Varför män hatar att gå i kyrkan

heter alltså boken som jag tagit mig igenom sista dygnet. Den recenserades bla i Dagen för en tid sedan och blev väl en aning tveksamt bedömd. Lite för amerikansk, lite för överdriven och schablonartad i sin beskrivning av män och mäns behov. Och inte så lite heller.
 
Det är väl svårt att inte hålla med, men likväl vill jag nog mer anamma boken än avfärda den. Den har onekligen sina poänger. Om många män och kvinnor har svårt att tro på vad han säger så beror det kanske just på att våra normala församlingsliv är så feminiserade som han påstår och om många kyrkliga män inte vill känna igen sig i den beskrivning av män som han ger så beror det kanske just på att den gruppen män som han beskriver saknas. ??
 
Visst kommer han med tänkvärda utmaningar. Herde är ju en bild i Bibeln vi ofta lyfter fram. Hur utmålas herden? Mild och god och vänlig bär han det lilla lammet i sin famn! Men hur ofta får vi det påpekat att bibelns mest kände herde - David - också är bibelns mest framgångsrika krigare?
 
Varför hoppar vi ofta över de läskiga berättelserna i Bibeln - om hur en man får en tältplugg slagen genom tinningen och om hur en fet konung får ett svärd så djupt instucket i buken att det döljs av bukfettet - sedan undrar vi förvånat hur det kommer sig att 10-12-åriga pojkar hellre läser Harry Potter än Bibeln. Kanske finns dessa berättelser i den Heliga Skrift just för dessa pojkars skull!
 
Hur ofta ber vi inte om Guds beskydd och bevarande (mer kvinnligt) än om att förstå och utföra Guds vilja (mer manligt). Även predikospråket kan förändras så att det får mer av ord och uttryck som känns naturliga och utmanande för män. Män behöver utmanas att göra hjältedåd, att riskera, att offra sig. Hur mycket av bildspråket och verksamheterna i våra oerhört "terapeutiska" kyrkor (vila, gemenskap, återhämtning, relationer, kärlek) ger sådana utblickar.Texterna i de moderna lovsångerna har ett innerligt kärleksspråk som, enligt författaren, snarast leder tankarna in i sängkammaren. Var finns det lovsångsspråk som hellre leder ut på äventyr i vildmarken? Jfr hjältarna  som nämns i Hebr 11 som blev både stenade och söndersågade och uthärdade hunger och törst.
 
Exemplen i boken är nästan hur många som helst. Tänkvärt tycker jag nog ändå, om än till slut vissa upprepningar.
 
Han är väl inte heller den förste som påstår att kvinnor lättare skapar nya relationer genom att tala till varandra (ansikte mot ansikte) medan män hellre gör saker tillsammans (sida vid sida). Men hur påverkar det våra faktiska aktiviteter i våra kyrkor? Och hur utformar vi situationer för personlig förbön? Har han rätt i att många män hellre tar emot förbön stående (så man kan röra sig en aning) och av människor som inte kommer alltför nära?
 
Som icke-teolog vill författaren inte ta ställning för eller emot ett ett manligt ledarskap i kyrkan (manliga präster och pastorer) och försöka uttolka Guds vilja i den saken, men konstaterar utan vidare att ledarskapet i Bibeln i huvudsak var manligt. Jesu tränande av en liten grupp män blir ett föredömligt exempel. Han konstaterar vidare att de kyrkor som tidigast öppnat för kvinnor som präster/pastorer är generellt mer liberala, går tillbaka mer (vad medlemstalet beträffar) och har större könsklyfta (= betydligt fler kvinnor än män i gudstjänsterna) än andra kyrkor (alla kyrkor har fler kvinnor än män i gudstjänsterna) . Eftersom kvinnor leder i stort sätt all frivilligverksamhet i kyrkorna skulle det bli en katastrof om även männens sista (och enda) post - pastorsrollen - även den till stor del övertogs av kvinnor. Men eftersom fler kvinnor i präst/pastorsroll blir ett faktum i de flesta kyrkor oavsett om vi vill det eller inte så blir det då ännu angelägnare att fundera över hur ett manligt perspektiv på saker och ting ska kunna fungera i församlingarna.
 
Som sagt, se igenom det "amerikanska" i boken (även det tydliga att kyrkor finns på den "fria marknaden" och att man kan gå omkring och "välja" en kyrka som passar) och mottag lätt leende de något övertydliga schablonerna så finns där mycket som nog är nödvändigt att tänka på
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Arne Olsson

En Domssöndag predikade min konfirmationspräst om Två frågor inför budskapet om domen:
Vari skall domen bestå? Finns det en verklig fördömelse? Ett citat:
”Mina vänner, Jag vill inte att någon av er skall på den yttersta dagen komma till mig och med en röst som bävar av förebråelse och ångest säga till mig: Du var vår kyrkoherde och själasörjare. Det var din uppgift att för oss förkunna Guds ord. Du stod i Frändefors kyrkas predikstol domssöndagen 1945. Varför sade du oss då inte hela sanningen? Varför sade du inte hur allvarligt livet var? Varför varnade du oss inte med större kraft för förtappelsen, för en evighet i ångest och mörker borta från Guds ansikte?” Denne präst kunde också predika Evangelium. Han slutade med meningen: ”För dem som är i Jesus Kristus finns ingen fördömelse, varken i denna tidsålder eller i den tillkommande.”

Där jag som 15-åring satt i den stora kyrkan var jag omgiven av många män, yngre och äldre. Mans- och kvinnosidan var lika välfyllda. Evighetsallvaret och evighetsglädjen har försvunnit i många predikningar. Det finns nog många orsaker till att männen och nu också kvinnorna inte kommer, men får man bara höra om inomvärldsliga ting och förlorar sakramenten sin himmelska härlighet, varför behöver man då komma?
+Arne Olsson

Svar: En allvarlig och nödvändig påminnelse!
Torbjörn Lindahl

2012-09-29 @ 18:54:17
Postat av: Maria

Nä fy för den "terapeutiska kyrkan". Det är inte bara karlar som vantrivs med den!
Jag känner många gånger ett stort främlingsskap inför det som predikas. Det är helt enkelt alldeles för mesigt för att jag ska känna mig bekväm!

2012-09-30 @ 18:31:37
Postat av: Gunvor Vennberg

Jag håller med Maria ovan: Sötslisket kräks man av. "Hit med lite farligheter! Det är på tiden!" För att citera Ronja Rövardotter (som tjejer hellre läser?)

2012-10-07 @ 21:12:53
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se
Postat av: Gunvor Vennberg

Förresten är det ett logiskt felslut att kvinnor inte "hatar att gå i kyrkan" bara för att de är där. Kvinnor är steriotypt mer uthålliga och därtill mer bundna vid tråkiga och enahanda vardagssysslor. Därför kan deras närvaro antingen vara ett tecken på att de inte gett upp (än) eller att vad som helst är bättre än en dag till med tvätt/disk/städ! Precis som kvinnorna gick till en förmodat "död" begravningsplats på påskdagsmorgonen, så kan väl kvinnor idag klä på sig och gå till kyrkan utan att förvänta sig något särskilt...

2012-10-07 @ 21:29:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0