Laestadiansk ungdomsväckelse

Det har visst förekommit en sådan. Det var trogna kommentatorn Maria skonummer 39  som i kommentar till föregående inlägg fäste min uppmärksamhet på saken. Inte på själva väckelsen utan på uppsatsen vid Umeå universitet med det kompletta namnet De läste Dårhushjonet. Laestadiansk ungdomsväckelse i Sverige 1970-1978. Författare Emil Enbuska. Googla så hittar du den.
 
Att en sådan (uppsats alltså) varit på väg har jag varit medveten om alltsedan jag var en av dem som intervjuades om saken hösten 2009. 2012 var uppsatsen klar men löftet, även uttryckt i uppsatsen, att de intervjuade skulle få ett exemplar har för min del inte uppfyllts. Nå, läsa på nätet går också.
 
Den som vill nå själva saken kan snabbt scrolla förbi det inledande metodologiska avsnittet, diskussionerna om hur begreppet väckelse rent allmänt ska förstås och även bakgrundsteckningen (om man redan känner det) om Laestadius liv och den äldre laestadianismens historia.
 
Roligt läsa om det man själv varit med om. Upprepar Maria skonummer 39:es tanke: kanske har vi redan varit med om den väckelse vi längtar efter. I vart fall var det roligt bli påmind om hur omskakande den här perioden var för många av oss som var med - och kanske lika mycket för många av dem som stod på sidan om.
 
Att Bengt Pohjanen i sin intervju om skeendet dristar sig kalla mig "stabil teolog" får givetvis sättas på kontot överdrifter.
 
Än i denna dag känner man en särskild förblivande andlig gemenskap med dem med vilka man delade genomgripande andliga erfarenheter på 70-talet. Oavsett om man ses sällan pga geografiska avstånd (som tex med prästvigningskompisen Timo) eller numera befinner sig i olika kyrkliga sammanhang.
 
Kan väckelse ske i vår tid? Och behövs det? Hörde igår att i samband med planerandet av ungdomssamlingar under laestadianska stormötet i Luleå till helgen hade från något ungdomshåll framförts önskemålet att frågan om att komma till personlig tro kunde vara en sak att tala om.
 
Känner man igen sig eller känner man igen sig? Behovet av ungdomsväckelse finns i varje generation - och kanske även rädslan för att släppa den fri?

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Nej, Pohjanen har helt rätt. Du ÄR en stabil teolog, Torbjörn. Och särskilt om man jämför med Bengt själv. (Som i sin tur kanske varit rätt stabil jämfört med Ulf "Exorcisten" Ekman). Var det vettigt att befalla alla hemligt icke-troende i Sattajärvi att stå upp och bekänna sin okristna otro? (För en utomstående förefaller det i o f s kongenialt med den laestadianska väckelsens krav på offentlig syndabekännelse).

Jag vet inte riktigt, men det jag i efterhand läst av Bengt i Carex och andra publikationer (hört honom har jag inte annat än i Sirillus) verkar så otroligt ojämnt och stundtals föga begripligt, t.o.m. jämfört med Laestadius och Skriften; jag upplever ibland en författersk (kättersk?) originalitetsjäkt. Samtidigt med en profetisk intensitet som i de bästa stunderna parades med "profetians ande" och Skriftens ljus. (Carexårgångarna borde väl ut på nätet av kyrkohistoriska skäl?).

Du ÄR en stabil, evangelisk-katolsk teolog, Torbjörn. Pohjanen framstår likt Ekman mer som en orosande - dock inte med uteslutande negativ frukt. Nu är han rysk(?)-ortodox och Ekman romersk-katolik. Ska vi tro att det stannar där?

Svar: Evangelisk-katolsk! Det var ju roligt att den hedersbeteckningen kom till användning.
Torbjörn Lindahl

2014-06-26 @ 14:31:17
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: maria, Skonummer 39

Jag är väldigt tacksam för allt vi fick under den där tiden. Man är inte så lättlurad i andliga sammanhang, man vet vad som är rätt och fel.

