Torbjörn Lindahl

Nu har jag varit tjugo år på samma jobb. Eller kan man säga det? Jag har bytt område inom församlingen och arbetsgivaren har blivit ny, fastän samma, då Luleå Kyrkliga samfällighet upphörde och Örnäsets församling blev en del av Luleå Domkyrkoförsamling igen. Nå, jag anser att jag varit på samma jobb i tjugo år. Det var nämligen den första maj 1992 som min anställning i Örnäsets församling (Luleå kyrkliga samfällighet) startade.

Vad ska jag fokusera på när jag ser tillbaka? Människor jag mött? Massor givetvis, men det är bara att erkänna att jag börjar uppleva samma sak som andra begynnande åldringar: man minns gamla tider bättre än de senare. Antalet konfirmander, dopföräldrar, sörjande m fl som jag mött under åren kan jag inte hålla reda på. När man tjänstgjort så länge på samma ort blir det givetvis många människor som man möter i flera sammanhang. Och då folk i familjer ogenerat flyttar över församlingsgränserna kan det ju hända att man i Örnäset vigt någon som man döpte i Nederluleå på 80-talet.*

Det jag dock skulle vilja slå fast efter alla år är vikten av lokal anknytning. Under många år har vi inte orkat med att förverkliga det i alla dessa avseenden. Mina klara minnen från dylikt kommer istället från Nederluleå på 80-talet. Under några år drev vi hårt att distriktsprästerna i de flesta fall skulle vara dopförrättare för familjer inom distriktet. Innebar att man omöjligt kunde ha speciella "jourhelger" för prästerna. Ofta kunde alla präster jobba samma lördag och ha ett dop var. En ordning som ur arbetssynpunkt till slut blev orimlig. Men ur kontaktsynpunkt var det ovärderligt. Det innebar tex att jag döpte nästan alla dopbarn på Porsön födda 1983. När vi sedan flyttade till området så kunde min äldste son en gång glatt rapportera: "pappa du har ju döpt nästan alla i min klass".

En annan dylik lokalanknytning som vi hade i Nederluleå var utdelandet av julblommor till de äldre. År efter år besökte man hem i samma byar och träffade både äldre och yngre.

Läsarna noterar att jag här ger exempel på det jag sade tidigare: man minns gamla tider bättre. Den mest tydliga lokalanknytningen under Örnästiden har ju varit konfirmanderna, där vi tidigare haft grupper i alla distrikt, ledda av respektive präst. Nu när konfirmanddeltagandet sjunkit har grupperna i varje distrikt tyvärr försvunnit. Att försöka ha lokalanknytning i samband med begravningar är ju alltid svårare. Vem ska man ta sikte på? Den avlidne? Knappast så stor idé om kontakt ska knytas för framtiden. De anhöriga?  De kan ju lika gärna bo i annan del av församlingen eller i grannförsamling.**

En viss sorg kan jag känna över att hela svenska kyrkan just nu - och vår enskilda församling glider med i samma skeende - är inne i en process som drar mot stordrift, centralisering, rationalisering. Jag beklagar det. Verkligt församlingsliv - som är något annat än av anställda producerad verksamhet - kommer alltid att byggas nerifrån med de lokala gemenskaperna som bas.

Eller ska jag fokusera på mina arbetskamrater?
Vilka är det som finns kvar (om jag räknar gamla Örnäsdelen av vår nuvarande hopslagna storförsamling) som jobbade redan när jag började våren 1992?

Ingela - nu arbetskamrat i Hertsökyrkan
Kent - outtröttlig i berättandet av dåliga historier
PeO - vem vet vad han egentligen heter bakom förkortningen?
Lena - trotjänare i Björkskatan 
Kerstin - detsamma, gammal kamrat från ungdomstiden

Har jag glömt någon? Tvingas inse att jag nu själv är en av de gamla, jag som alltid tyckt att det var "nyss" jag började.

Eller ska jag fokusera på kyrkoherdar jag haft? (med början i Örnäset, återvänder i den exposén inte till Nederluleåtiden)
Jan, Karin, Olof, Anna-Stina och nu dompr Peder.
Jan och jag hade mötts i ungdomsarbetet redan många gånger under 70- och 80-talen och jag kände stor glädje när det var klart att han blivit kyrkoherde. Karin och jag hade varit studenter samtidigt under några år och mötts bl a i teologgruppen och sedan varit kollegor i samma stad. Vi hade båda varit studentpräster, hon först, jag några år senare (knappt två år mellen Nederluleå- och Örnästiden). Olof var en gammal KU:are från Nederluleå som jag mött redan som ung präst och även haft lite handledning för under en av hans praktikperioder. När vi i efterhand träffas så konstaterar vi alltid att vi fanns så nära varandra under hans kyrkoherdetid men sågs så lite. Anna-Stina hade ju varit komminister i församlingen innan hon blev kyrkoherde. Vi brukar ömsesidigt reta varandra, den ene för att den andre är för gammal, den andre för att den ene är för ung. Vem som retar vem på vilket sätt får ni gissa! Peder: vi har under åren inte haft så mycket med varandra att göra, men så har han ju större delen av sin prästtid varit i Piteå - en stad som Lulebor sorgfälligt undviker så länge det är möjligt.  

