Glömsk

kan man vara. Min mamma börjar bli det mer o mer. Men hon närmar sig ju nu de nittio.
 
Idag ringde hon mig lätt desperat vid femtiden och berättade att hon tappat bort sina nycklar. Normalt lägger hon dom på en bänk i hallen när hon kommer hem. Glömmer hon det så ligger dom i kappfickan. Någon annanstans har jag aldrig sett dem. Och dom ställena hade hon kollat "femtisjutton" gånger. Och en massa andra ställen också.
 
Nå, jag beslöt mig för att fara till henne och se om jag kunde vara till någon hjälp. Jag letade ÖVERALLT. Tänkte att hon råkat lägga dom ifrån sig tillsammans med någort annat, så jag kollade köksskåp, sopor, kylskåp och givetvis de ställen hon redan kollat och syskrin och handväska och...you name it. Sedan tog jag en ficklampa och lyste under soffor och bord och TV.bänk. Överallt där dom skulle tänkas kunna ha glidit in om hon tappat dem.
 
Ingenting!
 
Efter middagspaus med bruna bönor och falukorv var jag beredd ge upp. Vi ansåg visserligen att det faktum att mamma var i lägenheten starkt talade för att nycklarna också var det. Men jag började till sist känna ett malande tvivel; det kunde kanske inte helt uteslutas att hon lämnat lägenheten och glömt låsa och tappat nycklarna å annan plats, tex affär och sedan kommit in genom den olåsta lägenhetsdörren. Eller ännu värre: att hon vid bortgång eller hemkomst glömt dom i låset på utsidan av lägenhetsdörren och att någon påpassligt råkat lägga beslag på dem. Stigande oro.
 
Fann för bäst att söka tröst i vår gemensamma nöd genom att ringa min yngre bror. Han skulle visserligen inte kunna göra ett smack åt saken, Umebo som han är, men jag skulle i alla fall få en chans klaga av mig. Vilket jag gjorde och berättade att jag kollat i alla rum o badrum o under soffan o i kylskåpet och inte i frysen kom jag på och tänkte att hon kunde ju ha handlat något som skulle läggas där och då råkat placera även nyckelknippan därstädes. Snabb marsch från pappas fåtölj till frysskåpet. Inget napp. "Och inte i kylskåpet heller" upprepade jag i telefon och öppnade kylskåpsdörren igen och lade märke till en liten påse med mandariner vilken jag inte tidigare ägnat någon konkret uppmärksamhet. Men när jag gjorde det nu så låg nyckelknippan där, på påsen, mitt bland mandarinerna!
 
Två och en halv timme tog det mig!
 
Ålderstecken eller ett släktdrag? Att glömma? I söndags (igår) när jag om förmiddagen skulle till kyrkan fann jag inte min Bibel, dvs det svarta fodral i vilket jag förvarar Bibeln. Jag brukar bara ha detsamma på några ytterst få bestämda ställen i huset så det brukar vara lätt att hitta. Icke! Bilen? Hade jag glömt det där när jag for hem från jobbet senast. Får visserligen till min skam erkänna att jag mer kände saknad efter almanackan som också finns i Bibelfodralet än själva Bibeln. Nå, till slut drog jag slutsatsen att den blev kvar i kyrkan i fredags kväll. Men icke heller där stod den att finna. Hemma om eftermiddagen återupptogs sökandet. När jag då började söka konsekvent och metodiskt så påminde jag mig att det understundom hänt att div som legat på kökssoffan glidit ner i densamma då jag gläntat på locket för att lägga något i återvinningskassarna som jag har där. Och, jo, i kassen för pappersåtervinning, under de tre-fyra senaste dagarnas tidningar - där fanns den.
 
Som, sagt ska jag tänka att jag är min moders son eller att jag inte längre är någon ungdom?
 
PS. Läste för någon dag sedan på min gamle kamrats blogg om hans vånda inför helgens familjegudstjänst. Skulle det alls komma några barn? För alla eventualiteter ansåg han sig behöva ha en vuxenpredikan i reserv vid sidan om den planerade barnpredikan. Nu ska jag kolla om han kommenterat om det var några barn. Själv ledde jag igår familjegudstjänst. Jättetrevligt, men inga barn. På himmelsfärdsdagens högmässa vara det ca dubbelt så många deltagare varav fem barn. En sak undrar jag. Ska vi dra någon slags slutsats av dylikt?

Kommentarer
Postat av: den gamle kamraten

Ojdå!
Vilken tur att Bibelfodralet inte hamnat i dammsugarpåsen! Jag trodde faktiskt att det gått så eftersom du så noga ungefär tre gånger varje år redogör för dammsugningens vedermödor. Jag tänker att det är just de gångerna du skriver om saken som dammsugningen faktiskt blir av och då borde det ju slurpa till i röret både en och tre gånger. Att i det läget skilja på ljudet av ett uppsuget Bibelfodral från hur det låter när dammbävrarna far i påsen kan ju inte vara lätt.

2013-05-13 @ 23:37:55
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se
Postat av: Maria, Skonummer 39

Jättekul. Ni borde bli humorister.

2013-05-19 @ 23:58:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0