Svar: Jo, jag upplever också att man fick en grund att stå på.
Torbjörn Lindahl

2014-06-26 @ 21:14:23
Postat av: Bengt Pohjanen

Upptäckten av Dårhushjonet och dess geniala budskap var av stor betydelse för mig. Som ung präst hade jag upptäckt ortodoxien, kände mig hemma där. Jag har aldrig konverterat. Jag lämnade svenska kyrkan och hade ingen annan kyrka i sikte. Jag insåg efter ett år att jag måste tillhöra en kyrka. Jag var ortodox i min tro mycket tidigt. Det ser man i Carex. Tänk att jag upptäckte "nous" och dess verkliga betydelse för över 30 år sedan. Jag arbetar på del 3 av min självbiografi. Berätta gärna mer om ungdomsväckelse, hur ni upplevde den, även negativa saker, sådana finns ju. Jag var ju ung och oerfaren. En sådan tid är svår att tänka sig i dag. Men hade inte kustartilleriet, EFS-fromhetens terrortrupper och femtekolonnare skjutit oss sönder och samman skulle Norrbottens andliga karta se annorlunda ut i dag. En sådan kraft var det i ungdomsväckelsen. Holmbergs kommentar ids jag inte besvara.

Svar: Personligen kommer jag alltid att minnas 70-talets händelser med glädje och alltid erkänna att det betydde mycket för mig. Att det fanns svagheter och brister också kan vi nog vara överens om. Skulle vara roligt någon gång att förutsättningslöst och öppet få tala i de gamla gängen om den tidens välsignelser och svårigheter.Tvingas dock till min skam erkänna att jag aldrig läst Dårhushjonet mer än enstaka sidor. Det får kanske bli ett pensionärsprojekt.
Torbjörn Lindahl

2014-06-27 @ 07:30:56
URL: http://www.sirillus.se
Postat av: Håkan Kero

Väckelse ska ju väcka den sovande. Försöker man väcka den som känner sig vaken, blir han irriterad. Detta var vad som orsakade slutet för Bengt. Eller vad tror du Bengt själv om det?

Svar: Säkert en riktig analys, Håkan. Och då är den stora frågan: kan även väckelsefolk falla i sömn eller är tillhörigheten till en formell "väckelse" en garanti mot insomnande?Och än mer: finns det även inom "väckelser" sådana barndomkristna som riskerar bara ärva tron som tradition, - och med Laestadii ord "ha tron i peruken" - som behöver (väckas) och föras till en fullbordad personlig tro.
Detta var ju under min ungdom min brottning som fick sin lösning genom mötet med denna ungdomsväckelse.
Jag har i alla årtionden sedan 1978 upplevt det som en oerhört stor tragik att när tornedalslaestadianismen låste sig i sin slutliga "anti-Pohjanenism" så tappade den sin verkliga andliga krona: att kunna skänka även de fromma barndomskristna en verklig väckelse- och troserfarenhet som kan bli en personlig ägodel bortom/över/under yttre delaktighet i famlje,- kompis,- och släkttraditioner.
Torbjörn Lindahl

2014-06-27 @ 09:13:09
URL: http://www.hkankerosblogg.blogg.se
Postat av: Kristina

Eftersom jag själv var med har jag på sista tiden tänkt mycket på den här tiden. Det jag nu bäst kommer ihåg är den kärlek vi fick till Guds ord. I Malmberget hade vi bibelstudium och bibelsamtal flera gånger varje vecka (eller är det bara som det känns nu). Att kasta sig över Luthers brev till Galaterna var en stor upplevelse. Det var Guds ord som skulle leda oss och inte traditioner. Sen var vi väl många gånger alltför snäva i vår syn på andra, men vi var unga. Jag längtar fortfarande efter den tidens bibelsamtal. Vad som sen hände tror jag det finns många förklaringar. Många hade svårt att ta emot oss eftersom vi inte hade alla traditioner som fanns. Sen såg jag en för stor tillit till ledarna i vår ungdomsväckelse. Det blev att sätta för stor tillit till dem än att ha ordet i centrum. Ledarna själva ville inte ha det så upplevde jag. Det var det som gjorde att jag drog mig delvis även till annat. Jag skulle gärna se fram mot att öppet och förutsättningslöst tala med om den tiden.

