Torbjörn Lindahl

pågår något som jag skulle varit delaktig i om jag hållit mig rullande; nattvardsgudstjänst i Örnäsets kyrka i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. När det blev klart förra veckan att jag skulle utebli ringde kollegan Bosse: "och det verkar som om jag får vikariera för dig som laestadianpredikant kommande helg". Det gör han säkert med den äran. Det är jag övertygad om.

 

Givetvis hade det varit roligt vara där men i mitt mörbultade skick är jag lika glad få ligga i min säng. 

 

Idag kom tvilliingbror och svägerska på besök. Dom kombinerade det med att hälsa på mamma. En senare helg till Luleå var väl egentligen planerad, Men nu tidigarelade dom det hela och gladde sig att med egna ögon få se att det står förhållandevis väl till med mig. Efter omständigheterna. Som man säger. Själv är jag väl  inte helt förvånad; har man godkänd skyddsutrustning på sig har man ett visst skydd. Tänk att glida på asfalten i t-shirt och kortbyxor! Men en sak kan man inte förhindra hur välklädd man än är. Hade det kommit en timmerbil när jag gled i mötande körfält då hade jag kunnat vara ganska platt. Om man så säger.

 

Nu har jag kroppsformen i behåll och alla kroppens funktioner också. Utom några av revbenen. Men att man har dom märker man ju i vardagslivet knappast - förrän man bryter dom! Men då påminner dom understundom verkligen om sin existens.

 

Framtida MC-liv då. Känner jag mig rädd sitta på hoj igen? Nej, inte. Framtiden har nog mer med ekonomiska och tidsmässiga prioriteringar att göra. Men rädd? Nej.

 

Nu måste inlägget publiceras så inte första meningen får ändras till dåtid.