Kyrkbänksnötande vänner
förvandlas understundom till nötare av soffor och porslin i mitt enkla tjäll. Lite folk hade jag på besök i kväll. Mat och kaffe o tindrande ögon inför julgranen med dess levande ljus.
Och så sjöng vi julpsalmer. Flera stycken och "När juldagsmorgon glimmar" både i den traditionella varianten* och I "Kyrkovisor-för-barn" - varianten** som är den som blivit intagen i nuvarande psalmbok. Jag gillar bättre den gamla. Du vet textvarianten med "jag vill ej mer bedröva med synder dig igen". Det är väl någon kyrklig finsmakare som tyckte det var opassande tala om synder i en barnvisa. Själv tycker jag det är utmärkt. Jag minns mycket väl - och jag tror att jag bloggat om det förr - hur just de orden grep mig som barn. Jag skulle säga att det sannolikt var första gången jag erfor något av det som skulle kunna kallas väckelse i samvetet. Insikten att om jag gör fel, syndar, så bedrövar jag Jesus. Det var nog det starkaste sätt på vilket jag upplevde att jag fick en relation till Jesus själv. Och till försoningen. Jag beklagar om nya generationers barn berövas möjligheten uppleva detsamma.
- - - - - -
* ska vi tacka för västlaestadianska psalmboken? där finns gamla texten
** varje gång som man som barn t ex i söndagsskola eller Familjegudstjänst var tvungen sjunga Kyrkovisorvarianten så tänkte man alltid "det här är fel, det här är inte på riktigt"
Kommentarer
Postat av: brattforsbonhus.blogg.se
Jag hade inte hört "den riktiga" förrän denna jul i ELM-BV. Men den grep mig iallafall - Guds barn är vi ju hela livet (i bästa fall).
Postat av: Marie Fredin
Man ska inte undervärdera barns förmåga att ta till sig psalmer, utan att riktigt förstå alla orden så förstår man instinktivt andemeningen.
Som ett flitigt söndagskolebarn från tidig ålder lärde jag mig en hel del psalmer utantill och sjöng gärna hemma för mina föräldrar. Favoriten var "Jesus för världen givit sitt liv......" (Sv Ps 45).
Särskilt gillade jag vers 3, även om jag inte visste vad "frestarens garn" var, men så mycket förstod jag att Jesus skulle rädda mig och det gladde mig.
Svar:
Torbjörn Lindahl
Trackback
