Torbjörn Lindahl

är en trevlig liten stad. Man tvingas erkänna det, även om en Lulebo gör det ytterst motvilligt. I alla fall de centrala delarna, med gågatan och åtminstone ett visst antal gemytliga trähus av en typ som helt saknas i Luleå centrum. Liten tid fick jag vistas där idag. Hade bokat tid för service av MC:n på verkstad därstädes då Hondaverkstad numera saknas i Luleå. Anlände redan före kl sju och fick sedan vänta under förmiddagen innan jag kunde ta mig hem igen med nyfixad hoj. Förutom 1200-milsservice fick dom byta gasvajrarna som var tröga så gasen inte drogs tillbaka när man släpper gashandtaget.

 

Eftersom man numera har kontoret på fickan i form av Iphone så kunde jag uträtta div administrativt arbete under väntetiden och samtidigt sittande å parkbänk i morgonsolen fördjupa mig både i Skriften inför helgens predikan och i avhandling om lutherske teologen Martin Chemnitz, en bok jag fick som tack för ett föredrag på Församlingsfakukteten i Göteborg förra året, men ännu ej hunnit läsa. Särskilt intressant i den första tredjedel jag nu hunnit igenom är hans åtta olika definitioner av begreppet tradition. Återkommer till den.

 

Ett kort besök in på bokhandeln kunde jag inte motstå och naturligtvis inte heller att plocka åt mig ett antal pocketböcker - fem för en hundring - ur reahyllan. Börjar frukta att jag är book-oholic.

 

Även i måndags köpte jag en bok som jag länge velat ha. Fick syn på den på busstationen när jag tillsammans med kollega befann mig där en timme för kort samvaro med Missionsprovinsens Missionsbiskop Roland Gustavsson som var på nerfärd från Korpilombolo.

 

Det var boken Fallet Thomas Quick Att skapa en seriemördare av journalisten Hannes Råstam. Nu är jag sedan tidigare inte helt okunnig om den affären (precis som de flesta bland läsarna, skulle jag gissa.) Råstams dokumentärer har ju gått på TV - med repris - och redan för över tio år sedan läste jag första gången ett kritiskt kapitel om Quick-cirkusen i Guillous Häxornas försvarare.

 

Varför grips jag av böcker som handlar om rättsskandaler? Läsarna vet ju att jag för några år sedan blev det även av Per Lindebergs böcker om det s k Styckmordet i Stockholm 1984. I det fallet handlade det ju om att en politisk-feministisk opinion drev läkarnas skuld. På något sätt hade hela frågan blivit en dubbel klasskamp mellan å ena sidan förövarna, de två manliga läkarna och offret, den prostituerade kvinnan. Om man inte ville att läkarna skulle dömas så blev man omoralisk för då tog man ställning för de välbesuttna överklassmännen mot den stackars utnyttjade kvinnan och hennes lidande medsystrar. Frågan om det fanns tillräckliga skäl döma dem drunknade ofta i detta politiska mönster.

 

Kanske är det detta att någon form av ideologi får styra vad som är rätt eller fel som är kärnan som griper tag i mig.

 

I Quick-fallet har vi patienten som dömts till sluten psykiatrisk vård efter div brott, i några fall med sexuella inslag. Under terapi börjar han "få upp" minnen av sådant han under livet bortträngt, bla hur illa han behandlades av sina föräldrar och hur han sexuellt utnyttjats av sin pappa. Under åttio- och nittiotalen pratades det ju mycket mer om bortträngda minnen, men kanske inte lika mycket i denna tid. Han börjar också gradvis minnas mord han gjort sig skyldig till och erkänner fler och fler. Att hans erkännanden inte alls stämmer med kända fakta från brottsplatser och offer förklaras av psykologer och terapeuter med att minnna är så jobbiga för honom att han måste minnas fel för att närma sig verkligheten i flera steg. Hans ageranden i brottssituationerna tolkas också som bearbetningar av de påstådda barndomsupplevelser man förutsätter som sanna men inte kunnat belägga.

 

Hela det psyko-terapeutiska tänket hade något slags namn som jag inte kommer ihåg just nu. Men det skrämmande - även här - är hur människor kan bli så fastgjutna i en tankemodell att man vägrar inse uppenbara orimligheter. I båda fallen upplever jag att tanken sprider sig hos poliser och terepeuter och domstolar att det hela är så hemskt att man inte under några omsändigheter kan ta risken låta det passera och då måste man driva saken till sin spets och det absolut mest naturliga glöms bort: det är inte sant.

 

Nå, att förklara psykologiska processer är inte min kompetens, men jag erkänner att det griper tag i mig.