Torbjörn Lindahl

Jag kommer att tänka på det kåseri som jag höll på en personaljulfest för säkert ca tio år sedan. Jag har nämnt om det i något annat inlägg. Det handlade egentligen om julkortsskrivandets och julbrevsläsandets vedermödor. Men jag hade också en "seriös" avdelning då jag uttryckte att jag som alltid haft så bestämda övertygelser i kyrkliga frågor, som haft tydliga gränser för mitt andliga agerande i vissa avseenden, nu äntligen kännt att jag kommit till en ny frihet i ett avseende och därför bestämt mig för att - slänga bort 25 årgångar av Från bygd och vildmark (stiftets julbok).

 

Verkligheten är att jag gjorde det inte - då. Men berättelsen var god underhållning. Men nu har jag gjort det. Utom några få årgångar från åren kring 1980 då närmaste vänner prästvigdes. Roligt se bilderna av de små söta gossarna bland "de som kommit". Men när ni förstår att jag lyckats ta mig över en tröskel som legat hindrande för min andliga utveckling i tio år då anar ni vilken storstädning jag ägnar mig åt.

 

Men inte bara det! Det blir värre. För när jag ändå var på bortslängarsidan och har stort behov bereda plats för de studenter jag lovat hyresrum på övervåningen, då beslöt jag mig för att slänga 36 (!) Årgångar av SPT. Det var verkligen en pärs. Jag fick lov att upprepat intala mig: "man kan inte spara allt."

 

Ett tag övervägde jag sätta dem på vinden. Men varför ha dem kvar om det är så pass komplicerat titta i dem att det  med största sannolikhet inte blir av? Jag har aldrig tittat i dem under alla år de befunnit sig i en garderob och knappast heller under de tidigare år (färre årgångar) då de stod i bokhylla. Jag såg framför mig min faders alla årgångar av Sientific American (ända från 50-talet) uppradade på vinden i villan vilka alla slängdes när villan såldes utan att man någonsin sett honom läsa i gammalt nummer.

 

Men ingen tvekan om att SPT varit min trogna följeslagare under alla prästår. Kyrkokampen har där fått sitt tydligaste uttryck, mycket inspiration har givits.

 

Det är därför jag skrev den rubrik jag gjorde till detta inlägg. Innebär det någon verklig förändring för mig? Den som följer bloggen får se. Men märk väl: årets årgång och fjolårets finns kvar.

 

Men det kan inte hjälpas att SPT var mer spännande på 80-talet och delar av 90-talet. Efter millenieskiftet är det ju klart: ämbetsstriden är förlorad och kyrka-statfrågan är i hamn, även om nusituationen, med den förhärskande politiseringen, snarast blivit fiasko jämfört med de högkyrkliga visionerna.

 

Fick idag boken om Missionsprovinsens första tio år. Jag hörde ju till dem som på ett hörn (jag var dekan i Synoden) deltog i några av de diskussioner som senare ledde till att vissa tog initiativ till Missionsprovinsen. Men jag var bland dem som var tveksamma till att ta detta steg och jag skulle sannolikt vara tveksam om den inte fanns och initiativet skulle tas idag. Men när den nu är ett faktum är jag faktiskt glad att den finns.