Torbjörn Lindahl

Lusten för en tur med hojen infann sig även idag. Jag tänker att jag måste utnyttja de närmaste dagarna till att slipa bort viss ringrostighet i motorcyklandet innan jag far på en broms- och kurvkurs i SMC:s regi. Dock infinner sig inte värsta MC-lusten under dygnets varmaste timmar. Inte därför att det skulle vara otrevligt köra i strålande sol utan därför att innan man i värmen fått på sig skor, byxor, ryggskydd, jacka, hjälm och handskar så är man blöt av svett. Inte så kul. Alltså infann sig lusten senare på eftermiddagen då man just ätit köttbullar.

 

I lördags for jag åt ena hållet, så idag tänkte jag att det kunde bli åt andra hållet. Alltså ringde jag min gamle kamrat i Älvsbyn och undrade om han ville bidraga till att göra min glädje fullkomlig. Det var han givietvis med på men undrade försynt hur det skulle ske. Jag svarade att han skulle kunna nämna ett ställe där det serverades en god kopp kaffe om jag nu skulle få för mig ta en sväng med hojen och om (som av en händele) den svängen skulle gå förbi Älvsbyn.

 

 

I förtröstan på detta löfte startade jag färden. Valde fara till Gäddvik först, sedan uppefter södra sidan av älven till Avan och därifrån den ytterst kurviga (och därmed roliga) vägen via Selet till Klöverträsk och sedan raka spåret till Älvsbyn. Men när jag kollade mobilen så fanns där givetvis ingen adress till trevligt ställe, alltså fick jag ta det bästa kvarvarande alternativet och styra kosan till min gamle kamrat själv. Hade jag inte redan varit mätt av köttbullar hade jag kunnat fylla magsäcken med pasta och köttfärssås.

 

Jag nöjde mig med kaffe på maten och samtal om diverse. Bl a konstaterade vi gemensamt

1. Vi har nu varit präster väldigt länge

2. Under de åren har det skett en utveckling där kyrkan (genom sina representanter, bl a prästerna) börjat spreta åt en massa olika håll. Man kan inte längre på samma sätt som för trettio år sedan förutsätta samma gemensamma grund hos alla.

3. Vi upplever tendenser till alltmer centralstyrning.

 

Av någon anledning lyckades min gamle kamrat även få samtalet att handla om det gamla gruvsamhället Laver några mil bort. Den tidigare Bolidengruvan därstädes lades ner strax efter kriget och hela den befintliga byn borttransporterades. Nu finns visst bara lite husgrunder kvar. Ungefär som i Harsprånget där ett gammalt vattenrallarsamhälle helt utplånats. Skillnaden är att i Harsprånget fanns en kyrka* (finns nu i Kalixtrakten) men i Laver lär ingen kyrka ha behövts eftersom - enligt min gamle kamrat - alla som bodde där var  (kyrkligt ointresserade) kommunister och syndikalister. Det f d samhället betraktas visst nu som en sevärdhet. För ett ögonblick ville min gamle kamrat dra dit med mig för att få guida mig runt i det icke existerande. Kanske var det det faktum att vi i vårt samtal berört Dag Sandahls luftslott som gav honom lusten att visa mig ingenting som en gång i tiden i alla fall varit någonting och inte bara luft. Sannolikt ville han med det tänkta studiebesöket även få mig att inse vad ett riktigt dött ställe är, om nu jag som norrbottnisk storstadsbo möjligen gick och tyckte att Älvsbyn är dött. Jag tänker att besöket snarare skulle gett mig en föraning om hur Älvsbyn kommer att kännas om några år då alla boende därstädes insett det meninglösa i att pendla till Luleå. Dyrt blir det. Och miljöovänligt. Och tänk så många trevliga MC-turer de framtida f d Älvsbyborna kan få råd med när dom inte längre slösar sina pengar på onödigt pendlande. Dom kan ju tex ta hojen och fara och titta på svärdheten, f d kyrkbyn Älvsbyn.

 

Besöket i Laver fick dock anstå. Tidpunkten för min återresa till Luleå skulle ha blivit för sen, med onödigt mycket kyla som följd. På hemvägen åkte jag gamla vägen Älvsbyn-Boden över Brännberg - härligt kurvig väg - och väl framme vid Luleälven tog jag av mot Avan och hann med god marginal hoppa på färjan (någon gång per år ska man åka färja över älven) och sedan bar det av hemåt. Tankade hojen på Statoil Mjölkudden. 26,2 mil sedan förra tankningen, 13,8 l bensin gick i. Helt acceptabelt för en gammal Transalp 98 som gått snart 9000 mil. Men lite väl mycket olja drar den märkte jag återigen när jag kollade i garaget. Inget göra något åt. Onödigt dyrt försöka åtgärda säger alla jag frågat.

 

Är det lönt (försöka) reparera svenska kyrkan? Ja, var det trosvissa och uppmuntrande budskapet i de annonser som Frimodig Kyrka kommer att ha i EFS Budbärarens augustinummer, vilka vi som är ordförande i de olika FK-stiftsavdelningarna fick se i förväg. Fina skriverier av Jan-Anders Ekelund (FK-ordf), Berit Simonsson (FK viceordf), Erik Johansson, Bertil Murray, Hans Lindholm, Anna-Sophia Bonde.

 

Tag ditt ansvar och rösta den 15 september på Frimodig Kyrka. På de ställen där vi finns lokalt ger du vår röst även där, i övrigt tar du FK:s valsedel i valet till Stiftsfullmäktige och Kyrkomöte.

---

* i den kyrkan konfirmerades jag 1967, men då stod den fortfarande i Harsprånget. Vi ungdomar (scoutkonfirmation) bodde i hemvärnsförläggningar som fanns kvar, våra föräldrar kunde, när dom kom till konfirmationshelgen, bo i husen i det redan då till största delen tomma lilla samhället.