Svar: Hej KristinaI hastigheten skrev du väl lite snabbt. Antingen var det väl Paulus brev till Galaterna eller Luthers Galaterbrevskommentar! Men att det var en period av stor kärlek till ordet är ingen tvekan.
Torbjörn Lindahl

2014-06-27 @ 11:37:14
Postat av: Kristina

Tack Tobbe det var Luthers Galaterbrevskommentar. Den är tjock och jag vet inte om jag nu skulle orka mig igenom den nu.
En analys varför det gick om det gick är intressant och Håkans analys är säkert en del av förklaringen.
Både kyrkan och väckelsen hade svårt att ta mot oss, men det fanns enskilda människor som gjorde det. Eftersom jag inte själv är barndomskristen har jag haft andra brottningar i tron, men jag måste hela tiden ställa oss fråga i församlingen om traditioner har blivit viktigare än Guds ord. Den som sover vill inte bli väckt och blir ofta arg på den som väcker den.
Min brottning i tron var när jag kom med i kyrkan så tyckte jag att jag kunde välja själv vilka delar av bibeln jag skulle välja att bry mig om. I ungdomsväckelsen fick jag inse att jag i mig själv var en stor syndare. Det fick jag se då Guds ord förklarades. Samtidigt såg jag att Gud förlåter mig allt. Istället för att ställa mg över bibeln måste jag ställa mig under den. Därför har jag svårt när man hänvisar till annat än Guds ord.

Svar: Tvingas erkänna att jag inte läst Galaterbrevskommentaren heller. Men precis som Dårhushjonet står den i bokhyllan. Jo, att stå under Guds ord är nog grejen. Jag har ibland uttryckt vår grundläggande erfarenhet med orden "Gud har rätt och jag har fel".
Torbjörn Lindahl

2014-06-27 @ 12:45:30
Postat av: Bengt Pohjanen

Håkan Kero, det som blev slutet för mig, var i själva verket en början till en fantastisk resa "genom sorgedalen upp till Sions berg". Så många fina minnen, så många vänner från den tiden. Det ska bli spännande att skriva en självbiografisk roman om den tiden. Det som är kvar av Laestadius' verk i dag råder delade meningar om. Men prosten har en plats i mitt ortodoxa hjärta och jag hoppas få träffa honom på evighetens gröna strand. I övrigt gäller den fromme västlaestadianens ord: "När vi kommer till himlen blir vi förvånade, att är den där här och var är den där som skulle vara här."

2014-06-27 @ 16:31:56
URL: http://www.sirillus.se
Postat av: Maria, Skonummer 39

Ja, vi kanske borde ha en träff. Fy tusan. Nog ställer jag upp. Framförallt ska det bli kul att jämföra. Årsinkomst. Gråa hår. Nuvarande kyrkotillhörighet. Vi gör en film om det! Vi skriver en opera!
Endast fantasin sätter gränser!
Bengt, kom igen nu!

2014-06-28 @ 22:23:28
Postat av: Alma-Lena

Mina föräldrar hade vänner längre söderifrån, från Pajalatrakten som var med i denna väckelse. När jag var barn spelade de gitarr och sjöng hela natten. det var tryggt att somna så. Sedan när jag blev tonåring bröt en ny ungdomsväckelse fram, den började i Gällivare och snart brann elden i Kiruna kommun också. Vi satt i kyrkans ungas hus i Kiruna och studerad Bibeln utifrån Bengt Pleijels vandringar genom olika bibelböcker på fredagkv'llarna. Ungdomar kom in från gatan och huset var proppfullt, många kom till tro och är nu stabila kristna med ledaruppdrag och missionskallelser.Denna väckelse var helt ekumenisk vi var laestadianbarn, missionare ja till och med två katoliker utöver alla dem som kom från hem utan kristen tradition. Guds Ande är suverän, hon behöver inga hippa grepp.Sällan hör man att vi ska nå ungdomarna genom att sitta och diskutera Bibeln på fredagkvällar. Men det var det som drog folk från gatan.

Nu hörde jag barn till mina föräldrars vänner på radion. De har bildat gruppen Surunmaa som spelat in en skiva med Sions sånger. Välsignat!

"vi vandra i fädernas spår. Vi bida i tornedalsbyar en Andens och Gudsrikets vår"

Svar: Anden blåser vart den vill.
Torbjörn Lindahl

2014-06-29 @ 08:16:39
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0