Torbjörn Lindahl

Var det igår kväll. Jag hade blvit ombedd hålla ett litet föredrag och berätta lite om den kyrkohistoriska utvecklingen med ett fokus på frågan om kyrkans ämbete.

 

Bakgrunden var att fridsförbundet för några veckor sedan utlyst en samtalskväll (man gör det ibland när det finns något man fritt vill dryfta utan krav på beslut) för att tala lite om framtiden. Hur går det när man ser att det blir allt färre präster som man har en naturlig relation till och som man kan nyttja i sakramentssammanhang.

 

Vid samtalskvällen tyckte jag (igen!) att det blev uppenbart att mångas kunskap är begränsad och det därför är svårt diskutera frågor som "måste det vara en präst som leder nattvarden?", "kan inte lika gärna lekmän förvalta sakramenten?" och  dithörande frågeställningar.

 

"Den som sa're han va're" är ju en princip för alla livets situationer. Alltså blev jag tillfrågad undervisa lite. Gjorde det i vuxengruppen på fredagstimmen. Även den äldsta ungdomsgruppen hade inbjudits.

 

Fattade någon något av vad jag sa? Vet ej. En sak vet jag. Jag skummade lite på ytan. Mer behövs av både undervisning och samtal.