyrkan hittat på de senaste 100 åren eller 2) en fredsfest för att konstatera att vi nu är så gott som överens med romersk-katolska kyran (bägge sätten att fira ska väl ändå inte vara möjliga?) får jag svårt att delta. Men där tror jag att vi är överens och jag hoppas att det kan komma till stånd ett mer uppbyggligt reformationsjubileum, gärna med både föredrag om reformationen (gärna med föreläsare från både evangeliskt- och romerskt-katolskt håll) OCH fördjupade augustanastudier a la Dag Sandahl. Tack för svaret!