Torbjörn Lindahl

har jag läst på ledig tid denna vecka. Ja, alltså de två band som hittills kommit ut. Del ett hans uppväxt och studietid och åren fram till Livets Ords bildande 1983. Del två resten av åttiotalet, de åren då Livets ord stabiliserades men också var utsatt för en oerhörd kritik.

 

Man kan ju inte annat än imponeras av det stora arbete som dragits igång och då väntar man fortfarande på del tre där de stora internationella missionsinsatserna ska beskrivas.

 

Skulle vara interssant få diskutera memoarerna med någon av dem som var mer aktivt kritisk mot Livets Ord under åttiotalet. Hur skulle en sådan reagera inför Ulfs ord idag? Är Ulf ärlig i sitt erkännande av de fel som förekom eller slätar han över? Jag vet inte riktigt. Jag har egentligen alltid varit glad att jag befann mig i norrland under åttiotalet för då blev jag aldrig på allvar "tvungen" att ta strid mot Livets Ord. När Ulf under senare år börjat komma tillbaka till en kyrkligare fålla så kan jag känna samma goda relation till honom som på slutet av sjuttiotalet.

 

En tragik att en så driftig persons resurser inte fick komma kyrkan till godo. Men hade det varit möjligt? Hade Ulf tillräckligt kunnat underordna sig för att rymmas i en kyrklig struktur? Hade kyrkan velat och kunnat ge honom det nödvändiga utrymmet?

 

När han nu meddelat att han konverterar till Rom så har han beklagat att han bidragit till den "protestantiska fragmentiseringen av kristenheten" men i memoarerna står han fortfarande för att bildandet av Livets Ord var nödvändigt. Det är ju detta man inte riktigt får att gå ihop. Under sin tid som studentpräst upplevde Ulf och hans fru en kallelse att bli missionärer i Bangladesh. Istället kom suget till Kenneth Hagins bibelskola i USA och därefter Livets ord i Sverige. Var det rätt val? Vad hade hänt om han farit ut som missionär i unga år? Hade han undvikit sitt bidrag till fragmentiseringen men likväl "bakvägen" kunnat betyda lika mycket i Sverige? Jag minns när Livets Ord grundades och man hörde att Ulf sade att han uppfattat Guds tilltal att ta detta steg att jag aldrig riktigt kunde tro det, eller kanske inte ville tro det!. Jag minns att jag tänkte: frukterna får bedömas i ett evigt perspektiv, kanske vinsten i frimodighet som den nybildade församlingen kan vinna uppvägs av de negativa följderna av splittringen. Vem ser om det i slutänden blir plus eller minus? Eller är det så att också det som kortsiktigt av vissa betraktas som negativt i långa loppet kan bli ett positivt bidrag till helheten om den får leda som ser och vet allt och som har dåtid och nutid och framtid i sina händer.

 

Men nog skulle vi i de traditionella kyrkorna verkligen behöva mer av den gå-ut och-erövra-världen-mentalitet som präglat Livets Ord. Med spännig väntar man nu på del tre - och fyra måste det väl också bli.

 

Och så till sist får man väl - för att även ge läsarna en numera sedvanlig Rom-hänvisning - säga som vi brukar i dylika diskussioner: om Ulf varit romersk katolik så hade man ju "bara" kunnat kanalisera hans engagemang i en nybildad orden, ungefär som Fransiskus och fransiskanerna. Men dom hade väl inte kunnat heta ulfianer?