Ska jag skriva något om de stormar som varit kring min person?
Kulmen var ju 96-97 då Kuriren första året haft en reportageserie om Synoden, vilken jag var medlem i, och andra året skrev mycket om mig då jag tagit rollen som dekan i den lokala avdelningen. Det första året var väl OK men det andra...

När jag i tidningen omtalats som dekan i Synoden***  - vilken "alla" visste var något ytterst skumt trots att ingen egentligen visste vad det var - så drabbades jag under fr a några veckor på våren av en storm av kritik och avståndstagande som är det värsta jag varit med om i hela mitt liv: flera kritiska tidningsartiklar,**** massor av negativa insändare, konfirmandföräldrar dök upp i kyrkan och skällde ut mig efter noter för att jag haft mage att - dom ovetande - ha en så fördärvlig åsikt  och likväl ta mig friheten att undervisa deras ungdomar i ett helt år utan lov; konfirmander bytte grupp till andra änden av stan; konfirmander målade djävulshorn med rött på min bild i tidningen och lade den på kyrkbänken; högstadiets elevråd ställde ultimatum till skolledningen att jag inte fick ha skolavslutningen; en samtals-och gemenskapsgrupp i en bostadsförenings regi vägrade längre vara i församlingshemmet (jag hade personligen inget med gruppen att göra); stora mängder människor som mött mig i fullt förtroendfull relation i åratal var plötsligt jättekritiska; under en studieresa för gymnasister till Auschwitz som skedde samma vår uttryckte flera av ungdomarna rakt ut att jag inte borde få vara med på resan - för att nu nämnda de viktigaste och mest påtagliga händelserna.

Men det hela vände i sina radikalaste former ganska snabbt. Redan på den nämnda studieresan, när vi satt på tåget hem från Stockholm hamnade jag i samma kupé som två av de tidigare mest kritiska tjejerna. En av dem uttryckte: "du har verkligen under dessa dagar rivit ner många av mina fördomar om präster". Den nämnda gemenskapsgruppen var - med lite skammens rodnad på deltagarnas kinder - tillbaka i församlingshemmet redan efter sommaren osv. 

Att det hela blev en total chock för många av mina arbetskamrater inser jag väl: att plötsligt se en arbetskamrat beskrivas i media i ytterst kritiska ordalag och få massor med frågor om sådant man inte vet ett smack om, det var naturligtvis väldigt påfrestande för många. Men jag får erkänna att jag var lika oförberedd. De åsikter jag har i olika kyrkliga frågor har jag haft unde hela min prästtid, och aldrig tidigare råkat ut för något dylikt. Men det som drabbade mig personligen (och därigenom även min familj) under några påfrestande vårveckor, var av en karaktär och en (omotiverad?) intensitet som gör det mycket svårt (för mig) att förstå och förklara utan att ta till tankar av typen "ondskans andemakter i himlarymderna".

Nå, nu har det lugnat sig sedan länge och vi jobbar vidare. Min glädje över att få fira mässa och predika är lika stor som förr. Känner ingen saknad över att aldrig ha blivit kyrkoherde eller annan typ av "byråkratpräst".

Nu har jag drygt 6 år kvar till pension. Om jag inte går över två år, vilket alla i vår ålder lär behöva om dom ska få någon vettig pension efter det att fyrtitalisterna gått före (som vanligt) genom samhällssystemet. Jag lär väl bli kvar. Är det efter 25 år man får en klocka? Vilken annan församling skulle annars vilja ha mig? Borde jag de sista åren återvända till min "första kärlek", Nederluleå. Kh därstädes får väl höra av sig om han är intresserad värva mig. Kanske får jag nöja mig att ha vissa kurviga vägar inom Nederluleå som hojvägar för trevliga kvällsturer och välsigna människorna från MC:n.

---

* korrekt ska kanske i ett sådant fall vara att man möter människorna pga att dom bor i Örnäsets församling (nuv Luleå Domkyrko), men om dom ursprungligen kommer från Nederluleå är chansen stor att vigseln blir där, den nuvarande boendeanknytningen till trots.

** just i denna text fokuserar jag på de prästerliga kontaktytorna genom bla kyrkliga handlingar mm. En församling har ju också andra stora kontaktytor genom diakonin, skolarbetet mm

*** och det kopplats ihop med ett yttrande av Dag Sandahl inför vigningen av Sveriges första kvinnliga biskop

**** dagen efter den värsta artikeln - med krigstidsrubriken "vi vill slippa ha med denna man att göra" över ett helt uppslag - mötte jag Kurirens kulturredaktör på sta'n (vi kände varann då vi hade barn i samma klass). Hon rusade mot mig över gatan och uttryckte i praktiken en ursäkt å tidningens vägnar med orden: "Tobbe, du ska veta att det är inte alla på tidningen som tycker likadant". Det har jag alltid med tacksamhet och glädje burit med mig.

- - - - - -

Rättelse: jag noterade vid en extra genomläsning (jag korrekturläser ofta min inlägg en extra gång efter en tid, då ser man lättare felen) att jag felstavat ordet kyrkoherdar. Det hade blivit kyrkhoredar. Vad menas med det? :)