Det är allmänt känt - för dem som har minst elementär kunskap om skeendet - att vår biskop i Luleå stift var en av tre biskoper som aktivt motsatte sig 2009 års kyrkomötes beslut att införa vigselmöjlighet i kyrklig regi även för par där båda parterna är av samma kön.
De tre biskoparnas reservation i kyrkomötets Läronämnd var teologiskt skarp även om språket och ordvalet givetvis var lugnt och sansat.
I personligt samtal med biskopen en tid därefter har präster på direkt fråga till biskopen fått positivt svar att det är tillåtet att som präst i svenska kyrkan omfatta kyrkans gamla tro i denna fråga, dvs tron att äktenskapet är avsett för en man-kvinnarelation - och att ge uttryck för den tron! Den s k väjningsrätt som kyrkomötet medgav, vilken innebär att präster har rätt avstå från att utföra vigslar av enkönade par, innebär alltså inte bara att man har rätt att väja i tysthet men inget säga i övrigt, utan man har rätt att ge uttryck för sin uppfattning i samtal, opinionsbildning, predikningar, undervisning, konfirmationsundervisning mm utan att därför uppfattas som illojal med svenska kyrkan. Kort sagt: svenska kyrkan har i praktiken två parallella uppfattningar i denna fråga.
Med detta biskopens tydliga stöd i ryggen vill jag härmed ge uttryck för att jag inte står bakom det som i realiteten uttrycks genom det församlingsblad, Kyrknyckeln, som nu i dagarna utdelas till alla hushåll i de två stora församlingarna i Luleå. Förstasidan pryds av en bild av två unga kvinnor - båda klädda i brudklänning - i samband med deras kyrkliga vigsel. Eftersom bladet sprids vitt och det i praktiken är "enögt", som om det bara skulle rymmas en hållning inom svenska kyrkan i denna fråga, vilken alla kyrkoanställda i staden i praktiken blir förknippade med, med eller mot sin vilja, så måste jag, i de sammanhang jag kan, ta tillfället att "reservera mig". Givetvis gäller min "reservation" inte någon särskild markering mot de enskilda personer som avbildas utan det faktum att publicerandet av denna bild på församlingsbladets framsida innebär en tydlig ideologisk markering avsedd att påverka läsekretsen. Jag ger inte detta mitt stöd. Om man velat ge ut ett nummer på temat "samlevnad" som verkligen skulle beröra den stora delen av befolkningen och samtidigt ge uttryck för det som är det unika kristna bidraget i dessa sammanhang så hade det funnits mycket att skriva om äktenskapet, barnen och deras fostran, hur trasiga äktenskap kan repareras och ge en positiv målbild för den stora gruppen människor. Församlingsbladets utformning kan inte uppfattas på annat sätt än som en anpassning och följsamhet till det för dagen politiskt korrekta. Något annat och högre är definitivt kyrkans kallelse.
Under eftermiddagen denna dag (söndag) besökte jag även Fridsförbundets (östlaestadianerna) bönhus och lånade efter gudstjänsten predikstolen för att berätta samma sak som jag här skriver. Jag uppmanade också de kristna att fortsätta tro Guds ords vägledning: äktenskapet är för man-kvinna och kyrkan saknar Guds mandat att välsigna andra relationer. I sammanhanget bad jag även i en bön att församlingsbladets opinonsmässiga påverkan på församlingsborna ska minimeras och att människor ska stå fast vid det som dom innerst inne anar är riktigt: att det är Guds mening att äktenskapet ska vara en relation mellan en man och en kvinna.
I Fridsförbundet tog jag även tillfället i akt att säga att både kyrkas/församlings såväl som enskild kristens relation och attityd till alla som bär en homosexuell läggning ska präglas av kärlek och omsorg och förståelse för den särskilda - och många gånger svåra - situation som det innebär.
Utan att i övrigt binda prästkollegan och vännen Erik Johansson till mina skriverier så länkar jag här till hans blogg
Prästerik. Se särskilt inlägget
Frustration från 24 mars 2014. Läs gärna vad Erik skriver. Själv bärande homosexuell läggning har han valt celibatets väg och skriver i dessa frågor med en ödmjuk och mild ton som är väl värd att ta del av.
